Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Givetvis klarar sig inte så pass små barn själva. Vad menar han? De kan säkert ta en macka när de kommer hem och så, men sen? De flesta barn är på fritids i af till åk 3 så det tycker jag hans barn kan göra, och ditt med, om ni väljer så.

Tycker absolut ni måste bestämma innan ni flyttar! Kan bli onödigt mycket tjafs när skolan börjar annars.

Det ÄR också skillnad att ha ett barn och att ha tre. Han kanske inte inser det. Hur rara barnen än är så är det klart att det tar av din tid, om det är du som är med dem. Har du möjlighet att plugga på annan plats än hemma? Då blir det mer som om du jobbar och då måste han ju faktiskt lösa det för sina barn på annat sätt.

Hur har du tänkt kring ditt eget barn? Inget körkort och 9 km? Är det för att du flyttar längre bort som det blir så eller hade du lika långt innan?
Ni kan säkert kompromissa, som du skriver, att han kör ditt barn och du då kan ha några av de andra barnen från kl 13.00.
Men sen händer saker åren framåt också, inget är exakt lika hela tiden, det måste man vara medveten om. Om barnen tex bor varannan vecka så är det inte säkert at det kommer vara så för evigt, tex.

Det viktiga här är att ni pratar om det. Man kan inte alls utgå från att ens nya partner kommer ansvara något som helst för bonusbarn.

Jag själv lever i en bonusfamilj och det fungerar utmärkt men vi har inte så små barn. När vi flyttade ihop var yngsta 8 och äldsta 16. Vi har alltid haft huvudansvaret för våra egna men självklart ställt upp när det tex kört ihop sig med skjuts till träningar osv, Vi betalar för våra egna barn men har gemensam ekonomi vad gäller huset, huslån, maten osv. Bådas huvudinställning var just att visst vill vi hjälpa varann och se oss som en helfamilj men vi var också ödmjuka inför att man kanske inte alltid kan/vill göra vad som helst. I ditt fall verkar det handla om att din partner tar för givet saker och det är alltid en farlig utgångspunkt.

Anonym (eee)

Mon 29 Jun 2020 18:39

#14

Så ni flyttar hem till honom, inte ett gemensamt nytt hem. Bara det gör att det är högre risk för svårigheter, när det är nytt för halva familjen men "hemma" för andra halvan.
Då tänker jag att han verkligen borde vara extra omsorgsfull för er som är "nya" i huset, inte tvärtom. Lite får jag vibbarna att hans liv bara ska fortsätta som vanligt, enda skillnaden är att ni två finns där också. Förstår du hur jag menar? Jag hoppas det inte är så men eftersom du skriver att han nog förväntar sig att du är där = då kan du ta hand om.

Anonym (eee)

Mon 29 Jun 2020 18:41

#15

Jag reagerar också på detta att du säger om dig själv att du är tyst och lider. Det kan tyvärr inte bli så bra då. Du måste vara mkt bestämd NU, för det blir svårare att vara det efter flytten

Forumet svämmar över av trådar som är skrivna av folk din situationen men 2-5 år senare, när allt de oroade sig för har skett och de är bittra och vill lämna.

Anonym (eee)

Tue 30 Jun 2020 10:39

#78

Anonym (X) skrev 2020-06-30 10:12:33 följande:

Ja jag tror inte han är elak eller vill utnyttja mig på något sätt. Han tänker nog bara inte. Han jobbade hemifrån med barn förut och tyckte att det fungerade bra så han förutsätter att det ska funka för alla andra. Han tänker inte heller att hans barn är så stort problem, att de sköter sig själva etc. Men han är ju van med dem och är väldigt bra på att stänga av. Men alla barnen tillsammans när man är där slukar energi för en annan bara genom att vara där. Att sen också behöva ta ansvar för dem tar ännu mer energi.

Det viktiga är att du, helst idag, säger att ni måste faktiskt prata på riktigt om detta. Han har sagt saker, du har sagt saker, men ni kanske har förväntningar inombords som inte helt kommit fram. Nu har du tex funderat över hur han menar när han räknar med att du tex kan vara hemma sommarveckor med hans barn? Hur har han tänkt kring dina studier, att 4 barn "inte är så jobbigt" osv? Vad ska han själv göra vissa veckor? Har han tänkt vara med er, familjen, eller ser han att han kan dra iväg på saker "för du är ju ändå hemma"?

Jag förstår att du tycker väldigt mycket om barnen och vad jag läser mellan raderna verkar er familj fungera ihop, så det finns ju mycket som är positivt här, men det jag och andra oroar oss för i tråden är väl just hur detta snabbt kan förändras när man flyttar ihop och det låter som om villkoren inte är helt jämställda.

Ni måste diskutera allt innan flyttlasset går! Ditt barn är både yngst och den som får den största omställningen. Det är din prio, måste vara det.

Min man och jag var särbo i ca 2 år innan vi köpte ett hus tillsammans. Det var mkt viktigt för oss att det var nytt för oss alla, låg i ett område ungefär mellan oss så att inget barn behövde byta skola (är väl inte aktuellt just i ert fall). Nu var våra barn äldre så det var viktigt för oss att involvera dem i diskussionen om hus, vad som var viktigt för dem osv.
Vi pratade väldigt mycket om hur vi tänker oss den nya familjen, hur vi skulle tänka om "mina och dina barn", ekonomin, ansvar hemma med städ, mat, skjutsningar osv. En orsak var faktiskt att vi hade läst så många trådar härinne om bonusfamiljer som gav upp för att de inte hade tänkt igenom allt noga och blev bittert osams. En del verkade bara flytta ihop av kärlek, men inte alls tänkt på att de kanske hade olika syn på barnuppfostran, ansvar i hemmet osv. Nu menar jag inte att ni inte har pratat, för det verkar ni ha, men kanske inte om allt.
Do that - är mitt råd. Skriv en lista med det som är viktigast och verkligen prata om de sakerna. Det är så enkelt att säga "bara vi flyttat ihop och löst allt det praktiska så ordnar sig det andra också" men så enkelt är det sällan.

Och du - backa inte! Eftersom du skrivit att du lätt gör så och blir tyst i stället - så är ju risken oerhört stor att han kliver fram och bestämmer, för han förstår helt enkelt inte att du tyckte något annat då. Var lite ego, för din egen skull, främst för studiernas skull, men också för ditt barn skull. Tex om du vill åka och bada bara med det barnet, så får han lösa det för de andra på det sätt han skulle löst det om du inte fanns.

Anonym (eee)

Wed 1 Jul 2020 14:08

#121

Anonym (X) skrev 2020-07-01 11:34:28 följande:

Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.

Det här är inte alls bra TS. Jättebra att du tog upp det men inget bra att han bara svarar att det inte är löst, får fundera. Eftersom han uppenbarligen anser att du får vänta på svar så kanske du helt enkelt ska bestämma för din del? Har du varit tydlig med hur detta oroar dig?

Anonym (eee)

Wed 1 Jul 2020 14:14

#122

Anonym (X) skrev 2020-07-01 11:57:10 följande:

Jag trivs bra där! Jag älskar att vara där och min dotter också. Vi har haft väldigt sköna veckor där när det varit bara vi om dagarna. Jag älskar att vara på landet och inte behöva träffa så mycket folk. Det funkar ju inte för alla, men för mig passar det alldeles utmärkt.

Tanken med hela flytten var att jag ska få en fin, skön miljö, lugn och ro, plugga hemifrån och inte behöva stressa iväg nånstans, få ägna mig åt mina intressen (baka, pyssla i trädgården, fixa med hemmet etc), få mer tid med min pojkvän och slippa farandet fram och tillbaka för båda oss, samt återhämta mig från min sjukdom. Dottern trivs också där och med friheten att kunna springa in och ut som hon vill. Drömsituation liksom.

Nu i och med hans skeva förväntningar så skulle det istället kunna bli en mardrömssituation där jag är som obetald barnflicka utan tid och ro till ens mina studier. Trött och utmattad, irriterad på hans barn som jag från början hade en bra relation till, och med 0 tid till fritid och återhämtning och en återigen försämrad sjukdom i och med stressen.

Så lite kan göra så mycket liksom. Förstår inte riktigt problemet med att ha barn på fritids. Så förskräckligt kan det väl inte vara där kan jag tycka.

Fast nu måste jag reagera lite ändå. Du visar här hur naivt du själv har tänkt (dvs inte bara han som gjort det, fast om andra saker). Ok att det är skönt på landet, men att du skulle få lugn och ro, inte stressa, ägna dig åt dina intressen SAMTIDIGT som du ska plugga heltid + har ett mindre barn att hand hand om (förutom att han + 3 barn till finns där) - det rimmar lite illa i mina öron. Jag VET hur körigt det kan vara att plugga heltid på distans, även om man bara har sig själv + ett barn att ha hand om. Du skulle även, om du var ensam, behöva hämta/lämna ditt eget barn så helt utan stress kan tillvaron inte bli hur man än gör, tror jag.

Så lite där får du nog inse att oavsett var du bor, ensam eller ihop, så har man vissa saker som inte försvinner.

Anonym (eee)

Wed 1 Jul 2020 14:19

#123

Anonym (X) skrev 2020-07-01 12:14:37 följande:

Ja jag har redan bestämt att vi inte ens kommer att vara där barnveckorna nu under sommaren när han jobbar, så får han lösa det bäst han vill. Jag hade tänkt vara där från början eftersom det är där jag helst vill vara. Men nu när han sa så där så vill jag inte längre. Jag behöver semester, inte ta hand om hans barn mot min vilja, plocka, städa, laga mat till hela kullen, bli utmattad av ljudvolymen etc. Hade det inte varit nån förväntning och att barnen var där heldag nån gång hade det varit en annan sak, då hade det kunnat bli nåt mysigt av det, att jag tar med alla barn på utflykt t.ex. Hans antaganden och förväntningar tar ju sönder allt.

Ok vad bra! Sen är det väl också bra för dig att barnen inte bor heltid hos er utan även är hos sin mamma. Det bör ju innebära att det finns mer utrymme för pluggtid när de inte är hemma?

Jag tänker ändå att ni har en del att prata vidare om, hur det ska fungera när dina studier startar. Körkortet som någon skrev, är ju en intensivkurs kanske det allra bästa. Ju mer beroende du blir av honom desto sämre läge kommer du känna att du är i och ett körkort är verkligen frihet när man bor på landet.

Anonym (eee)

Wed 1 Jul 2020 15:13

#126

tvåbarnsfar skrev 2020-07-01 15:04:31 följande:

Det låter som att du och din kille har väldigt olika definitioner på vad som menas med att barnen "klarar sig själva". Du verkar vara en ansvarstagande vuxen medan jag tyvärr inte kan säga detsamma om honom.

Jag har själv väldigt svårt för föräldrar som låter sina barn härja/skrika/busa utan att göra något åt det. Att i ett sådant läge behöva vara den som själv griper in flera timmar om dagen trots att man själv har ett arbete att sköta är inte hållbart i längden.

Du har börjat ställa dig själv rätt frågor, det märks i ditt resonemang och dina tankar. Tyvärr verkar du ju inte få mycket till svar. Svar som "han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc" duger absolut inte. Det är, som en annan redan nämnt, bara en taktik för att förhala jobba frågor tills att det blir ett faktum.

Förstår att det inte är lätt att ta upp frågan igen, men du måste göra det för din egen och för barnens skull. Föreslår att du gör det på ett sätt så att han inte kommer undan utan att ge ett konkret svar. Skulle råda dig att skriva ner alla viktiga frågeställningar på ett papper och sedan säga att ni måste sätta er ner och lösa ut dessa innan ni flyttar ihop. Det är frågor som:

- Vem förväntas ta hand om hans barn om de blir sjuka? Kommer han att VAB:a (oavsett hut viktigt möte det är på jobbet den dagen etc) eller förväntas du göra det eftersom barnet "klarar sig själv" hemma?

- Hur ska ditt barn kunna ta sig till fritids om detta blir aktuellt? Kommer din kille att lämna/hämta varje dag? Vilka tider i så fall?

- Varför kan inte hans barn gå på fritids? Där träffar de massa kompisar så det är ingen uppoffring för dem, utan tvärtom.

- Om barnen ska vara hemma, vad ska de sysselsätta sig med mellan kl 13 och att han kommer hem från jobbet? Ska de "bara springa omkring" utan tillsyn eller förväntas du hålla reda på dem? Om han inte har ett svar på denna mycket enkla men viktiga fråga måste du verkligen dra öronen åt dig.

- Vad ska hans barn göra i sommar de veckor som du inte är där? Det kommer att ge en bra fingervisning om hur han planerar sitt liv. Om han inte har något bra svar på detta, och det bara är ett fåtal veckor kvar, då har han en enorm brist på planeringsförmåga vilket kommer att drabba dig på många sätt framöver.

Om han inte kan ge tillfredställande svar på samtliga frågor måste du själv fundera på konsekvenserna av att ni flyttar ihop. Kommer det att vara värt det, för din egen och för ditt barns skull?

OM du beslutar dig för att flytta ihop med honom, har du möjlighet att behålla din bostad ett tag till? Det skulle underlätta om du har den kvar om du flyttar in hos honom. Då kan du testa ett par månader och se hur det går. Om dina farhågor besannas så kan du enkelt komma tillbaks till ditt eget boende igen.
Har du väl flyttat in "för gott" så blir detta mycket jobbigare, då du mitt i allt kaos med heltidsstudier och ansvar för 4 barn ska leta ny bostad. De pengarna du förlorar i extra boendekostnad dessa månader är en väldigt billig försäkring!

Tycker du har väldigt många bra tankar till TS. Bara det sista där, som visar att du inte läst allting. Ett tips i all välmening är att klicka på "visa endast" under TS namn så får man allt som TS skrivit. Då ser du att hon har kvar sin lägenhet.

Anonym (eee)

Thu 2 Jul 2020 07:50

#152

Anonym (X) skrev 2020-07-02 01:51:42 följande:

De ska inte gå på fritids under sommaren iallafall. Knepigt av dem att inte ha omsorgen fixad för sommaren, men det är deras problem. Jag kommer inte vara där och tillgänglig då iallafall. Jag har redan sagt det att jag kanske inte kommer att vara där, så han kan inte räkna med mig. Deras mamma verkar vara hemma iallafall, för där är två av dem nu om dagarna iallafall. Ang fritids för hösten så frågade jag om ansökan för det. Det var då han sa att de inte bestämt än, att man måste ansöka men att man alltid får plats. Ver inte hur lång tid i förväg man måste ansöka då, men det är inte heller mltt problem, jag kommer att vara "i skolan".

Jag hoppas du klarar av att stå på dig TS. Du skriver "kanske" lite här och där i dina inlägg, som tex ovan. Du "kanske" inte kommer vara där. Jag gissar, utifrån vad du skrivit om honom och hur han svarat på dina frågor att "kanske" i din hjärna = jag kommer inte vara där, men i hans hjärna = hon kommer alla troligast vara här = hon kan se till barnen.

Du behöver vara MYCKET tydligare mot en sån person. När ni står inför faktum att det behövs barntillsyn på något sätt, och du påminner om vad du sagt så kommer han svara "jaha, men jag trodde ju att du skulle vara här de dagarna. Du har inte sagt att du inte skulle". Du svarar "nej men jag sa kanske inte".

Jag ser bara för mig hur det här har stor risk att skapa onödig friktion mellan er, precis när ni flyttat ihop- en tid som för de flesta är rolig, spännande och mycket kärleksfull. Därför igen - lös allt nu! Gör i princip ett kontrakt med olika scenarier där ni tillsammans skriver beslut.
Sommarveckorna: han löser banomsorg si eller så
du och ditt barn finns här eller där
När skolan startar: hur ser vardagsrutinerna ut för de olika barnen, hur tar de sig till skolan/tider, hur tar de sig hem/tider. Vem ansvarar för när de kommer hem/hur?
Vem ansvar för att laga middag (tex kanske pappan har huvudansvaret de veckor barnen är där, medan du kanske kan göra mer när hans barn inte är där?)

Det finns mycket positivt med ert förhållande, vad det verkar, så det vore så synd om det blev en massa tjafs om saker ni kan resonera färdigt om nu, och inte spara tills skolorna börjar.

Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

INNEHÅLL