Nu är de här.

Det du beskriver sker i en kärnfamilj också.
Du måste acceptera att tonåringar blir helt förvandlade från de där gulliga små barnen, under några år. De slutar tycka det är roligt att hjälpa mamma/pappa städa, baka eller vita tvätten, vilket de kanske gjorde som yngre. För bara ett par år sen hade vi supermysiga filmkvällar med barnen, snacks och bara härligt. Nu har vi 5 tonåringar och ingen vill se på tv med oss längre. Det är så det blir och det är inget att tjata på dem om, visa sin besvikelse eller bli ledsen för. De ska bli vuxna och successivt mer självständiga. 
4 av våra 5 sitter allra helst vid sina datorer om kvällarna. Vi sitter i tv-soffan och väljer serier som vi vuxna vill titta på. Ny fas i livet. Vi har väldigt bra relationer till alla ungdomarna, vi har trevlig när vi äter ihop (vilket inte sker alltid eftersom tonåringar har fullt med annat i sitt liv) och plötsligt, vid en och annan em/kväll så vill plötsligt någon/några av dem spela kort eller sällskapsspel - då gör vi det! Hade vi tjatat och tvingat dem till det mer än när de själva vill så hade vår relation till dem helt säkert varit mer spänd. 

Du måste separera dig själv känslomässigt från detta - det är så här att ha tonåringar. 

Fast chilla lite. Du drar väldigt stora växlar på nåt som idag är ett helt normalt beteende för ungar i den där åldern. Och det är ändå sommarlov.

Mina egna barn 12 och 14 beter sig precis som dina bonusbarn, de tillbringar nästan all tid på sina rum, spelandes FIFA eller chattar med kompisar via snap samt kollar på tik tok. Inte sitter jag och grinar i soffan för det. De är utomhus varje dag (med sina kompisar), svarar på tilltal (med viss fördröjning) samt hjälper till hemma (ibland djupt suckandes men ändå).

De är helt normala tonåringar, vad är problemet?

De har aldrig varit i trubbel, kommer hem i hyfsad tid, sköter sin hygien och har helt okej betyg i skolan. Vem är jag att klaga? Inte lätt med alla hormoner som rusar runt i kroppen....

Min lille tonåring har gått från att ha varit ett mammaplåster till att sitta ensam i ett annat rum och hålla på med mobilen, när han inte träffar kompisar. Jag bryter upp det med några gemensamma aktiviteter, laga mat, spela spel, rolig utflykt, shopping etc, men världen kretsar nu inte längre om mamma, utan om kompisar och allt som följer med det. Lite ledsen över det, men ändå glad, för det är ju den normala utveckligen. Varför har du ångest över detta och gråter? Låter inte normalt.

Instämmer. Tre tonåringar har passerat. Oavsett om det var sambons tidigare eller vår gemensamma så har de försvunnit iväg till sina egna världar.

Det där med mammaplåster känner jag igen.

Fast de kommer tillbaka. Tar mellan 5 och 10 år ungefär

Och du känner inget för att barnet i fråga hamnade där med dig i samma familj? Ingen sorg över att ett barn som du måste kännt något för hamnade där?

40h per vecka på mobilen i snitt under skolveckor. Hela eftermiddagar/kvällar med fortnite, endast avbrott för mat. Påstår sig ha ont och missar träningar och sitter och spela fifa sen istället för sin fotbollsträning. 1 h varje morgon på sociala medier/youtube.

Tja....

Det finns ju en anledning till att jag skrev sambon/särbon kanske. Men nej jag känner ingen sorg över hur det blivit. Visserligen har jag från början när vi var sambo på heltid sagt ifrån nåt större ansvar. Men bara därför vill jag inte att det ska gå illa för hans barn. Men när man pratat för döva öron i många år ger man upp.

Jag tyckte det var skönt när de satt och spelade på sina rum, för då slapp jag träffa dem.

Jag tycker du förstorar problemet när du säger att du gråter dig till sömns för att dina styvbarn spenderar mycket tid framför skärmarna. Det låter inte sunt, helt enkelt. 

Hitta på något om du vill att de ska släppa skärmarna. Gör en utflykt, hälsa på någon, åk och bada, bjud in deras kompisar, stick in huvudet i deras rum och säg att nu är det fikapaus i 30 minuter. 

Vad gör deras mamma och pappa åt saken?

Jag tycker att det låter väldigt skönt ärligt talat. Var glad för det och njut av egentiden som par istället.

Själv hade jag bonusbarn i tonåren som skulle vara med om vi så bara skulle ner i källaren och det om nåt är påfrestande.

Det hör till att vara tonåring att inte vilja umgås med föräldrarna, så var det när jag var tonåring på tidigt 90-tal också. Nuförtiden håller många ungdomar till på sociala medier, dataspel i timmar etc. Förstår att du har hjälpt till mycket under årens lopp, men rent krasst så är det upp till de biologiska föräldrarna att införa sådant som skärmtidsregler såvida ni inte har som standard att du också "uppfostrar".

Tycker du överdriver när du säger att du gråter dig till sömns, detta är inte en katastrof utan vanligt tonårsbeteende. Du kanske skulle må bra av en hobby? Eller att umgås med vänner?