Ett av skälen till att jag inte vill ha en man med barn är för att om det tar slut så förlorar jag barnen. Trist om man då känt dem i flera år. Jag hade aldrig flyttat ihop med någon som har barn men man har ju ändå spenderat mycket tid ihop.
Det finns folk och så finns det folk. Det finns pappor och så finns det ?pappor?.
Jag lämnade min man, våra barns far för att han med tiden utvecklades till en person som jag inte kunde fortsätta leva med. Efter några år som ensamstående mamma började leta efter en ny partner. En livskamrat. Det visade sig inte vara så lätt att finna.
Jag vill inte ha en partner som är oengagerad, negativ och har en annan syn på barnuppfostran än vad jag själv tycker är rimligt i förmån till barnens bästa. Dessvärre har jag under flera dejter träffat på ensamstående pappor som enbart har sina barn varannan helg. De köper aldrig kläder, är inte engagerade i skolan, barnomsorg eller fritidsaktiviteter. De allra flesta av dem har lätt att skuldbelägga andra personer. Modern, svärföräldrar eller vad som finns utanför deras egen tröskel. De vägrar ta personligt ansvar över huvud taget. De ser sig som offer under omständigheterna. Jag kan lova att de hamnar i runda arkivet väldigt snart. Sedan har jag haft några längre relationer där jag faktiskt träffat deras ex osv. Då har de sållats bort pga att de inte håller måttet ändå. De har ansträngt sig för att förbättra sig men det räcker inte hela vägen. Som egen företagare och chef har jag höga krav på hur en partner tar sin roll i relationen. Det är delat ansvar som gäller. Med facit i hand kommer jag inte att acceptera annat. Undantaget skulle väl vara om en framtida partner hade likvärdig eller bättre ekonomi än mig. Då får en ibland göra vissa uppoffringar. Dock kräver jag att det är ett gemensamt beslut och jag vägrar ställas i skuld för att jag lite extra ansvar för barnen medan han arbetar under högtryck. Ge och ta. Förr existerande byteshandel. Det förekommer sällan idag och som kvinna blir man lätt utsatt om en går med på sämre villkor.