Jag kan väl förstå om man som barnlös kvinna föredrar män utan barn. Men personligen, som en kvinna med barn på halvtid, så föredrar jag män som sitter i samma båt med mig. Dvs, jag träffar helst en man MED barn, och han ska helst ha dem varannan vecka. Inte varannan helg, för det känns oengagerat och det är oattraktivt, och inte heltid för jag vill inte introducera eller träffa hans barn tidigt, vilket kan vara svårt att undvika om man aldrig är barnledig.
Handlar det om större barn, tonåringar kan det ju vara barnen själva som sagt ifrån att de inte vill bo varannan vecka längre. Inte helt ovanligt att tonåringar gör det, särskilt om det inte är cykelavstånd mellan föräldrarna . Behöver inte betyda att föräldern de inte vill bo halva tiden hos är "dålig" eller oengagerad på något sätt utan det kan vara så enkelt att de vill bo mest hos den förälder som bor närmast skola /kompisar /fritidsaktiviter /flickvän/pojkvän.
Är det en pappa som å andra sidan har sina tonåringar på heltid kan man väl såvida tonåringarna inte har speciella behov lära känna varandra i lugn och ro utan att introducera sig för barnen för tidigt. Tonåringar klarar ju normalt av att föräldern de bor hos kommer hem sent på kvällen flera kvällar i veckan och kan ofta till och med tycka det är skönt att få vara ensamma hemma.
Fast personligen är jag som sagt glad att jag träffade en man utan barn när jag var ensamstående mamma. Enda chansen att jag hade gett mig in i något seriöst med någon som hade barn (räknar ej med vuxna utflyttade barn) sedan tidigare skulle ha varit om jag träffat någon genom barnen, typ att kärlek vuxit fram ur vänskapen med en pappa till någon av barnens kompisar eller något liknande. Då skulle jag ju också ha vetat från början att barnen funkade ihop.