Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Är i liknande situation. Bonusbarnen har sommarlov och går inte på fritids. Jag jobbar hemifrån men förväntas ändå kunna ta hand om dem, fixa frukost, lunch etc när han är på jobbet. Jag äter sällan lunch själv så för mig blir det ju extrajobb. Dessutom mycket svårare att jobba med massa ljud runtomkring och mer disk, tvätt, städ. Blir mest less på bara att det bara förutsätts att jag ska ta detta för att jag råkar vara hemma.

Jag tycker att du ska kunna åka iväg och göra det du vill och inte behöva passa upp nånting. Hans barn, hans ansvar. Fel av honom att inte fråga och inte ta in vad du känner och vill.

Här är ju två problem.

Det ena är din mans bristande respekt för dig, att han bara kör över dig. Du verkar acceptera det trots att du är irriterad. Alltså kommer det beteendet att fortsätta.

Det andra är ditt bristande intresse för ditt bonusbarn. Det kan ha att göra med det första. Du borde påpeka för din man att om han vill att du och bonusbarnet ska få ett bra förhållande, så motverkar han det med sitt sätt. Din irritation över din mans handlande kommer att gå ut över barnet.

Ingen begär att du ska älska ditt bonusbarn som ditt eget barn. Men du behöver se hen som en medlem av din familj, inte som en inkräktare. Jag tycker vad du skriver verkar illavarslande. Tycker du att hen är illa uppfostrad? Det är i så fall de biologiska föräldrarnas fel.

Oj jävlar. Det var fult gjort av din man. Jag hade tokvägrat, redan när detta beslutades. Vilken jävla sits att vara gravid med den snubben. 

Jag ser ett stort problem här:

Hur bonusbarnet kommer att uppföra sig i framtiden.

Du TS har säkert rätt att det inte är ditt ansvar, men du kan inte ens övertyga folk i forumet.

Du kommer garanterat inte övertyga bonusbarnet, som kommer uppfatta dig som orättvis och elak om ett tag.

Även storasyskon i kärnfamiljer börjar bli extra känsliga för "orättvisor" när föräldrarna inte behandlar de på samma sätt som lillasyskonet och börjar kräva extra bevis på kärlek.

Ditt bonusbarn kommer ju bli jätteledsen, frustrerad, arg och sur mesta tiden. Blir kanske utagerande, eller sabotera för dig på ett passivt aggressivt sätt.

Du kommer inte ha det roligt hemma, det kommer bli massa konflikter: med bonusbarnet, med din man över bonusnarnets uppförande.

Pappan kommer såklart uppfattas av bonusbarnet som snäll.

Har kanske inte läst exakt alla svar så ursäkta om jag missat något TS. Jag tänker på ett par saker:

1. Mannen tänkte utifrån vad han tror är barnets bästa = slippa vara på fritids
2. Han tänkte inte på att han själv ska jobba och du får ta huvudansvaret hemma (vilket han borde fattat) men kan detta bero på hur det var i hans förra förhållande? Lämpade han över allt på äldsta barnets mamma också? Kan det vara så att han helt enkelt inte fattar att det blir rätt så annorlunda för dig om du vore ensam hemma, mot att 10-åringen är hemma? 

3. Har ni diskuterat vad som sker sen, när bebisen finns? Blir det du som får ta allt då med "för du är ju ändå föräldraledig"? Har ni pratat om sånt? 

4. Ett tips nu inför sommarveckorna: Pappan ordnar matlådor till 10-åringen dagen innan. Kan väl inte vara så svårt om han lagar middag efter jobbet, så kan han fixa lite extra och lägga undan till barnet. Då behöver inte du lyfta ett finger vad gäller maten. 

5. Pappan kan ringa till några av kompisarnas föräldrar och kolla av vilka dagar barnet skulle kunna vara hos dem och leka. Har barnet någon släkting som kan ställa upp - farmor/farfar?

6. DU som är hemma bestämmer regler för hur/när barnet kan ha vänner hemma. Det kan inte pappan bestämma. Kompisar behöver tex inte äta hos er, de får gå hem till sig själva när de blir hungriga. Du behöver inte serva en massa runt 10-åringen, denne kan säkert komma på aktiviteter själv i stor mån. 

Sedan tänker jag bara lite i allmänhet, hur ni vill att livet ska fungera sen? Jag är både bio/bonusförälder. Mina bonusar har en mamma som inte fungerar speciellt bra. Det har varit vårdnadstvist och min man fick ensam vårdnad + boendet och mamman enbart umgänge, som är lite olika beroende på måendet. Ett barn bor hos oss hela tiden sedan 3 år tillbaka. Vägrar bo hos mamman alls. Barn 2 är varannan helg där och den tredje kör ungefär varannan vecka. Barn är olika och de hanterar saker olika. Därför är det så här och jag accepterar detta fullt ut. Har egna barn som har en fungerande pappa men om de inte hade det, hade jag ju varit innerligt tacksam om min nya partner hade tyckt det var ok att de bodde här helt, precis som jag tycker för hans barn. 
Med min erfarenhet så ser jag hur trist det blir för 10-åringen när TS så tydligt är ointresserad av hen. Eftersom bebisen är syskon med 10-åringen kommer nog mycket kännas annorlunda när bebisen väl finns där, för er alla. Jag hoppas det gör att familjen svetsas mer samman men risken är att du TS, vill liksom isolera dig med din lilla bebis och frysa ut 10-åringen. Kanske inte medvetet. Jag uppfattar dig som en sansad person och jag tycker verkligen inte att pappan har agerat korrekt i detta, gentemot dig. 
Men det är mycket du och pappan bör resonera runt, och gemensamt komma fram till bra lösningar - inte "kriga" mot varann.