Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Tack :)

Ja det är helt sjukt! Man blir ju mörkrädd av de flesta svaren i denna och liknande trådar, jag tycker så himla synd om dessa barn.

Kan ju tillägga att jag ställde samma krav på exet när han gav sig in i ny realation, eller krav och krav kan man kanske inte ställa på ett ex men om mitt barn skulle vara där så förklarade jag vad jag förväntade mig, han var som tur var helt överens och blev dessutom bonuspappa på köpet :)

Stackars barn.

Det kommer aldrig bli ni ellerhur? Som en helhet och familj?

Ditt barn kommer alltid gå före, ellerhur?

Skicka ungen till mamman, det är bara synd om barnet.

Samtidigt så är ju den biologiska föräldern rätt knepig som flyttar ihop med en partner som talat om att hen inte är intresserad av barnen och inte kommer vara delaktig i det som rör dem.

Då hade det förblivit samboskap, förmodligen avslut.

Håller helt med dig! Vad är det för sk. familj man tror man ska ha om man inte ens klarar av att ge ett barn som BOR där lite mat.

Ok jag kan köpa att pappor lätt lämpar över ansvar till närmaste kvinna, men det är ju inte på något sätt barnets fel.
Och nej ibland "klickar" det inte alls och pappan är frånvarande, men då kanske man bör söka sig vidare ist för att gnälla i åratal..

Det finns mängder av bonusföräldrar ute i världen som adopterat sina bonusbarn och familjer där man INTE gör skillnad på ditt och mitt barn, eller vem som måste bre en jävla macka...
Patetiskt.

Men tack! Oavsett blodsband så är det vuxna och barn som lever ihop och för MIG är det helt naturligt att man då agerar som just vuxna. Hur man kan bo tillsammans med ett barn på heltid och tänka att man inte har något vuxenansvar, så märkligt. Det är väl en sak att inte vilja gå med barnet på läkarbesök och utvecklingssamtal och dyl, men att sparka bakut för att man förväntas att laga lite extra lunch eller samtala med ett barn man BOR MED PÅ HELTID. Jättekonstigt...

Alltså, vad är det här?

Du har träffat en man med barn och frivilligt valt att ansluta dig till hans familj. När man ansluter sig till ev familj gör man det helt och fullt. Inte på dina villkor, utan på familjens villkor. Passar inte villkoren kan du inte bli en del av familjen: då var det en dålig match - leta vidare.

Men nu har du alltså gått in i den här familjen och då får du ta det ansvar som hör till. Familjer kan se olika ut med en sak har de alla gemensamt:

BARNEN KOMMER FÖRST!

Fy satan så osmakligt att inte vilja veta av ett barn för att man vill ha egentid. Har man det behovet kan man givetvis inte ge sig in i en familj där det finns barn.

Nu har du inte barn själv än så viss ignorans får man väl förvänta sig. Men att pappan går med på dina dumheter är för mig ofattbart. Jag antar att han inte vet om dina planer på att ignorera och svälta hans barn? Jag skulle aldrig i livet kunna älska en människa som behandlar mitt barn på det sättet. Du skadar hans barn - förstår du inte det? Att få ett barn att känna sig oönskad på det sättet är oförsvarbart.

Är du helt apatisk? Har du någon sorts diagnos som gör att du har svårt för empati? Hatar du din sambo?

Även om jag avskydde en människa skulle jag inte behandla personerns barn på det sättet du planerar.

En 10-åring behöver omsorg, bra mat, närhet och social stimulering. Nu tar du ditt jäkla ansvar och ger det till barnet! Barnet har du valt när du valde att flytta ihop med pappan. Du kan inte välja bort det för att det blev jobbigt.

Och att sätta barnet i statligt betald fritids för att du ska kunna... ja vad? Göra fotbad och äta folsyra? Nä skärp dig och ge familjen DU VALT den kärlek och respekt som hör familjelivet till.

Tyvärr är det så, helt omöjligt att göra rätt. När jag påpekar detta faktum och ifrågasätter min mans bristande kravställan på barnets mamma så får jag alltid höra "men det är dig jag lever med". Jamen visst är det så, men det är ju henne han skaffat barnet med.. Samtidigt som jag även, enligt honom, letar fel hos mamman trots att jag bara påpekar ren och skär fakta. Hennes märkliga val och ageranden skulle ta mer plats att skriva ner än alla Sagan om ringen-böckerna tillsammans. Men jag, som funnits där för barnet i ur och skur längre än vad barnet själv kan minnas, lyckas alltid bli den elaka styvmodern oavsett vad. Bitter? Ja.

För att hon är ledig och han jobbar. Så gör vi här hemma också. En av de vuxna jobbar heltid. Den andra är ledig heltid och sköter barnen. Hade vi varit miljonärer hade båda varit lediga och tagit hand om barnen ihop. Men aldrig hade ett läge uppstått där båda är lediga men bara en tar ansvar över barnen och den andra springer runt och roar sig/vilar sig på heltid. Det är ju inte klokt.

Jag tolkar det som att TS inte vill jobba just nu. Då är det ju barnpassar-rollen som finns tillgänglig i den familjekonstellation hon gått in i. Annars får hon väl jobba då. Platsen som ledig-vuxen-utan-ansvar finns tyvärr inte i familjen. Det är uppenbart. Då står ju en 10-åring utan omsorg och så kan vi givetvis inte ha det.

Så sorgligt att TS förstör barndomen för en 10-åring för att hon ska ha en skimrande graviditet. Men barnet ska kanske ställa upp på det?

Jag förstår vad du säger och jag förstår att du är trött. Det är man när man är höggravid. Skitjobbigt. Tolkar det dock inte som att du är sjukskriven på heltid? Utan du är just föräldraledig. Har betalt av staten för att vårda barn osv?

Det som är så oerhört tragiskt för framförallt barnet men också pappan är sättet du skriver om barnet. Barnet som ingår i din familj. Det kunde varit en katt för allt du bryr dig. Jag kan inte förstå hur man kan vilja leva så. Barnet vill garanterat INTE leva så. Men han har ju inget val. Hade det varit mitt barn någon hade pratat om på det sättet hade mitt hjärta gått sönder. Vet pappan om hur du känner för hans barn? Kan inte tänka mig något annat än att han uppriktigt tror att du älskar hans barn. Något annat är ju otänkbart när man är förälder.

Jag hade aldrig kunnat bilda familj med någon som inte helhjärtat tar sig an mitt barn. Någon som tycker att barnet ska gå på fritids så att hen kan få sin ledighet för sig själv. Så oerhört sorgligt. Han lever kanske i förnekelse. Man tror ju alltid det bästa om människor man förälskar sig i.

Varför har du utsatt den här lilla familjen för detta? Kunde de inte fått leva ifred? Kunde du inte försökt hitta en man utan barn och leva ditt drömliv med? Så kanske pappan och sonen kunde hittat en kvinna som ärligt och helhjärtat vill dem väl? För det är alldeles uppenbart att du inte vill det, kanske lite när det passar dig. Men någon villkorslös kärlek är det inte tal om. Och då borde du låtit dem vara.

Jo, ts gnäller. Har man barn så har man. Oavsett om det är ens biologiska eller inte. Tro det eller ej, men jag behövde ta hand om mina även när jag var i slutet av graviditet med yngre syskon. Deras behov pausades inte. Jag ger dig en minut att hämta dig från den chocken...

Nu var det ju männen jag kallade syltryggar..