Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Ja, jag tycker givetvis inget annat än att han borde ha skött det här helt annorlunda, men när han nu inte gör det och du i så många år ska bo med ett barn du har svårt att fördra så tycker jag att ansvaret för att inte vara med på att destruktivt inverka på barnets liv faller på dig. 

Jag tror att det sannolikt blir så ändå i slutänden, att ditt barn blir ett skilsmässobarn som kanske själv måste stå ut med en styvmor som känner motvilja mot det. Ditt kommande barns pappa kommer ju att vara lika dålig på att vara behjälplig i relationerna då som han är nu. Ni hade varit ihop länge, vad jag förstod? Och ändå inte kommit någonstans med förhållandet mellan dig och det redan existerande barnet. 

Det enda man kan hoppas på nu är väl kanske att den kärlek du känner till ditt ännu ofödda barn kommer att göra att du får en större medkänsla för syskonets situation. Men troligen inte, det brukar i fall som ser ut så här snarare slå över åt att bli ännu värre än det redan är. 

Ledsamt för er alla förstås, men värst är det ju för barnet som får med sig det här upp i vuxen ålder och som riskerar att bli väldigt negativt präglad av det. 

Spelar ju ingen roll att det är den enda frågan, då den utgör ett så pass stort problem.

Om du verkligen vill få honom att fatta och kanske ändra sig nu när du redan sitter där höggravid med hans barn, ta och hälsa din man att du reser bort ett tag och sov hos någon anhörig eller vän ett par dagar. Då får han lösa barnpassningen bäst han vill. Denna kalldusch är nog det enda sättet att få honom att fatta att du menar allvar och vägrar acceptera det här, annars kommer det ju att fortsätta.

Jag ser ett stort problem här:

Hur bonusbarnet kommer att uppföra sig i framtiden.

Du TS har säkert rätt att det inte är ditt ansvar, men du kan inte ens övertyga folk i forumet.

Du kommer garanterat inte övertyga bonusbarnet, som kommer uppfatta dig som orättvis och elak om ett tag.

Även storasyskon i kärnfamiljer börjar bli extra känsliga för "orättvisor" när föräldrarna inte behandlar de på samma sätt som lillasyskonet och börjar kräva extra bevis på kärlek.

Ditt bonusbarn kommer ju bli jätteledsen, frustrerad, arg och sur mesta tiden. Blir kanske utagerande, eller sabotera för dig på ett passivt aggressivt sätt.

Du kommer inte ha det roligt hemma, det kommer bli massa konflikter: med bonusbarnet, med din man över bonusnarnets uppförande.

Pappan kommer såklart uppfattas av bonusbarnet som snäll.

Jag tror att risken är stor att 10åringen kommer känna sig utfrysen

Jag har själv en 10-åring och ser egentligen inget problem i det som TSgör. Visst kan jag förstå hennes frustration över att pappan inte lyssnar på henne, men ärligt, hur jobbig är en 10 åring? Jag tror inte min 10 åring är unik i att kunna värma en matlåda i mikron, hålla sig sysselsatt med sina kompisar eller sitta och spela på datorn eller kolla på youtube. Jag har under våren mest jobbat hemifrån pga Corona och som alla andra barn så har min 10 åring fått stanna hemma från skolan vis minsta lilla tecken på förkylning, vilket skett ett antal gånger. Detta har inte stört mig ett dyft och jag har kunnat jobba precis som vanligt.

Fyll frysen med färdigmat, antingen att ni gör storkok eller köper färdigrätter och vips så kan 1 åringen fixa sin lunch själv! Det är även bra att ha laddat frysen för när bebisen kommer, det brukar vara skönt att kunna passa på att få något varmt i magen medan bebisen sover och då är mikromat superbra alternativ. I övrigt, lev ditt liv som du vill och var den vuxna och visa barnet att det finns i alla fall en vuxen som finns där om det behövs men att barnet ändå är betrodd att vara gammal nog för att klara sig själv. På så vis hjälper du till att fostra ett barn som blir lugn och trygg och som även blir en bra förebild och trygghet för ditt barn när denne blir större!

Varför ska kvinnor ta ansvar för andras barn bara för att de är kvinnor?

Jag är också skilsmässobarn. Mina föräldrar separerade när jag var 2 år. Min mamma har haft en sambo sen jag var 2,5 år. Mammas sambo har aldrig behövt ta ansvar för mig. Ingen har någonsin krävt av honom att han minsann ska ta ansvar för mig. Jag har två föräldrar som varit kompetenta nog att se till att jag har haft det bra. Han har inte varit "medförälder" för mig. Varför ska han ha varit det?

Sen kan man självklart skapa en vettig relation till sitt bonusbarn ändå som "extravuxen" till barnet (något som inte TS verkar ha intresse av däremot) och inte se bonusbarnet som något "jobbigt bihang" till den biologiska föräldern. Men att som biologisk förälder säga "det är klart att barnet kan vara hemma eftersom du är hemma" och tro att det gynnar relationen mellan särkullsbarnet och den "nya" partnern är helt vansinnigt.

Jag anser även att det gäller männen som ger sig in i relationer med kvinnor som har barn sen tidigare så du behöver inte göra detta till någon feministfråga.

När min partner var arbetslös så var det självklart att han hade mitt barn hemma på lov när jag jobbade, han även hämtade och lämnade på förskola/skola så att det inte skulle bli så långa dagar då jag jobbade heltid med 30 minuters resväg till jobbet. Jag gjorde tydligt i början av relationen att ska detta vara något seriöst så räknar jag med att han ställer upp som en förälder och inte gör något skillnad på mitt och vårat gemensamma barn.

Du verkar missa att saker och ting utvecklas i bonusfamiljen. Saker som inte var så stora problem i början kan bli ett problem efter några år. Att Ts inte tog något föräldraansvar kan haft funkat de första åren, men nu när hon är gravid vill pappan plötsligt att hon ska steppa upp och bli förälder till hans barn också. Och hon sparkar bakut. Det kan vara första året som pappan håller sin son hemma från fritids och alltså första året som detta blir ett problem för Ts. Låter rimligt eftersom pojken är i precis den åldern, tio år. Det är liks svårt att förutsäga vad som ska dyka upp för Ts som det var för hennes kille när han både inledde ett förhållande och skaffade ett barn med sitt ex.

Det som genomsyrar nästan alla dessa diskussioner om bonusbarn är att det nya föräldraparet inte pratar med varandra och förstår att de lever i en familj. Man kan inte bara säga som bonusförälder att jag har inget ansvar jag behöver inte bry mig och den biologiska föräldern kan inte bara bestämma saker ang barnet. Om ni pratar med varandra som i en kärnfamilj så löser ni mycket problem och sammarbetar med varandra så blir familjelivet enklare. Sen måste jag bara säga att som bonusförälder så måste man förstå att man inte kan få fullt fokus och att vila inte alltid står högst upp på listan så är det att leva i en familj. Förväntar man sig sådant ska man nog överväga att inte gå in i ett förhållande med någon som redan har familj.