Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Jag var i 10-åringens sits som liten. Inte visste jag då vilka diskussioner som gick mellan de vuxna, jag uppfattade bara deras agerande från mitt håll. Jag kände mig ju stor och självständig. Kommer inte ihåg någon sommar, men däremot många eftermiddagar då jag inte skulle lämpas på styvmor. Ingen kompis gick på fritids, men hos mig gällde att jag fick cykla runt i byn eller följa med någon kompis hem om pappa inte var hemma än då min kära styvmor ?inte orkade? att jag kom hem. Jag fattade inte problemet, jag klarade mig ju själv och försökte vara tyst och tysta kompisar i hallen. När fröken läste Mio min Mio högt kommer jag ihåg hur det gick ett igenkännande fniss genom klassen när hon läste om tant Edla eller vad hon hette, den där kärlekslösa fostermodern.

Min styvmor kalkades allmänt för häxan av mina kompisar.

Hon gjorde egentligen inte så mycket mot mig, mer än utstrålade motvilja mot mig, gjorde extrem skillnad på mig och det egna barnet som såsmåningom föddes och gjorde ordlöst klart för mig att hemmet var hennes, inte mitt. Att det aldrig var synd om mig och att jag hade det så bra gjorde hon klart vid varenda familjemiddag efter att jag blivit vuxen. Jag hade aldrig någon uppgörelse med henne. Hon gjorde ju inget ?fel? . Nu är hon död, hon blev inget vackert minne.

(Självklart skulle jag kunna skriva ett lika långt inlägg om min far, men det orkar jag inte nu.)