Hemma själv med sommarlovsledig bonus

Fast man bör fråga en person innan och inte bara bestämma över dennes huvud. Dessutom är det väl inte alls säkert att man som ensam vuxen ställer sig och lagar mat en speciell tid varje dag. Men visst bör man kunna hjälpas åt men man bör också få inflyta de över hur och när.

Håller med om att ts borde sagt ifrån för länge sen.

Förstår vad du menar, men han menar på att felet ligger hos mig och att jag bara borde gilla läget nu när jag dessutom snart kommer ha ett eget barn som är syskon till hans barn. Så han tycker inte att relationen mellan mig och hans barn är hans ansvar även om jag kan se att det är sådana här liknande grejer, som han skapar, som leder till att jag om möjligt blir ännu mer ointresserad av hans barn. Detta har gnisslat mellan mig och min man sedan dag 1 gällande detta, och jag har varit tydlig sedan vi inledde vår relation hur jag ser på rollen som bonusmamma. Att jag inte är intresserad av att ta något  ansvar och att jag tar en mammaroll för mina egna framtida barn men aldrig någon annans - de förväntningar och krav på mammarollen har jag hänvisat honom att ta med hans barns mamma, men det gör han inte och hon ger som mest ett lillfinger i engagemang vilket innebär att 99% av jobbet och ansvaret för hans barn ligger på honom (och indirekt mig då).

Vilka varningsklockor skulle ringa och hos vem? För mig känns det tydligt att det är hans förlust att han inte fått den bonusmamman av mig som han skulle velat ha. För mig är det ingen förlust då jag, som sagt, tar avstånd och hänvisar till honom. Jag ser inte att jag involverar mig mer med bonusbarnet genom att skaffa barn med min man. Jag känner inte att mitt ansvar blir större för bonusbarnet bara för att jag snart har ett eget barn, snarare tvärt om då jag snart har ett eget barn att ta hand om tillsammans med min man. Han är en bra pappa så jag är inte orolig för den biten.

Svårt att se att jag skulle se barnet som äckligt och dumt, men absolut att det kommer bli situationer där mitt barns behov av sömn, mat osv kommer gå först. Vilket min man också varit tydlig med då spädbarns behov av sådant går före tweenies önskemål om att härja fritt. Absolut kommer detta resultera i att hans äldre barn kommer känna sig åsidosatt, men så är det ju inte i praktiken. Blir nog lärorikt för hans barn att få börja anpassa sig efter någon annan istället för att få allt fokus och få göra vad barnet själv vill hela tiden. Jag har svårt att se att jag skulle ogilla att barnet och pappan åker iväg själva, skulle nog snarare se det som skönt så att jag får egentid med mitt barn. 

Det är klart barnet har det bra och att min man är en bra pappa. Varför ses allt som så svart eller vitt här på familjeliv? Som att allt antingen ska vara frid och fröjd eller att vi alla ska misshandla varandra psykiskt och fysiskt och vägrar varandra både det ena och det andra? Klart vi för det mesta har bra stunder som familj, som par och som pappa/barn, bonusmamma/barn. Men detta är ett problem. I övrigt har vi inga större problem - ingen otrohet eller svartsjuka, inga ekonomiska problem, inga sociala problem, inga jobbproblem, inga sexuella problem, inga diagnoser eller sjukdomar osv osv osv. Vi är nöjda med vårt liv och har det bra, men denna fråga skiljer oss mycket åt och är i princip den enda frågan som konflikter uppstår kring.