Stressad när min fru är med mig och vårt barn

Vad är det du vill/inte vill göra när din fru är med då?

Jag förstår inte riktigt vad du menar men det är klart att sociala relationer på nåt plan blir mer komplicerade desto fler som är med. Fler åsikter och personligheter att ta hänsyn till. Men att du blir så stressadav att äta med di fru så att du behöver gå och lägga dig och vila låter inte helt "normalt". Vad är det som händer egntligen?

Känner du dig övervakad eller vad är det som är problemet? Nu tycker jag ju det känns väldigt märkligt att du blir så stressad så att du måste sova efter att ni ätit... MEN. Min man har haft anknytningsproblem och känt sig övervakad, detta var dock under barnets första månader, vilket naturligtvis var stressande. Att han var övervakad stämde inte, men osäkerheten han kände kring barnet gjorde att ham upplevde det så. Kan detta vara något som spelar in för dig?

Verkar som att du är problemet inte din fru! Varför skulle ni inte kunna äta alla tre tillsammans? Sjukt

Förstår kanske inte helt vad du menar men det är ju så att man är två olika personer som föräldrar och hittar sina egna sätt som funkar när man är själv med barnet. När man är tillsammans gör kanske du saker som hon inte tycker och tvärtom. Tror inte det är en pappagrej utan universellt. Känner du dig kritiserad och ifrågasatt eller vad är egentligen problemet? Vi har småbarn och ja jag kan säga att det är mycket lugnare när jag äter själv med dem än hela familjen. När pappa är med är det mycket mer bus och därmed mer tillsägelser och då mer upptrissat. Jag känner dock inte att jag behöver gå och lägga mig. Kanske du måste bena ut vad det är som egentligen blir så jobbigt för dig.

Får fylla på imorgon, men måste förtydliga att självklart är det jag som är problemet i detta och inte min fru. Det är därför jag ber om hjälp :)

Att "gå och lägga mig" är inte heller något jag fysiskt gjort utan en illustration av att jag känner mig slut.

Kritiserar din fu dig? Rättar hon dig och säger hur du ska göra?

Vill du göra henne glad men sättet du behöver göra det på krockar med din känsla för hur du egentligen vill göra det?

Det var svårt att förklara detta utan att skriva en uppsats eller låta som en idiot.
Titeln på inlägget är  också lite saltad för att få fler svar.

Ni frågar om jag känner mig kontrollerad och/eller kritiserad. När vårt barn var mindre så kände jag bitvis så. Det har vi dock pratat om sedan länge och löst.

Utvandaren känner igen sig, och pekar på att det är när hen är trött och barnen är extra krävande. Här håller jag med så klart. Är allt gött blir jag inte stressad när vi äter ihop, och om allt är körigt kan det bli stressande att äta bara jag och min son.

Tror en del ligger i det jag skriver kring att lösa praktiska uppgifter vs. "njuta" tillsammans med sitt barn. Det är inte som man kanske kan tolka mitt inlägg att jag byter däck och min fru ger barnet kärlek. Han kommer till mig för tröst och närhet lika mycket och bilen tar båda hand om :)  Det handlar mer om att jag vill "lösa problem"och "bocka av".

Jag tycker inte det är skitkul att äta med sonen, men är angelägen att han äter olika sorters mat och gärna äter själv. Alltså bockar jag hellre av en sådan aktivitet och hittar på något roligt med min son efteråt istället. Samma inställning har jag i flera saker som jag löser först för att njuta sen med min familj.

Jag upplever att min fru vill på gott och ont njuta hela tiden. Detta innebär att hon tummar mer på rutiner och förväntar sig mer good times under aktiviteter som jag mer ser som ett uppdrag. Här tror jag krocken blir. Och därmed min stress.

Är det tydligare nu tro? :)
Hur har ni löst liknande situationer?

Hur gamlmal är sonen, tänker just på det här med maten, äter han själv?

Vill du förtydliga hur du vill att en matsituation ska se ut jämfört med din fru? Lite svårt att förstå.

Förlåt, detta är urlakat, men bara en vinkel? Hur är det med diagnoser i släkten? Just att det är så jobbigt när det inte blir som du vill?

Och sedan är det bara att inse att vissa människor kör sin grej rakt fram, medan andra är mer ödmjuka och rättar sig efter situationen. Och det är inget fel i det. Min pappa är som dig, medan mamma är mer lugnare, de älskar varandra och jag vi barn blev bra människor :)

Så du vill göra en aktivitet på ett väldigt strukturerat sätt som en slags arbetsuppgift. Medan frun vill vara mer avslappnad och ser samma tillfällen som en del av vardagen. Du blir stressad av att inte kunna kontrollera situationen på samma sätt när hon är med?

Vet inte om det är så du menar men här hemma är det så att när vi(ensamstående så bara jag och mitt barn) har gäster så släpper jag en hel del på reglerna, just för att jag då prioriterar att vi får umgås utan konflikter.

Det innebär rent konkret saker som att om vi sätter oss att äta och barnet säger ?detta vill jag inte ha? så kan hen få en macka istället med ett minimalt ?du får smaka först?-krav. Något som inte tillhör vardagen.

Ett annat exempel är att hen kan få sitta och se en film om hen ber om det.

I vanliga fall hålls efter så att hen får plocka upp efter en aktivitet innan hen tar fram nytt men vid gästbesök så är det ok att plocka fram så att det blir lite kaos.

Är det lite så du menar?

Att hon släpper alla de där vardagsstriderna som faktiskt är nödvändiga i vardagen? För det kan man ju göra nån gång då och då men det skapar merjobb senare

Jag känner igen det. Jag kände mig övervakad och kontrollerad när barnets mamma var närvarande. Utan henne var det helt annorlunda och avslappnat. Hon litade inte riktigt på min förmåga, la sig i och gav mig ständigt instruktioner och förmaningar, tillrättavisningar och kritik. Även om hon inte sa något kände jag mig ändå stressad eftersom jag visste att hon iakttog allt jag gjorde, dömde mina handlingar och jag visste att det skulle kunna komma en negativ kommentar när som helst om hon inte godkände vad jag gjorde. Jag kände mig ungefär som när jag övningskörde för körkort.

Vi var hos familjerådgivning och hon fick rådet att ta ett steg tillbaka och låta mig sköta saker på mitt sätt utan hennes kommentarer. Men det gick inte, hon kunde inte låta bli, så vi separerade och har nu vv. Det är det bästa jag gjort i mitt liv och nu kan jag äntligen uppleva hur det är att vara förälder och faktiskt njuta av det.