Destruktivt förhållande, hur tar jag mig ur?

Säg till henne att du inte orkar leva i ett förhållande när hon håller på som hon gör. Få henne att förstå att hon inte kan ta dig för givet. 

Om hon inte ändrar sig så tycker jag att du ska göra slut. Det är inte normalt att hålla på som hon gör. Kasta inte bort ditt liv, din kärlek och omtanke på någon som är elak och otacksam tillbaka. Ge henne inte för många chanser då risken finns att du grämer dig för det när det väl tagit dig ur förhållandet. 

Säg att ni ska i parterapi, vägrar hon det så är det slut nu, direkt. (fast du kanske vill att det ska ta slut, bara?)
Hon behöver att någon annan än bara du pratar om detta för hon lyssnar inte på dig. 

Hur blir det med barnen om ni delar på er? Behöver du se över ekonomi och annat så att hon inte tar pengar från tex gemensamma konton? Ja förlåt om det låter hemskt men jag ser för mig hur hon ska bli så arg på dig att hon gör så. 

Ni/du har levt då där i fem år, det måste ha tagit på er men framför allt så har det säkert tagit på de två pojkarna. Ingen av er kan må bra i en sån relation, du ifrågasatt och misstänkliggjord, hon osäker och svårt med tillit, pojkarna, undrar vilken förebild för en fungerade relation de ser. Ert gemensamma barn ska det växa upp i detta?

Om ni inte redan provat så kanske parterapi kan vara en väg att gå. Det är, eller kan vara en smärtsam väg att gå. Man måste ta till sig svåra sanningar om sig själv inland. Men oavsett om ni fortsätter eller går isär så måste ni samarbeta om ert gemensamma barn. Du känner säkert också ett visst ansvar för de pojkar som haft dig som pappa i fem år. Om hon vägrar parterapi så bör kanske du hitta en samtalskontakt för att kunna hantera alla känslor och relationer så vettigt som möjligt.

Prata med henne vid ett lugnt tillfälle
Berätta om det som du ser som problem i er relation och hur det påverkar dig
Tala om att du tycker det är så allvarligt att du tänker ta ut skilsmässa om det inte blir förändringar
Bestäm dig för att inte höja rösten eller bli uppjagad. Det understryker allvaret. Detta är inget gräl utan ett allvarligt samtal

Jag har gjort det. Jag har vid flera tillfällen försökt lämna henne, men hon har som sagt spelat på mina känslor. Framförallt mina känslor för barnen. Jag vill bara bort från henne nu, så mycket fula och rentutav onda saker hon gjort (som jag börjat komma till insikt med nu). Försökt vända min familj emot mig och vise versa, smutskastat mig inför hennes familj. Målar upp mig som någon tyrann som enväldigt härskar över henne och pojkarnas liv. Människor som verkligen känner mig påpekar ofta hur jag har ett hjärta av guld så jag blir så förvirrad.

Gång på gång anklagat mig för att vara otrogen trotts att jag aldrig gett henne minsta anledning till att tro det.

Jag har försökt så många gånger, det blir bra i en dag/vecka/månad sen är hon tillbaka i samma destruktiva mönster. Mina vänner sa åt mig redan från start att lämna henne, men jag var så galet kär och blind för hennes beteende.

Terapi är inte intressant längre, jag vill bara bort från detta helvete. Hon gick till psykolog men efter typ två gånger så sket hon i det med förklaringen att dom inte kunde göra något för henne. Jag har själv gått till psykolog, dels pga dessa problem men även för att jag tror det är bra och utvecklande för min egen del.

Hon har inte tillgång till mina konton längre, jag har bytt kod på telefonen och det är enda stället hon kan komma åt dom på. Precis den tanken har dykt upp, men det är inte pengarna jag är mest rädd om. Jag är rädd att hon ska göra verklighet av sina hot om att göra allt hon kan för att ta pojkarna ifrån mig.

Ja, jag tror att efter noggrann eftertanke så borde jag ha lyssnat på mina vänner och lämnat henne redan efter någon månad. Jag har insett nu hur jag gett efter för hennes krav mer och mer. Jag slutade mitt jobb på krogen för att hon sa att det var jobbigt för henne att jag var i kontakt med så många tjejer. Jag slutade träna för att det tog upp ?vår? tid. Jag slutade unna mig saker för att det var orättvist att hon inte hade lika mycket pengar som jag.

Ja jag tänker också på pojkarna, jag vill inte lära dom att man ?biter ihop? bara för sakens skull. Jag vill att dom ska våga bryta dåliga mönster och upptäcka dom i tid så att dom inte gör samma misstag som jag.

Terapi är inte längre aktuellt. Jag vill bara bort från henne.

Jag har försökt prata med henne om att jag vill sköta detta snyggt åtminstone för pojkarnas skull, det slutar med att hon blir arg på mig och börjar dra upp gamla saker som hänt förut. Hon är inte alls intresserad att diskutera detta som en vuxen människa utan hon slänger på sig offerkoftan och börjar tala om för mig hur dåligt jag får henne att må.

När jag då förklarar för henne att det är ju bara ytterligare en anledning till att vi inte bör leva ihop så blir hon bara argare/ledsnare.

Jag förstår att detta också är jättetufft för henne och jag förstår att jag inte är perfekt. Men jag vill bara lösa detta på ett vuxet sätt så barnen inte tar mer skada av vår relation.

Ja jag känner ett ansvar för ?hennes? pojkar, dom har ju trotts allt blivit mina också. Men nu förväntar hon sig att jag ska fortsätta vara deras pappa trotts att vi går isär och dom noterna är jag inte riktigt med på. Jag vill och kommer göra vad jag kan för att detta ska gå så smärtfritt och bra som möjligt för dom. Men hon fortsätter att köra sitt fulspel och försöker svartmåla mig som ett as. Det är jättejobbigt för mig men framförallt sårar det mig att hon försöker vända barnen emot mig.

Jag tror som sagt att mitt största misstag var att jag lät mig förblindas av kärlek och lät henne manipulera mig.

Då får du väl försöka få tag i en bostad som du kan flytta in i.
Att hon kan ta barnen ifrån dig är endast hot
Du får försöka vara så snäll som möjligt under separationen
Hon låter som en kvinna som rätt omgående kommer skaffa en ny och då får du det lugnare

Detta är något jag gjort vid många tillfällen.

Jag har i många år tränat på att finna mitt inre lugn, för att kunna hantera stressade och jobbiga situationer på ett lugnt och metodiskt sätt. Min pappa har många gånger sagt att han förundras över mitt lugn i stressade situationer och att han önskar att han hade lite mer av det.

Varje gång jag försöker så slutar det med att hon skriker åt mig, hur jag än försökt förklara för henne. Det är som att det viktiga för henne är att vinna argumentet och inte att lösa problemet.

Jag har t.o.m. vid flera tillfället fått skäll av min sambo för att jag håller mig så lugn och att det inte är ett inre lugn utan ett bevis på att jag är känslokall och att jag inte bryr mig.

Nu är det så att jag äger gården vi bor på så jag kan inte flytta, men hon ska titta på 3 lght denna vecka och flyttar förhoppningsvis flyttar hon i början av Juli. MEN vi har vart här förut och så har det slutat med att hon övertalat mig om att vi ska försöka igen.. men jag vill inte längre, jag vill bara att hon ska flytta ut.

Ingen blir gladare än jag om jag kan få tillbaka mitt lugna harmoniska liv.

Lova dig själv att du ska stå på dig den här gången! Lycka till!

Du kan ju alltid kontakta jurist som att förbereda OM det skulle bli bråk om de gemensamma barnen. Man brukan kunna få en gratis rådgivning via hemförsäkringen, kolla upp det 

Om hon är så hopplös som du skriver, att det är omöjligt att få henne att flytta: Säga att ni måste ha en paus och hon måste ha en bostad.
När hon hittat en bostad , flyttat dit och inrättat sitt liv i den nya bostaden så talar du om att det är slut.
Inte idealiskt men om du inte lyckas få ut henne på annat sätt

Tack för alla svar och råd! Jag har nära kontakt dagligen med en nära vän nu som hjälper mig så fort jag känner mig svag. Hon använder alla trick i boken nu för att försöka lura tillbaka mig.. men jag har bestämt mig. Jag ska bort från henne och ingenting kommer att stoppa mig.

Hej, jag läser det du skriver och du är rätt väg att lämna och ditt förhållande är destruktivt och som du säger så vill hon inte förändras, hon gick två gånger till psykolog sen inte mer....det inte är inte hållbart. 
Ett steg i taget och stöd till dig själv ifrån kurator kan vara bra. Bra att din vän stöttar, det är viktigt. Du har säkert blivit medberoende. Du är utgivande o empatisk som man förväntas vara men du får inte något tillbaka, det måste tära på dig. Du ger mer o mer men hon kräver bara mer. Allt verkar kretsa kring henne o hennes mående. Du ska ju kunna ha kul med din vän hon ska inte förstöra genom att ringa 52 gånger. Det ska man kunna unna sin partner.
Jag tycker du ska ta reda på så mycket som möjligt om delad vårdnad etc. Och du kan själv kontakta kommunen o fråga vad som krävs för att dom ska ta barnen ifrån dig o att hon ska få ensam vårdnad. Säg att du vill separera o är rädd för att det kan bli konflikt. Om du är lugn o samlad som du verkar vara då visar du att du är förtroende ingivande... Det kommer myndigheterna att märka...
Bara lite råd till dig men jag är ingen expert o har inte så mycket erfarenhet....
Ta hand om dig!