Vad göra i situation med bonusbarn...

Ja det har verkligen eskalerat på senare tid och är rädd för att barnen är för stora och att skadan redan är skedd :( har tänkt hela tiden att "syskonbråk" förekommer alltid men nu när min son börjat uttrycka sig så förstår jag att situationen är annorlunda. Jag försöker att i princip ALLTID ta min sons parti men då blie bonusbarnen sura och vänder situationen emot mig och ställer mig mot väggen och blir arga/ledsna över att jag "alltid" tar min sons parti, deras mamma kan tex diskutera med mig att jag inte får göra skillnad på barnen m.m. Det är synd om dom som måste bo vv-vecka. Har inget stöd från mannen förutom att jag ska prata med hans barn och reda ut varför dom är ledsna medan mannen tycker han kan gå in och uppfostra min son för han måste ju lära sig..som mannen kan uttrycka sig.

När jag skriver det här inser jag hur hemsk situationen är :(

Mannen tycker också att min son har ju sina vänner ifred vv-vecka så när hans barn kommer måste ju dom också få tid med vännerna....

Har frågat sonen rätt ut om han vill att vi flyttar till eget och då svarade han att han vill att dom ska flytta för dom är så elaka.. :( han älskar huset och sitt rum, sina syskon och familjelivet vi alla lever vv-vecka men något händer när dom kommer. Det är som att hela livet omkullkastas och dom kommer i första hand. Oavsett liksom. Var till och med tvungen att hämta hans ena barn som missat bussen hem när jag var på stan så jag missade mer än halva min sons fotbollsmatch. För inte kunde hans son vänta med kompisarna eller gå till mamma. Det var ju pappas vecka och han var borta på jobb..

Tack! Började gråta av ditt svar. Mår så otroligt dåligt över detta och känner mig såå låst :(

Ska försöka svara så gott jag kan..

Bonusbarnen är 14 och 16. Min är 12, ja. Våra gemensamma är 5 och 3. Vi har varit ett par i 10 år. Min sons pappa finns inte i bilden.

Det har gått och går i perioder med att vara utstött. När det inte finns kompisar i bilden så funkar dom bra ihop, sover med varandra på helgerna och delar intressen. Vilket också gjort att jag tvekar på vad detta egentligen är.. Men det är egentligen hans mellersta och min som klickar bäst. Nu hade dock min sons flickvän blivit kär i mellersta bonusen vilket såklart kändes oerhört traumatiskt för min son, att bli bortvald. Finns liksom inga gränser i något. För mellersta sonen är då väldigt snabb på att "paxa" henne på nått sätt som för mig är oerhört motbjudande. Som att markera revir på nått sätt. Den äldre är väldigt mycket för att märka ord, påpeka fel och ifrågasätta typ ALLT min son säger för han vet ALLT och enligt honom är min son en lögnare vilket han också kan skrika om de bråkar och jag försöker medla. Hans attityd gentemot min son är inte bra alls. Det är väldigt elaka kommentarer och tillrättavisningar. Han får också sonens vänner att haka på.. Det blir bara värre ju äldre dom blir. Mannen är knappt delaktig i det som sker. Ibland brukar jag tyvärr tänka att dessa 2 barn kommer få det riktigt tufft i livet med deras approach, som att de saknar empati och världen kretsar kring dem..

Har sagt till min man att han får ta diskussionen med deras mamma men det händer inte mycket där heller så jag har försökt att bara ignorera henne. Men hon stärker ju såklart dem i deras åsikter vilket leder till att min man försöker vara barnen ännu mer till lags för att dom inte ska flytta till mamma på heltid. Vilket jag tror att allt detta bottnar sig i. Mannen ser det som en förlust mot mamman om dom flyttar härifrån. Det har aldrig varit på tal med något annat än vv-vecka för dom trivs ju såååå bra här..