Vad göra i situation med bonusbarn...

Jag lever ihop med en man sedan många år tillbaks som har 2 st just nu tonåriga barn. Jag själv har ett barn som fyller tonåring snart. Mitt barn bor varje vecka medan bonusbarnen kommer varannan vecka. I alla år har det mer eller mindre varit så att min man prioriterat vv-vecka med att göra saker när vi är "allihop". Vv-barnen har blivit väldigt särbehandlade av min man. Endast fokus på att ha roligt och inga krav eller måsten har dem och har aldrig haft. De hjälper inte till hemma och vi betalar allt för dem och de får även månadspeng endast av oss då mamman har ekonomiska begränsningar. I vår strävan att inte göra skillnad på barnen upplever jag att mitt barn blivit särbehandlad åt andra hållet. Misskrediterad. Eftersom han bor här jämt och jag har ensamt ansvar över honom och hans uppfostran så har jag vissa regler typ tex tvätta sin egen tvätt, hjälpa till att plocka ur diskmaskinen, plocka ut sopor osv. Enklare hushållssysslor. När vv-barnen är här ska de tvätta sin egen tvätt men det är också det enda dom gör. Alla uppgifter är samma för barnen men det skiljer ganska mycket i ålder.. Vv-barnen har en otrolig förmåga att ta över hela hemmet och situationer när de kommer, alla ska anpassa sig efter vad dom vill göra. Vet inte hur många gånger min son fått höra att dom är för stora för att göra de han vill göra så den aktiviteten blir det inte.. Osv. Min man säger i princip aldrig åt dem. Om jag gör det så startar mannen bråk med mig, ofta inför barnen så de ska höra att han tar deras parti.. Vilket är otroligt slitsamt för oss alla. Men oroar mig mest över min son. När dom är här har dom även börjat ta över min sons vänner och de kan vara såå elaka mot honom att det nästan gränsar till mobbing och min sons kompisar hakar ofta på.

Har försökt ta upp problemet med min man flera gånger men INGET händer. Hans barn är helt enkelt felfria.

Nu har det gått så långt att min son får ont i magen när de ska komma, vill inte att dom ska vara här och trivs inte hemma när dom är här. Han har även uttryckt att han har världens sämsta liv. Jag går sönder.

Vi har inte det bästa förhållandet just nu heller. Går starkt i tankarna att lämna. Visst borde jag det? Eller någon annan lösning? Vi har också gemensamma barn...

Anonym (Jobbigt) Trådstartaren

Fri 5 Jun 2020 22:20

#2

Anonym skrev 2020-06-05 22:12:25 följande:

Ja, du borde nog överväga att lämna.

Din son ska inte behöva ha det som han har det, en dag blir han vuxen och han kommer minnas. Och har du otur så kommer han att ställa dig mot väggen och fråga VARFÖR,

Utöver det kan hans självförtroende gå totalt i botten och det kan resultera i att han antingen blir en försiktig, osynlig liten själ eller att han tar revansch med buller och bång. Vilket kan innefatta droger, eller andra destruktiva saker.

Låt inte detta fortgå.

Ja det har verkligen eskalerat på senare tid och är rädd för att barnen är för stora och att skadan redan är skedd :( har tänkt hela tiden att "syskonbråk" förekommer alltid men nu när min son börjat uttrycka sig så förstår jag att situationen är annorlunda. Jag försöker att i princip ALLTID ta min sons parti men då blie bonusbarnen sura och vänder situationen emot mig och ställer mig mot väggen och blir arga/ledsna över att jag "alltid" tar min sons parti, deras mamma kan tex diskutera med mig att jag inte får göra skillnad på barnen m.m. Det är synd om dom som måste bo vv-vecka. Har inget stöd från mannen förutom att jag ska prata med hans barn och reda ut varför dom är ledsna medan mannen tycker han kan gå in och uppfostra min son för han måste ju lära sig..som mannen kan uttrycka sig.

När jag skriver det här inser jag hur hemsk situationen är :(

Mannen tycker också att min son har ju sina vänner ifred vv-vecka så när hans barn kommer måste ju dom också få tid med vännerna....

Anonym (Jobbigt) Trådstartaren

Fri 5 Jun 2020 22:28

#4

Anonym (...) skrev 2020-06-05 22:22:30 följande:

Jag håller med, är förhållandet med mannen inte på topp bör du lämna, för din sons skull. Han ska inte behöva må dåligt i sin hemmiljö.

Ni kanske ska prova på särboförhållande om du och mannen inte vill göra slut direkt? Då kan ni träffas enbart hans barnfria veckor och ni kan välja om han ska besöka er eller du honom.

Hur är relationen mellan din son och din sambo?

Ja tanken har slagit mig att skaffa en lägenhet också som fristad på nått vis. Vi bor i hus nu. Men det blir så mycket kostnader då vi står på olika delar i vårt gemensamma hem så alternativet är i princip att vi säljer huset eller att han köper ut mig. Ingen har råd att bo här ensam..

Relationen mellan mannen och min son är bra, han är den enda pappan han har. Men vv-vecka betyder han i princip ingenting för mannen liksom våra gemensamma barn. Han har så dåligt samvete för de två äldsta att det drabbar oss alla.

Anonym (Jobbigt) Trådstartaren

Fri 5 Jun 2020 22:32

#6

Anonym (Jobbigt) skrev 2020-06-05 22:28:10 följande:

Ja tanken har slagit mig att skaffa en lägenhet också som fristad på nått vis. Vi bor i hus nu. Men det blir så mycket kostnader då vi står på olika delar i vårt gemensamma hem så alternativet är i princip att vi säljer huset eller att han köper ut mig. Ingen har råd att bo här ensam..

Relationen mellan mannen och min son är bra, han är den enda pappan han har. Men vv-vecka betyder han i princip ingenting för mannen liksom våra gemensamma barn. Han har så dåligt samvete för de två äldsta att det drabbar oss alla.

Har frågat sonen rätt ut om han vill att vi flyttar till eget och då svarade han att han vill att dom ska flytta för dom är så elaka.. :( han älskar huset och sitt rum, sina syskon och familjelivet vi alla lever vv-vecka men något händer när dom kommer. Det är som att hela livet omkullkastas och dom kommer i första hand. Oavsett liksom. Var till och med tvungen att hämta hans ena barn som missat bussen hem när jag var på stan så jag missade mer än halva min sons fotbollsmatch. För inte kunde hans son vänta med kompisarna eller gå till mamma. Det var ju pappas vecka och han var borta på jobb..

Anonym (Jobbigt) Trådstartaren

Fri 5 Jun 2020 22:46

#7

Anonym skrev 2020-06-05 22:30:58 följande:

Hur gamla är dessa styvbarn?

Din son är 12?

Hur länge har ni varit ett par? Hur gamla är era gemensamma barn? Finns din sons pappa med i bilden?

Se det inte som syskonbråk, din son är inte syskon med de äldre barnen. Även om det var er förhoppning att det iaf skulle kännas så.

Var din son med i deras gemenskap i början? Eller har han alltid varit utstött? (Förlåt att jag är krass, men jag tror det är nödvändigt.)

Så hans barn ställer dig mot väggen för att du försvarar din son, och din man håller med dem. Och som att det inte vore nog så kommer deras morsa och ställer krav på dig???

Deras mamma ska bara tiga. Punkt fucking slut.

"Barn" i tonåren väljer själva om de vill bo vv eller inte. Så det är inte synd om dem.

Åh herregud så upprörd jag blir när jag läser det du skriver!!!

Din man verkar vara född utan innehåll där hjärnan brukar sitta. Förlåt mig, men hur orkar du leva så???

Tack! Började gråta av ditt svar. Mår så otroligt dåligt över detta och känner mig såå låst :(

Ska försöka svara så gott jag kan..

Bonusbarnen är 14 och 16. Min är 12, ja. Våra gemensamma är 5 och 3. Vi har varit ett par i 10 år. Min sons pappa finns inte i bilden.

Det har gått och går i perioder med att vara utstött. När det inte finns kompisar i bilden så funkar dom bra ihop, sover med varandra på helgerna och delar intressen. Vilket också gjort att jag tvekar på vad detta egentligen är.. Men det är egentligen hans mellersta och min som klickar bäst. Nu hade dock min sons flickvän blivit kär i mellersta bonusen vilket såklart kändes oerhört traumatiskt för min son, att bli bortvald. Finns liksom inga gränser i något. För mellersta sonen är då väldigt snabb på att "paxa" henne på nått sätt som för mig är oerhört motbjudande. Som att markera revir på nått sätt. Den äldre är väldigt mycket för att märka ord, påpeka fel och ifrågasätta typ ALLT min son säger för han vet ALLT och enligt honom är min son en lögnare vilket han också kan skrika om de bråkar och jag försöker medla. Hans attityd gentemot min son är inte bra alls. Det är väldigt elaka kommentarer och tillrättavisningar. Han får också sonens vänner att haka på.. Det blir bara värre ju äldre dom blir. Mannen är knappt delaktig i det som sker. Ibland brukar jag tyvärr tänka att dessa 2 barn kommer få det riktigt tufft i livet med deras approach, som att de saknar empati och världen kretsar kring dem..

Har sagt till min man att han får ta diskussionen med deras mamma men det händer inte mycket där heller så jag har försökt att bara ignorera henne. Men hon stärker ju såklart dem i deras åsikter vilket leder till att min man försöker vara barnen ännu mer till lags för att dom inte ska flytta till mamma på heltid. Vilket jag tror att allt detta bottnar sig i. Mannen ser det som en förlust mot mamman om dom flyttar härifrån. Det har aldrig varit på tal med något annat än vv-vecka för dom trivs ju såååå bra här..

Vad göra i situation med bonusbarn...

INNEHÅLL