Inlägg från: Stayalive |Visa alla inlägg
  • Stayalive

    Känner ingen glädje

    Jag vill egentligen mest bara skriva av mig.

    Jag plussade i torsdags BIM+5. Jag hade förmodligen kunnat få ett positivt resultat långt tidigare eftersom jag har känt på mig det sedan 5 dagar efter ÄL. Jag vågade faktiskt inte testa eftersom jag var rädd för ett plus.

    Jag borde vara glad men jag är livrädd och olycklig. Jag trodde jag skulle bli glad men det blev jag dessvärre inte.

    Jag har haft två missfall det senaste året. Varit gravid två gånger i mitt liv och båda har slutat med missfall. Det första en MA som upptäcktes i v 12. Avstannat i v 7+6. Det andra 6 månader senare i v 6. Spontant. Det andra var okomplicerat och gick fort. Och jag tror att ägget aldrig började växa eller fäste fel. Gör ju såklart inte mindre ont för det.

    Nu är jag gravid igen. Vi har försökt hela tiden så det är ingen överraskning. Men det enda jag känner är att jag hoppas missfallet kommer fort så vi kan få hjälp. Jag ska ju vara glad så jag förstår inte varför jag är så ledsen.

    Jag letar tecken på missfall. Vid MA försvann symtomen och jag fick bruna flytningar och svettades kopiöst på nätterna. Vid det andra svettades jag kopiöst nätterna innan och sen blev jag dålig i magen och började blöda.

    Nu svettas jag vissa nätter och dålig i magen vissa dagar och det är så starkt kopplat till missfall eller mens hos mig att jag knappt vågar gå på toaletten.

    Jag försöker se positivt på det. Jag är 37 år gammal och jag kan ju bli gravid. Jag verkar inte ha speciellt svårt för det heller eftersom vi började försöka för lite mer än 1 år sedan och jag är nu inne på min tredje graviditet.

    Det hade varit värre om jag hade haft svårt för att bli gravid antar jag. Kan jag blir gravid så ökar ju sannolikheten att jag får behålla en graviditet och det kanske är lättare att avhjälpa ett eventuellt problem som orsakar missfall än att ha svårt för att bli gravid.

    Att tänka så gör ju dock inte min oro och rädsla bättre hur mycket jag än försöker.

    Jag har ringt MVC och fått tid för hälsosamtal. Är lovad ett tidigt UL men jag vet inte ens om jag kommer ta det erbjudandet för finns det inget där inne som är livsdugligt så spelar det ingen roll. Man kan se ett hjärta slå men två timmar efter kan det sluta slå så det skulle innebära en falsk trygghet och förmodligen en mycket hårdare smäll om det avstannar.

  • Svar på tråden Känner ingen glädje
  • Stayalive
    Anonym (H) skrev 2020-05-31 18:01:33 följande:

    DU blev gravid. Inte din sambo.


    Självklart är det kvinnan som blir gravid. Men det är en gemensam prestation så att skriva vi är inte mer än rätt. Man är två om en graviditet även om det är kvinnan som bär på barnet. Så nej det är inte enbart kvinnan som blir gravid mer än rent fysiskt.
  • Stayalive
    R84 skrev 2020-05-31 17:58:31 följande:

    Jag kan bara säga att jag förstår dig! Jag och min man började försöks bli gravida årsskiftet 2015/2016. Vi blev gravida två gånger våren 2016 där båda slutade i missfall. Sen hände inget. Hösten 2018 och våren 2019 gjorde vi ivf men inget hände. Så i augusti skulle vi påbörja behandling utomlands men i stället kom vårt efterlängtade plus. På naturlig väg lite mer än 3 år efter sista missfallet. Mådde skit och väntade bara på missfallet. Tror aldrig jag har gått på toa så mycket som jag gjorde de där första månaderna. Men det kom inte och nu är min sin 7 v. Mitt tips till dig är att tillåta dig att vara orolig till en viss gräns. Efter kuben (vårt tredje ultraljud) bestämde jag mig för att oro inte skulle vara mitt normalläge. Det var inte rätt mot varken mig eller bebisen. Självklart föll jag ibland tillbaka i min oro men det fick inte ta över. Den mentala inställningen hjälpte mig enormt Mycket och gjorde att jag till slut kunde glädjas åt och njuta av min graviditet. Så..... Om missfallet inte kommer: Gör det där ultraljudet. Gör ett till om det hjälper och bestäm dig sen för att det är okej att vara orolig men att det inte ska vara ditt normalläge. Jag håller tummarna för er!!


    Tack för ditt svar. Och så kul att läsa att det gick bra för er på naturlig väg!
  • Stayalive

    Tack för alla fina svar :). Det är faktiskt lugnande även om oron hela tiden gnager. Just nu är jag gravid och det är kanske det jag behöver fokusera på. Förhoppningsvis i 9 månader till. Eller 8 om man ska vara petig.

    Privat ultraljud behöver jag inte gå på eftersom jag redan blivit lovad extra just på grund av min oro och historik.

    Jag behöver nog även acceptera att jag är gravid. Just nu har jag dragit igång en förträngning och låtsas som ingenting.

  • Stayalive

    Folk uppdaterar alltid väldigt dåligt när dom startar en tråd. Slutar skriva och så vet man inte hur det har gått.

    Jag fick bruna flytningar i torsdags. Fick obeskrivligt ont på vänster sida och lades in för observation. Fick lämna blodprover och gjorde vul. Man hittade en uppklarning i livmodern men ingen graviditet. Något litet på 1 mm men inte mer än så. Blev utskriven midsommarafton och fick komma tillbaka igår. Lämnade återigen prover och efter det fick jag undersökas igen för hcg hade bara gått ner med 150. Nu hittades dock en graviditet på 3,1 mm men inte så mycket mer. Dessutom alldeles för litet för 7+3. Började blöda midsommarafton och har haft kramper och blödningar sedan dess.

    Läkaren trodde att det som har hänt är att jag håller på att blöda ut ett embryo. Nästa kommer att komma efter. Dvs det man kunde se igår.

    Återbesök om 10 dagar för att se att allt kommit ut som det ska.

    Det positiva är att jag nu haft tre missfall och jag har klarat av dom på ett år så gravid verkar jag kunna bli. Får dock inte behålla graviditeterna men ska få göra en utredning nu :).

    Nu vet ni hur det gick för mig iallafall.

Svar på tråden Känner ingen glädje