Känner ingen glädje

Jag kan bara säga att jag förstår dig! Jag och min man började försöks bli gravida årsskiftet 2015/2016. Vi blev gravida två gånger våren 2016 där båda slutade i missfall. Sen hände inget. Hösten 2018 och våren 2019 gjorde vi ivf men inget hände. Så i augusti skulle vi påbörja behandling utomlands men i stället kom vårt efterlängtade plus. På naturlig väg lite mer än 3 år efter sista missfallet. Mådde skit och väntade bara på missfallet. Tror aldrig jag har gått på toa så mycket som jag gjorde de där första månaderna. Men det kom inte och nu är min sin 7 v. Mitt tips till dig är att tillåta dig att vara orolig till en viss gräns. Efter kuben (vårt tredje ultraljud) bestämde jag mig för att oro inte skulle vara mitt normalläge. Det var inte rätt mot varken mig eller bebisen. Självklart föll jag ibland tillbaka i min oro men det fick inte ta över. Den mentala inställningen hjälpte mig enormt Mycket och gjorde att jag till slut kunde glädjas åt och njuta av min graviditet. Så..... Om missfallet inte kommer: Gör det där ultraljudet. Gör ett till om det hjälper och bestäm dig sen för att det är okej att vara orolig men att det inte ska vara ditt normalläge. Jag håller tummarna för er!!

DU blev gravid. Inte din sambo.

Ber om ursäkt för att jag skrev att VI blev gravida en gång i min text.....

Självklart är det kvinnan som blir gravid. Men det är en gemensam prestation så att skriva vi är inte mer än rätt. Man är två om en graviditet även om det är kvinnan som bär på barnet. Så nej det är inte enbart kvinnan som blir gravid mer än rent fysiskt.

Tack för ditt svar. Och så kul att läsa att det gick bra för er på naturlig väg!

Klart det är svårt att glädjas när man har dåliga erfarenheter med sig. Kanske behöver du tänka sådär negativt för att skydda dig själv? Leva på som vanligt (fast undvika alkohol o nikotin) och sen får det bli positiva nyheter istället på ultraljudet? På ett sätt är det som du säger, blir det missfall igen så får ni utredning och hjälp, får ni inte missfall - så blir det barn. Så egentligen är ni i en ganska bra position?

Jag tror på tredje gången gillt, och säger Grattis!

Jag har inga missfall i bagaget men kände ändå precis sådär när jag fick plus på stickan. Jag tänkte att jag skulle leva på som vanligt men inte fira innan jag gjort ultraljud och visste att ALLT såg bra ut. Jag gjorde NIPT och fick svar i vecka 16 att allt såg bra ut och först då berättade jag för min familj och omgivning. Men sen var det inte förrän bebisen föddes frisk som jag verkligen kände äkta glädje. Men hela graviditeten kände jag viss oro att något skulle gå fel och njöt aldrig av att vara gravid.

Jag känner så igen mig i din oro. Inte för att jag haft missfall men det tog oss 3 år och en misslyckad äggdonation för att bli gravida naturligt helt plötsligt. Jag har varit rädd och orolig mest hela tiden. Är nu i vecka 25. Mitt sätt att klara av det var att gå på privata VUL ca var tredje vecka fram till KUB. Då hade jag "delmål". Det hjälpte enormt. Det är ett tips från mig. Kostar en del men kan vara värt det.

Stort grattis förresten!!!

Det var också det som räddade mig första veckorna. Var på två ultraljud innan kuben. Det första gjorde jag efter en liten rosa flytning i v 8-9. Det var de bäst investerade 600 kronorna ever! Sen visste jag att det var en ögonblicksbild och att det ändå kunde sluta i ett missfall. Men att kunna andas ut och känna att just NU finns där ett tickande hjärta gav mig andrummet att orka till nästa ultraljud i v 11 och sen till slut till kuben i v 13. Sen bestämde jag mig för att våga tro på det.

Tack för alla fina svar :). Det är faktiskt lugnande även om oron hela tiden gnager. Just nu är jag gravid och det är kanske det jag behöver fokusera på. Förhoppningsvis i 9 månader till. Eller 8 om man ska vara petig.

Privat ultraljud behöver jag inte gå på eftersom jag redan blivit lovad extra just på grund av min oro och historik.

Jag behöver nog även acceptera att jag är gravid. Just nu har jag dragit igång en förträngning och låtsas som ingenting.

Folk uppdaterar alltid väldigt dåligt när dom startar en tråd. Slutar skriva och så vet man inte hur det har gått.

Jag fick bruna flytningar i torsdags. Fick obeskrivligt ont på vänster sida och lades in för observation. Fick lämna blodprover och gjorde vul. Man hittade en uppklarning i livmodern men ingen graviditet. Något litet på 1 mm men inte mer än så. Blev utskriven midsommarafton och fick komma tillbaka igår. Lämnade återigen prover och efter det fick jag undersökas igen för hcg hade bara gått ner med 150. Nu hittades dock en graviditet på 3,1 mm men inte så mycket mer. Dessutom alldeles för litet för 7+3. Började blöda midsommarafton och har haft kramper och blödningar sedan dess.

Läkaren trodde att det som har hänt är att jag håller på att blöda ut ett embryo. Nästa kommer att komma efter. Dvs det man kunde se igår.

Återbesök om 10 dagar för att se att allt kommit ut som det ska.

Det positiva är att jag nu haft tre missfall och jag har klarat av dom på ett år så gravid verkar jag kunna bli. Får dock inte behålla graviditeterna men ska få göra en utredning nu :).

Nu vet ni hur det gick för mig iallafall.