Känner ingen glädje

Jag kan bara säga att jag förstår dig! Jag och min man började försöks bli gravida årsskiftet 2015/2016. Vi blev gravida två gånger våren 2016 där båda slutade i missfall. Sen hände inget. Hösten 2018 och våren 2019 gjorde vi ivf men inget hände. Så i augusti skulle vi påbörja behandling utomlands men i stället kom vårt efterlängtade plus. På naturlig väg lite mer än 3 år efter sista missfallet. Mådde skit och väntade bara på missfallet. Tror aldrig jag har gått på toa så mycket som jag gjorde de där första månaderna. Men det kom inte och nu är min sin 7 v. Mitt tips till dig är att tillåta dig att vara orolig till en viss gräns. Efter kuben (vårt tredje ultraljud) bestämde jag mig för att oro inte skulle vara mitt normalläge. Det var inte rätt mot varken mig eller bebisen. Självklart föll jag ibland tillbaka i min oro men det fick inte ta över. Den mentala inställningen hjälpte mig enormt Mycket och gjorde att jag till slut kunde glädjas åt och njuta av min graviditet. Så..... Om missfallet inte kommer: Gör det där ultraljudet. Gör ett till om det hjälper och bestäm dig sen för att det är okej att vara orolig men att det inte ska vara ditt normalläge. Jag håller tummarna för er!!

Ber om ursäkt för att jag skrev att VI blev gravida en gång i min text.....

Det var också det som räddade mig första veckorna. Var på två ultraljud innan kuben. Det första gjorde jag efter en liten rosa flytning i v 8-9. Det var de bäst investerade 600 kronorna ever! Sen visste jag att det var en ögonblicksbild och att det ändå kunde sluta i ett missfall. Men att kunna andas ut och känna att just NU finns där ett tickande hjärta gav mig andrummet att orka till nästa ultraljud i v 11 och sen till slut till kuben i v 13. Sen bestämde jag mig för att våga tro på det.