Bonusbarnen vill inte vara hos oss.

De är små, båda i olika utvecklingsfaser. Jag är rätt säker på att vi är många som undvek restauranger när våra telningar var i trotsåldern.

Sedan finns det barn som är lättare och barn som är mer krävande.

Dina barn kan absolut tillhöra den förra gruppen och hans barn mer krävande.

Det är nog som barn är mest i den åldern

Vi hade samma problem. Vi valde då att sälja huset och köpa en varsin radhuslägenhet där vi ansökte om lov att slå in en öppning för en dörr mellan resp. lägenhets vardagsrum (de ligger vägg i vägg).

Så vi bor som i samma radhus, med en dörr mellan vardagsrummen (precis som vi har dörrar till sovrum och allt möjligt), men vi har samtidigt varsina ytterdörrar och varsina lägenheter.

Det funkar jättebra för oss. Numera har vi plockat av dörren mellan vardagsrummen så det bara är som en passage och möblerat det till ett och samma vardagsrum.

Det lät ju som ett bra upplägg, tyvärr inget vi har möjlighet till ekonomiskt.

Man brukar säga att det tar runt 6 år för barn att komma över en skilsmässa, ibland mer. 
Som vuxen är man ofta glad att komma ur en död relation eller kanske till och med en toxisk sådan och vill snabbt hoppa på sitt nya liv med sin nya familj. 

Vad man inte räknar med är att barnen kommer inte automatiskt att dela denna entusiasm, utan  de sörjer fortfarande sin gamla familj och kommer att göra det under lång tid.
Så i centrum av allt detta står fyra barn som går igenom ett av deras livs första och kanske största trauman, och det tar tid som sagt, vi pratar år, inte veckor eller ens månader. 
På dig verkar det som att deras sorg och saknad efter sin mamma tar sig uttryck som gnäll och missnöje, och det är inte ovanligt hos barn, även till exempel trötta eller hungriga barn hamnar lätt i ett tillstånd där inget är bra  och det gnälls över minsta småsak fast det är något helt annat som ligger bakom. 

Så glöm det där med tacksamhet, det kan barnen med lite tur visa när de blivit vuxna och förstår helheten, som det är nu är det enda de vill att ha sin gamla familj tillbaka, och i andra hand ha sin pappa för sig själv. 

Det är otacksamt att vara styvmamma, det har jag och min fru haft många samtal om, man har litet inflytande men får ta mycket av det negativa. Det ingår liksom i dealen att ge mycket till någon annans barn utan att få speciellt mycket tillbaks på kort sikt åtminstone. 

 

Förstår inte varför folk har så jäkla bråttom med att flytta ihop? Om ni blev tillsammans precis när din killes ex blev gravid med treåringen, hade ni ändå bara hunnit vara ett par i knappt tre år innan ni flyttade ihop för ett år sedan. Det är ju ingenting, och troligtvis blev ni inte ihop riktigt då heller. 

Flytta isär. Var särbo i ett par år till och faktiskt lär känna varandra innan ni tvingar barnen att bo ihop igen. Ni kanske vill bo ihop, men barnen kan inte välja. Låt dom åtminstone få lära känna varandra innan ni tvingar ihop dem igen.

Att du sen tror att en treåring bör vara "tacksam för allt du gjort" låter ju absurt. Har du ens egna barn? Hur kan du förvänta dig att en treåring kan förstå vad er flytt innebar för er? Det är alldeles för komplicerat för ett så pass litet barn. 

Har själv en snart treåring. Tanken att hon inte skulle träffa mig på en hel vecka skulle vara outhärdlig, både för mig och för henne.

Hon har som mest varit skild från mig nåt dygn och skulle ALDRIG klara så lång tid på ett bra sätt.

Inte konstigt treåringen saknar sin mamma och bråkar! Nåt annat hade varit onormalt.

Varför gör ni inte snabbare byten?? 3-2-2???

Hoppas att du fortfarande läser.

Jag är bonusbarn sedan 37 år och bonusmamma sedan 7 månader. Liksom ni har vi vuxna haft bråttom med att flytta ihop och det är viktigt att ta ansvar för det valet. Vi har valt det. Vi fixar bästa möjliga utifrån den premissen.

Din partner och du är de vuxna som ska skapa en bra spelplan för alla i er familj.

Så mina råd;

Sluta räkna dagar. Direkt. Barn är i nuet och du behöver vara där med dem.

Sluta önska att barnen i familjen vore annorlunda än de är.

Min partner och jag har valt att gå till kommunens familjerådgivare för att få stöd i hur vi skapar ett fungerande föräldraskap i en ny livssituation (familjens barn är 6 och 9 år).

Det är suveränt för att även om vi känner att vi har en gemensam önskan om hur vår familj ska fungera så är det bra att få möjlighet att titta på hur vi ska agera i olika situationer med professionellt stöd.

Jag vill igen understryka att ni vuxna valt och skapat ett liv som är bra för er och, förhoppningsvis, barnen, men det ingår i föräldraskap. Ni måste fortsätta skapa, "vi vill...", oavsett vad som händer för att annars lämnar ni ifrån er föräldraskapet och det skapar otrygghet.

Så upp i sadeln igen, du har valt att bli fyra barns förälder och de behöver att du älskar dem villkorslöst.

Har själv en snart treåring. Tanken att hon inte skulle träffa mig på en hel vecka skulle vara outhärdlig, både för mig och för henne.

Hon har som mest varit skild från mig nåt dygn och skulle ALDRIG klara så lång tid på ett bra sätt.

Inte konstigt treåringen saknar sin mamma och bråkar! Nåt annat hade varit onormalt.

Varför gör ni inte snabbare byten?? 3-2-2???

Har absolut inte missat det. Dessutom säger TS att det bara handlade om "ett par mil" så det var ju knappast distansförhållande det handlade om... Ville de bo närmare varandra kunde TS flytta till en egen bostad i samma stad tills de kände varandra tillräckligt bra att båda familjerna fungerade att bo ihop.

Med tanke på att de flyttade ihop när minsta barnet bara var två år, kan de ju knappt ha varit ett par i mer än 1-1,5 år och då torde de ändå ha blivit ett par väldigt nära inpå hans separation. Inte undra på att det blev jobbigt för barnen.