Bonusbarnen vill inte vara hos oss.

Förstår att det är jobbigt...
Men en treåring kan knappast förväntas vara tacksam i ett större perspektiv, eller ens en sexåring. De är små barn som har fått livet vänt upp och ner, precis som dina egna barn. Alla hanterar det olika. Den lille är ju bara tre, det är klart han skriker efter mamma. 

Det är såna här historier som gör att jag troligtvis aldrig skulle bo ihop med någon ny och ha små barn samtidigt. Det skulle i så fall bli efter att mitt barn och hans barn vuxit upp och flyttat ut. Verkar enklast så...

Det är konstigt att ni ?bonusmorsor? alltid har ungar som uppför sig perfekt och bonusbarn som är som jäveulens avkomma.

Flytta om det inte passar. Det är en jävla treåring det handlar om. Barn i den åldern kan vara otroligt trotsiga och det blir givetvis inte bättre nu när de dessutom uppenbarligen inte mår bra i situationen. De trovs inte med att du är där. Lika lite som du tycker om att bo ihop med dem tycker de om att bo ihop med dig. Lösningen är att göra slut och flytta isär eller flytta isär och vara särbo. Och hur du kunde flytta dina barn land och rike runt från allt de kände till, för en man som dessutom redan har barn själv fattar jag inte och kommer inte fatta. Sådant beteende är extremt naivt och egoistiskt. Men tyvärr är det många idag som inte förstår det och sen hamnar de i helvetessituationer och alla inblandade mår dåligt. Allt för att ni är kääääära.

Har inte flyttat land och rike, har flyttat nån mil.

Men okej tack för era svar.

Fick mig att må mycket bättre.

Har inte flyttat land och rike, har flyttat nån mil.

Men okej tack för era svar.

Fick mig att må mycket bättre.

Jag håller med. Småbarn kan vara jobbiga och tära på relationer, ja. Och föredra den ena föräldern, fullt normalt även om det såklart är tråkigt.

Vad har treåringen att vara tacksam för? Att hen ska vara nöjd och tacksam för att ni har "offrat' er och flyttat dit för att bo med dem är för komplicerat och för mycket begärt av en treåring oavsett om hen tycker om att bo med er.

Jag är ledsen, visste inte att det var en pepp-tråd. Men det förstår du väl att en treåring kan sakna mamma och inte är särskilt bra på att visa tacksamhet? Det är som det är. Treåringen är ju i princip nyss född och har redan varit med om en skilsmässa och ny bonusfamilj osv. Det är rätt mycket att hantera även för en vuxen. Separationsångesten kommer som ett brev på posten och triggar säkert sexåringen också. 

Vi hade samma problem. Vi valde då att sälja huset och köpa en varsin radhuslägenhet där vi ansökte om lov att slå in en öppning för en dörr mellan resp. lägenhets vardagsrum (de ligger vägg i vägg).

Så vi bor som i samma radhus, med en dörr mellan vardagsrummen (precis som vi har dörrar till sovrum och allt möjligt), men vi har samtidigt varsina ytterdörrar och varsina lägenheter.

Det funkar jättebra för oss. Numera har vi plockat av dörren mellan vardagsrummen så det bara är som en passage och möblerat det till ett och samma vardagsrum.

De är små, båda i olika utvecklingsfaser. Jag är rätt säker på att vi är många som undvek restauranger när våra telningar var i trotsåldern.

Sedan finns det barn som är lättare och barn som är mer krävande.

Dina barn kan absolut tillhöra den förra gruppen och hans barn mer krävande.

Det är nog som barn är mest i den åldern

Nej pepp-tråd vet jag inte, men jag sökte kanske mer råd och tips.

Ja absolut. 
Alla barn är olika. 
Kan gå på restaurang med mina barn och eller min kille och försöka hitta något kul som treåringen gillar. 
Han är glad när vi spelar fotboll och har sina glada dagar också. Så jag får hålla ut!