Kvinnor utan man och barn- lyckligast enligt forskning

Jag är spontant tveksam till detta. Alla människor mår bäst av att ha en familj och att ha en större mening med livet än sin egen existens, vilket både barn och (lyckliga) relationer till en partner ger oss, både kvinnor och män.

Visst hade jag kunnat vara lycklig utan man och barn och jag hade garanterat kunnat förverkliga mig själv på ett helt annat sätt, det är hårt jobb att ha småbarn och särskilt som mamma offrar du mycket av dig själv både tid, energi och karriär. Men samtidigt är mina barn min största lycka i livet och ju äldre jag blir, desto tryggare känner jag mig i att veta att de kommer att återgälda mig allt jag gjort för dem när jag blir gammal. Mina barn ger mig om inte en garanti så ett hopp om att få barnbarn som kommer på besök, att de kommer att hjälpa mig när jag blir gammal och skröplig. Jag är 47 år nu och hade jag varit barnlös skulle jag nog ha varit mycket mer rädd och stressad över att bli gammal, mer rädd för att dö. Det känns skönt att veta att jag kommer att leva vidare i framtida generationer, det sätter mig i ett sammanhang på ett helt annat sätt än om jag bara hade mig själv.

Det blev lite felskrivet faktiskt, glömde ändra innan jag postade..ville skriva att de flesta mår bäst av att leva i ett sammanhang med andra människor - vi är flockdjur osv och då är såklart inte kärnfamiljen den enda konstellationen, familjebegreppet kan utökas till en större krets och vi kan också skapa våra egna familjer och sammanhang t.ex nära vänner, politiska grupperingar mm som vi känner stark samhörighet med - men (nästan) alla har det behovet av att ingå i en flock, i ett sammanhang som är större än vår egen vardag. Och för de flesta människor är det den närmaste familjen som naturligt ger oss den tryggheten. Det är människor vi vet att vi aldrig kommer att förlora nästan oavsett vad som händer. Blod är tjockare än vatten. Jag kan ha oerhört nära vänner men de enda personer jag med nästan 100% säkerhet vet att jag kommer att ha kvar när jag blir gammal, även om jag blir senildement eller blir personlighetsförändrad pga en stroke osv, som kommer att älska mig eller åtminstone känna sig skyldiga att ta hand om mig oavsett vad - det är mina barn och möjligen min man. Alla andra människor i mitt liv kan komma och gå hur nära vi än står just idag, det finns inga garantier.

Sedan finns det självklart alltid undantag - kanske ovanligt många här i Sverige, landet med flest singelhushåll i världen. Skulle vara intressant med en svensk undersökning faktiskt, vilka anser vi svenskar står oss närmast? Är det familjen här med eller prioriterar vi folk vi delar hobbies, ideologi eller yrke med? Eller värdesätter vi inte ens mänskliga relationer, är vår individualitet och frihet det viktigaste för oss?

Jag minns inte siffror nu men läste om en undersökning som slog fast att för män ökar sannolikheten att befordras på jobbet eller få chefspositioner och högre lön enormt om de är gifta. För män är det hög status att vara gift och ha familj, medan singelmän i 50-årsåldern anses vara lite suspekt och opålitligt. För kvinnor i karriären är familjen nog mer av en nackdel än för männen, arbetsgivaren kanske räknar med att hon kommer att vabba och prioritera familjen framför jobbet och därför vågar man inte satsa på den kvinnliga anställda. Detta förändras nu långsamt, arbetslivet anpassas så att man ska kunna ha en balans mellan arbetsliv och privatliv och män tar allt mer del av ansvaret trots karriär.

Jag tror också som du skriver att män med hög lön och status har lättare att attrahera en partner och få gifta sig medan männen som inte har lyckats också förblir ensamma.