Anonym (singelpappa) skrev 2020-05-12 11:47:06 följande:
Jag har ingen aning vilka mina tillkortakommanden är angående den biten. Mitt liv fungerar bra nu, mina barn och jag trivs med tillvaron. Det är för värdefullt för att riskera.
Dessutom kan ju hon också har barn som tycker det är jobbigt att bli påtvingad en ny vuxen i tillvaron.
Många trådar på FL handlar ju om hur olycklig bonusmamman är för att livet inte blev vad de trodde. Föräldern och den nya partnern kan ju vara ansvarsfulla och gemensamt komma överens om att inte flytta ihop.
Varför slösa bort sitt liv på en tillvaro där man ska ångest inför varannan vecka? Det smittar av sig och jag tror även att föräldern och barnen känner av ångesten. Så till slut har alla ångest över barnveckan. Barnen kanske har ångest även över veckan med den biologiska mamman och hennes nya kille.
Nej, andra får gärna krångla med sådan. Mina barn är viktigast för mig, såklart. Och jag förväntar mig att singelmammor med barn känner precis likadant.
Tycker att det är jättebra att du har kommit till den insikten. Då prioriterar du barnen fullt ut och det är att ta ansvar, det kritiserar väl ingen egentligen? Däremot får ju vissa karlar (och kvinnor med) skärpa sig som tar in en ny partner i hushållet bara för att dom är för snåla för att anlita
nanny.se.
Men samtidigt kan ju ämnet diskuteras rätt länge. Jag är snart 30 plus något o är skilsmässobarn på 90-talet likaså nästan hälften av mina vänner. Vi klarade oss då trots att mamma och pappa träffade nya partners, ingen bar runt oss i bärstol och matade en med vindruvor på samma sätt som det verkar vara idag. Är det något dagens föräldrar gör rätt? Definitivt. Men kan man chilla ner något och börja se lite tillbaks på hur det var förr? Kanske lite kan jag tycka men det är min åsikt.
Ska inte uttala mig, jag var nog för nyfiken på omvärlden istället på vad mamma och pappa pysslade med så har nog svårt att sätta mig in i dagens besatthet vid att vilja vara 100 % dedikerad mina föräldrar eller dom till mig.