Anne frank hade överlevt ww2 om det inte hade varit för sossarna
Aron flam
Anne frank dog i slutet av andra världskriget
" target="_blank">
Tvärtom så var S ett av de partier som tydligast tog avstånd från Nazism och Nazister under kriget
SDs propaganda om S är genomskinlig. dessutom beundrar ju SDs JÅ denne PAH som hans parti samtidigt framställer som nazislakej.
https://www.fonstret.se/artikelarkivet/opinion/nar-de-bruna-forsoker-brunsmeta/
"Det socialdemokratiska motståndet
Under krigets mörkaste år 1940–1941 var socialdemokratin förvisso mäktig (i valet 1940 fick partiet mer än hälften av rösterna), men utsatt i sin ensamhet som Sveriges enda aktivistiskt antinazistiska riksdagsparti. Den liberale Folkpartiledaren Gustaf Andersson var en blek figur, som sällan profilerade sig. Det fanns stridbara liberala antinazister i periferin, men de var marginaliserade, med undantag av Torgny Segerstedt på tydligt antinazistiska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Bondeförbundet var generellt tyskvänligt, liksom Högern. I detta politiska landskap verkade antinazistiska socialdemokrater ensamma. Socialdemokratin och arbetarrörelsen var dock välorganiserade massrörelser. ABF spred antinazistiska upplysningar. SSU hade bekämpat nazisterna sedan 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbundet köpte mobila tryckpressar och radiosändare, inför en kommande tysk ockupation av Sverige, då de skulle bilda kärnan i en svensk motståndsrörelse. LO och fackförbunden reagerade mot den allt grymmare tyska ockupationen av Norge. Exemplen är många. Men viktigast förblev socialdemokraterna i regeringen, eftersom de kunde påverka de centrala besluten. Finansminister Ernst Wigforss (Socialdemokraternas chefsideolog) hatiska vrede gentemot Nazityskland var välkänd bland de borgerliga regeringskollegerna, liksom andra socialdemokratiska statsråds avsky mot att ”kapitulera för Hitlerkraven”.
Socialdemokrater som stödde Nazityskland
Det fanns socialdemokrater som stödde Tyskland, men inte i regeringen. Det tydligaste exemplet var chefredaktören för tidningen Arbetet, Allan Vougt. Han såg sig som realist och skrev att ”Tyskland är förutbestämt att intaga en ledande ställning i ett enat Europa”. Enligt Vougt var det naivt av socialdemokratin att inte begripa att den måste ställa sig i dialog med Hitler, utifrån nazismens reella stöd inom den euroepiska arbetarklassen (känns argumentet igen i dag?). Liknande tankar fanns hos en del andra socialdemokrater, men de nådde aldrig inflytande, dels eftersom de inte hade någon taktisk möjlighet gentemot den skicklige maktpolitikern Per Albin Hansson, dels fann sig ”realister” inom socialdemokratin chanslösa under trycket från det folkliga hat mot nazismen, som präglade de stora socialdemokratiska folkrörelserna."