ojkie skrev 2020-05-02 14:48:17 följande:
"Sossarna förlängde andra världskriget med 1 till 1 och ett halvt år genom att hjälpa nazisterna med materiall så då kan du ju själv räkna ut hur många som dog"
Aron flam
Anne frank dog i slutet av andra världskriget
" target="_blank">
Endera har du eller Flam missförstått en del saker som är basala för att kunna orientera sig i dåtid och nutid: samlingsregering, politiska partier och företag är inte en och samma sak.
Tvärtom så var S ett av de partier som tydligast tog avstånd från Nazism och Nazister under kriget
SDs propaganda om S är genomskinlig. dessutom beundrar ju SDs JÅ denne PAH som hans parti samtidigt framställer som nazislakej.
https://www.fonstret.se/artikelarkivet/opinion/nar-de-bruna-forsoker-brunsmeta/
"
Det socialdemokratiska motståndetUnder krigets mörkaste år 1940–1941 var socialdemokratin förvisso mäktig (i valet 1940 fick partiet mer än hälften av rösterna), men utsatt i sin ensamhet som Sveriges enda aktivistiskt antinazistiska riksdagsparti. Den liberale Folkpartiledaren Gustaf Andersson var en blek figur, som sällan profilerade sig. Det fanns stridbara liberala antinazister i periferin, men de var marginaliserade, med undantag av Torgny Segerstedt på tydligt antinazistiska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Bondeförbundet var generellt tyskvänligt, liksom Högern. I detta politiska landskap verkade antinazistiska socialdemokrater ensamma. Socialdemokratin och arbetarrörelsen var dock välorganiserade massrörelser. ABF spred antinazistiska upplysningar. SSU hade bekämpat nazisterna sedan 1930-talet. Socialdemokratiska kvinnoförbundet köpte mobila tryckpressar och radiosändare, inför en kommande tysk ockupation av Sverige, då de skulle bilda kärnan i en svensk motståndsrörelse. LO och fackförbunden reagerade mot den allt grymmare tyska ockupationen av Norge. Exemplen är många. Men viktigast förblev socialdemokraterna i regeringen, eftersom de kunde påverka de centrala besluten. Finansminister Ernst Wigforss (Socialdemokraternas chefsideolog) hatiska vrede gentemot Nazityskland var välkänd bland de borgerliga regeringskollegerna, liksom andra socialdemokratiska statsråds avsky mot att ”kapitulera för Hitlerkraven”.
Socialdemokrater som stödde Nazityskland
Det fanns socialdemokrater som stödde Tyskland, men inte i regeringen. Det tydligaste exemplet var chefredaktören för tidningen Arbetet, Allan Vougt. Han såg sig som realist och skrev att ”Tyskland är förutbestämt att intaga en ledande ställning i ett enat Europa”. Enligt Vougt var det naivt av socialdemokratin att inte begripa att den måste ställa sig i dialog med Hitler, utifrån nazismens reella stöd inom den euroepiska arbetarklassen (känns argumentet igen i dag?). Liknande tankar fanns hos en del andra socialdemokrater, men de nådde aldrig inflytande, dels eftersom de inte hade någon taktisk möjlighet gentemot den skicklige maktpolitikern Per Albin Hansson, dels fann sig ”realister” inom socialdemokratin chanslösa under trycket från det folkliga hat mot nazismen, som präglade de stora socialdemokratiska folkrörelserna."