HJÄLP. Hur samarbetar ni i er familj? Är detta normalt?

Hur gör ni för att samarbeta och kommunicera i er relation?

Min relation styrs av mig i princip. Det är jag som tar upp planer & saker om vad som behöver göras hemma, förslag att göra på tex semestern, vad som gäller på förskolan, lägger schema för förskolan osv.

Men jobbigast tycker jag är det känslomässiga, jag arbetar ständigt med att vi ska ha det kärleksfullt. Jag försöker prata ofta om när vi träffades, vad jag uppskattar, säger han är snygg, jag har tagit intiativ till att vi ska ha dejtkväll 1g/mån osv.

Men han gör inget alls av ovannämnda saker och vad gör han istället då? Nja, inget typ. Låter mig vara och följer med.

Vi har pratat om det, vi har varit på familjerådgivningen - allt på mitt intiativ men han håller med om att det inte är bra mellan oss. & jag har en utmattning för 3 år sen som han skiter i att det börjar göra sig påmint

Hur mkt vi än pratar - inget förändras. Vet inte om jag orkar leva såhär som projektledare och aldrig själv få någon kärlek.

Droppen var imorse när jag ber honom gå upp med våran 2åring och som vanligt får jag tjata upp honom ur sängen, då säger han ?du är så jävla tjurig jämt!? Och varje morgon kastar han ur sig svordomar och elakheter. Ofta framför vår 2åring också.

Gör era män det? Hur samarbetar ni? Han är kall som en isbit men när JAG pratar öppnar han sig och säger att han ska tänka på saker men sen händer ingenting. Jag har ställt ultimatum och då håller han med ?ja vi får väl separera då.? Nästa vecka vill han ha fler barn.

Han är egenföretagare och det går jättebra men företaget familjen AB går käpprätt åt helvete.

Hjälp mig. Någon. Hur ser andra relationer ut? Är detta normalt? Ska jag kämpa? Jag orkar inte mer. Är så jävla ledsen på det här. Tycker jag pratar jämt med min sambo. Är han helt efterbliven? Trög? Eller vill inte?

Barbro45

Sun 26 Apr 2020 07:15

#1

Du är tyvärr inte ensam om din situation. Det är rätt många kvinnor som har hela projektledaransvaret för hemmet och familjen och ansvar för allt emotionellt ansvar.

Föreslår att du börjar följa det här kontot. https://www.instagram.com/mansbebisar/ du kommer att få stöd och känna igen dig.
Din man kommer inte att ändra något, varför skulle han göra det? Du tar allt ansvar, det han behöver göra är att hålla med dig, lova förändring, ta tagi nåt några gånger sedan sluta med det. Sedan återgår allt till hans bekväma tillvaro som ett av dina barn som du har ansvar för.

Det är svårt att släppa ansvaret och låta det gå åt h..vete. Men till slut är det det man måste göra för att eventuellt få till stånd en förändring. Man pratar, diskuterar, det lovas men inget händer. Nu är det dags för handling.

Sluta med att ta det känslomässiga ansvaret i relationen, sluta med planering av dejtkväll, om han klagar, säg, ja det skulle vara trevligt om någon planerade det. Sedan får du hoppas att han fattar. Avstå från att planera er semester eller åtgärder och renoveringar hemma. Fokusera dina krafter på det som behövs för dig och barnen. Säg att i år får du planera vår semester, sedan släpper du det. Om han inte gör nåt eller börjar lägga saker på dig, säg nej, nu har du ansvaret. Det blir tufft att bita ihop och avstå. När du säger dessa saker till honom använd glada rösten och solig minen, du får spela lite teater.

Något viktigt att tänka på är den förebild som er relation är för era barn. Är det så här din dotter kommer att ha det, är det såhär din son kommer att bete sig.

Anonym (Tips från coachen)

Sun 26 Apr 2020 07:18

#2

Nej det där är inte normalt! Han vill inte alls ha en familj, han vill kunna slöa och ta saker i sin takt, mansbebis.

Du måste ta ett stort steg tillbaka här. Sluta planera en massa tillsammans, gör saker på egen hand! Och då menar jag även utan bebis. Låt honom ta barnet ibland! Börja leta lägenhet, ni ska absolut separera i det här läget. Han tar dig för given, lägger inte två strån i kors för att tillföra något till relationen och beter sig som en barnrumpa ibland. Orka.

Anonym (Andreas)

Sun 26 Apr 2020 08:04

#3

Han gör ingenting för att du gör allting åt honom. Enkelt. Sluta curla honom.

Anotherone

Sun 26 Apr 2020 08:34

#4

Normalt vet jag inte, jag tycker att en sund relation bygger på att båda är med och bidrar. Men om det förekommer? Absolut!

Läs boken "Familjens projektledare säger upp sig". Den har några år på nacken men är jättebra!

Anonym (Ännu en projektledare)

Sun 26 Apr 2020 09:35

#5

Barbro45 skrev 2020-04-26 07:15:30 följande:

Du är tyvärr inte ensam om din situation. Det är rätt många kvinnor som har hela projektledaransvaret för hemmet och familjen och ansvar för allt emotionellt ansvar.

Föreslår att du börjar följa det här kontot. www.instagram.com/mansbebisar/ du kommer att få stöd och känna igen dig.

Din man kommer inte att ändra något, varför skulle han göra det? Du tar allt ansvar, det han behöver göra är att hålla med dig, lova förändring, ta tagi nåt några gånger sedan sluta med det. Sedan återgår allt till hans bekväma tillvaro som ett av dina barn som du har ansvar för.

Det är svårt att släppa ansvaret och låta det gå åt h..vete. Men till slut är det det man måste göra för att eventuellt få till stånd en förändring. Man pratar, diskuterar, det lovas men inget händer. Nu är det dags för handling.

Sluta med att ta det känslomässiga ansvaret i relationen, sluta med planering av dejtkväll, om han klagar, säg, ja det skulle vara trevligt om någon planerade det. Sedan får du hoppas att han fattar. Avstå från att planera er semester eller åtgärder och renoveringar hemma. Fokusera dina krafter på det som behövs för dig och barnen. Säg att i år får du planera vår semester, sedan släpper du det. Om han inte gör nåt eller börjar lägga saker på dig, säg nej, nu har du ansvaret. Det blir tufft att bita ihop och avstå. När du säger dessa saker till honom använd glada rösten och solig minen, du får spela lite teater.

Något viktigt att tänka på är den förebild som er relation är för era barn. Är det så här din dotter kommer att ha det, är det såhär din son kommer att bete sig.

Så bra skrivet! Håller helt med.

Nej du behöver inte känna dig ensam, TS.

Det är väldigt många kvinnor som har det så som du beskriver och vi är långt ifrån jämställda i våra relationer, äktenskap och i samhället i stort..

Jag har alltid känt att jag har en helt OK relation, men nu när jag läser ditt inlägg känner jag igen mig på flera punkter. Alltid jag som lagar mat, alltid jag som ska ha koll på info från ex förskolan, alltid jag som planerar helgerna, romantik, städning, inredning osv... Det finns ungefär 0% initiativkraft hos min man och han tycker att ?åh så bra vi har det? och vill ha flera barn..

En vän till mig gjorde som så att hon gav upp tillslut för att hennes man (förhoppningsvis) skulle lära sig: lät smutstvätten bli liggandes, struntade i att laga mat, struntade i att städa, struntade i att planera, struntade i att bekräfta honom, struntade i att ?piffa till sig? för hans skull..

...bara för att senare märka att: om hon inget gjorde - så blev ingenting gjort.

Det sägs ibland att män flyttar ifrån sina mammor till en ny mamma.

asterisco

Sun 26 Apr 2020 13:29

#6

Barbro45 skrev 2020-04-26 07:15:30 följande:

Du är tyvärr inte ensam om din situation. Det är rätt många kvinnor som har hela projektledaransvaret för hemmet och familjen och ansvar för allt emotionellt ansvar.

Föreslår att du börjar följa det här kontot. www.instagram.com/mansbebisar/ du kommer att få stöd och känna igen dig.

Din man kommer inte att ändra något, varför skulle han göra det? Du tar allt ansvar, det han behöver göra är att hålla med dig, lova förändring, ta tagi nåt några gånger sedan sluta med det. Sedan återgår allt till hans bekväma tillvaro som ett av dina barn som du har ansvar för.

Det är svårt att släppa ansvaret och låta det gå åt h..vete. Men till slut är det det man måste göra för att eventuellt få till stånd en förändring. Man pratar, diskuterar, det lovas men inget händer. Nu är det dags för handling.

Sluta med att ta det känslomässiga ansvaret i relationen, sluta med planering av dejtkväll, om han klagar, säg, ja det skulle vara trevligt om någon planerade det. Sedan får du hoppas att han fattar. Avstå från att planera er semester eller åtgärder och renoveringar hemma. Fokusera dina krafter på det som behövs för dig och barnen. Säg att i år får du planera vår semester, sedan släpper du det. Om han inte gör nåt eller börjar lägga saker på dig, säg nej, nu har du ansvaret. Det blir tufft att bita ihop och avstå. När du säger dessa saker till honom använd glada rösten och solig minen, du får spela lite teater.

Något viktigt att tänka på är den förebild som er relation är för era barn. Är det så här din dotter kommer att ha det, är det såhär din son kommer att bete sig.

Tack för svaret. Det som är utmaning i det hela är att jag blir typ deprimerad när jag inte har roliga saker inplanerade och om jag lämpar allt på honom så blir det nog inget alls. Men jag skulle kunna försöka.

Vi har en situation nästa helg, jag ville åka på dagspa här lokalt för jag känner att jag behöver göra ngt. Jag sa till honom att jag ska göra det varpå han svarar ja men gör det du. Sen frågade min vän om hon fick följa med: självklart, vad kul svara jag. Berättade det för min sambo varpå han säger ?det hade ju varit kul om vi åkt ihop.? JA MEN TA INITIATIV DÅ eller säg det från början!! Suck...

Han är inte riktigt en äkta mansbebis för han tar hand om disk och tvätten och renoverar mycket hemma. Men det är just det här känslomässiga han inte verkar förstå.

Jag törstar efter kärlek, efter passion, efter någon som visar att den vill vara med mig, efter en kram såndär kram när man känner att någon verkligen älskar en. Det saknar jag. Att känna mig viktig och uppskattad.

Jag kan göra i princip allt, men jag vill ha uppskattning bekräftelse för det.

Exempel: igår var han på Systembolaget. Köpte han med något gott till mig? Nej nej..

om det är jag som är på bolaget ringer jag alltid och frågar om han vill ha något eller spontanköper något gott.

Den där extra lilla tanken. På mig. Vem bryr sig om mig liksom.

Har offerkofta på mig nu, den är sjukt tung. Men jag får inte av mig den för jag vet inte hur jag ska lösa detta.

Anonym (å andra sidan)

Sun 26 Apr 2020 18:15

#7

Du skriver att han är egenföretagare. Hur lång arbetstid har ni båda?

Anonym (Tycker detta)

Sun 26 Apr 2020 18:53

#8

Jag tycker faktiskt att det låter som att han inte trivs i förhållandet men är för feg/lat/vill inte mista kontakt med barn för att avsluta.

Anonym (å andra sidan)

Sun 26 Apr 2020 19:38

#9

Han diskar och tvättar och gör mycket renoveringar. Fattar du inte att det och hans säkert 60tim arbetsvecka är hans sätt att visa kärlek? Sen att du tjatar på honom gör ju inte nåt bättre.

Anonym (S)

Sun 26 Apr 2020 19:58

#10

Jag har som er att det är jag som fixar med allt. Mannen är sjukskriven och väldigt dålig. Men det finns saker han skulle kunna göra men fullständigt struntar i att göra.
Hur i hela friden kan ni känna lust till dejtkvällar och sex? Det har jag tappat för länge sedan.
Allt blir så oattraktivt
Känner mig instängt i detta förhållande, det är inte kul längre :(

HJÄLP. Hur samarbetar ni i er familj? Är detta normalt?

INNEHÅLL