Hjälp! Bilda bonusfamilj utomlands? (Långt inlägg)
Jag tycker det låter som en helt fantastisk chans som man säkert bara får en gång i livet! Eftersom era ex är positiva och så även ni skulle jag definitivt flytta. Är ju inte för evigt och skulle det inte fungera kan ni alltid flytta hem, är ju inte ett krav att stanna hela tiden utan din sambo kan ju troligen säga upp sig eller avsluta uppdraget i förtid om ni har stark anledning till det. Angående graviditeten måste du nog lyssna på dig själv och vad som känns bäst! Förstår att det är mycket beslut på en gång, men jag tror att du kommer landa i något bra för dig och din familj. Lycka till!!
Jag vet inte om jag tänker galet, men jag tycker att det här låter som en jättebra idé. Vilken chans! För både er och era barn. Om ni alla fyra föräldrar är okej med det, skulle jag inte tveka. Känns som att det bara kan gynna er och ge barnen värdefulla erfarenheter, som många andra barn inte får. Oavsett om ni alla åker hem efter fyra år, eller om ni stannar, eller om bara äldsta barnen stannar för att t.ex. plugga på universitetet kommer det ju vara en sån upplevelse för er alla. Tänk att få testa leva i en annan kultur som barn, och att ni dessutom får så mycket serverat!
Vad tycker ni om området det rör sig om? Nordamerika är ju stort och det är ju rätt stor skillnad på t.ex. södra Kalifornien eller Newfoundland i Kanada.
Om du dessutom kan göra konsultuppdrag på distans blir det ju perfekt. Känns som en viktig aspekt att du slipper vara enbart hemmafru och kan fortsätta med din egen karriär.
Graviditeten kan ju såklart bara du bestämma om vad ska hända, men jag tycker inte att den nödvändigtvis behöver stoppa flytten om du väljer att behålla.
Tack hörni, Larua och Sofia!
Jag behövde verkligen läsa något positivt. Att brottas med de här tankarna är inte helt lätt. Gör vi rätt? Magkänslan säger att det här är en chans och en möjlighet till ett äventyr. Jag kan säkert, om allt flyter på, jobba lite som konsult längre fram. MEN det är inte riktigt samma sak, det här kommer hur man än vänder och vrider på det innebära att jag pausar min karriär.
Klimatet påminner om det vi har här, dock kallare vintrar och varmare somrar. Vår och höst däremellan. En lite mindre stad, men nära till större städer.
Det är en osäker värld vi lever i, det har väl de senaste månadernas händelser visat oss med all tydlighet. Kanske bör vi ta bättre vara på våra chanser? Det är inte direkt kopplat till just specifikt Covid-19 men mannens erbjudande om arbete kommer faktiskt som ett direkt resultat av den här pandemin.
Vi har pratat vänt och blött på det här. Men jag har verkligen njutit av det här lilla pirret i magen man får när man går och smider lite hemliga planer ihop med den man älskar. (Jämförde det ironiskt nog med graviditeten med första barnet). Först var det bara vi som visste, sedan har det utvidgats till våra exmakar. De har sagt sitt är införstådda och ändå landat i att de stöttar idén.
Och så kom den här graviditeten och la en sorts dimma över allt. Vi låg vakna hela natten och pratade om det. Någon beskrev honom som en naiv och orealistisk drömmare. Det ÄR han inte. Han är lugn, sansad, balanserad och står stadigare med fötterna på jorden än någon jag nånsin träffat. Jag hävdar att vi måste lyfta blicken och se framåt, de tär inte bara bebis och småbarnstid. Det är att orka vara tonårsförälder om 15år när han är över 60. Att då dessutom ha en dotter som är 30 och kanske har egna barn? Samt hela skaran däremellan.
Han ser det inte som en lika stor grej och är noga med att påpeka att de inte rör sig om en sladdis, eftersom mina barn faktiskt inte är så gamla. Vi kommer ändå ha en tonåring om 15 år då min yngsta är 19.
