Er första tanke?

Vad är er första tanke när ni ser en man 41 år, mycket karriärsinriktad, på en dejtingsida utan barn och bara korta förhållanden i livet?

Och det intresserar dig? Varför ?

Jag undrar vad ?mycket? är.

Är det samma kille, som reser i jobbet hela tiden och har en tjejkompis han är helt upphängd på och som vill träffas på ett hotell?

Du låter lite lik den TS i alla fall...

Vad löjlig du är. 

Vad är er första tanke när ni ser en man 41 år, mycket karriärsinriktad, på en dejtingsida utan barn och bara korta förhållanden i livet?

Får mig att tänka på två olika män jag haft olika grad av kontakt med.

Den ena var 42, hade inga längre relationer bakom sig. Hade satsat på karriären, reste en hel del i jobbet till bl. a London och Sydamerika. När jag undrade varför han nu var ute (som han sa  i af) efter en seriös relation, och i min stad - inte där han själv bodde) svarade han att han skulle flytta till min stad inom ett halvår , för att hans företag skulle flytta dit och eftersom han inte hade något som band honom där han var så skulle han flytta med och ansvara för uppstarten i min stad. Då tänkte han att det var läge att försöka träffa någon i den staden och bygga något varaktigt med. Han såg väldigt bra ut, så jag undrade verkligen varför han var singel. 

Vi skrev till varann i ca 2 veckor, sen skulle han iväg på jobbresa igen, Sydamerika och (hör och häpna!) han skulle nog ha svårt att skriva till mig för det var så dålig uppkoppling dit han skulle). Han skulle vara borta 2-3 veckor, sen skulle han skriva till mig när han kom hem. Det gjorde han inte. Jag skrev ett kort meddelande "är du hemma nu?", men fick inget svar så jag släppte detta. Utgick från att han mött någon annan.

Efter flera månader (hade då själv träffat en annan och raderat min datingprofil) så upptäckte jag att han försökte kontakta mig på Skype! Han hade alltså letat reda på mig där, det hade inte jag  delat med honom. Jag svarade aldrig. Kan tycka att eftersom jag inte fanns kvar på datingsiten borde han släppt det.  

Den andra jag tänker på var inte så karriärsinriktad men annars stämmer TS beskrivning: Den personen dejtade jag i nästan ett år, vi bodde i olika städer, sågs mest varannan helg. Det ledde aldrig till någon fördjupad relation så efter ca ett halvår började jag fråga vad han tänkte framåt, men det gick inte att få svar. Jag märkte efter ett tag att han mest härmade efter det jag hade sagt att jag ville. När jag ställde honom mot väggen kröp det fram att han inte ville något "mer", han tyckte det var toppen att ses lite då och då bara, som vi gjorde. Han hade mängder med kortare relationer och hade enbart varit sambo ett tag när han var runt 25. Dessa hade han ogärna pratat om när vi lärde känna varann. Man blir ju lite nyfiken på varför alla tagit slut? Nu när jag stod på randen till att dumpa honom, berättade han att alla relationer tagit slut ungefär av samma anledning som jag nu kände - att han inte kunde ta steget vidare och fördjupa relationen. 

Jag gjorde slut, men jag insåg att han var oförmögen helt enkelt. Han var mer som att han ville ha en kul kompis att hänga med, och mysa med, men han kunde inte säga det utan sa att han ville bo ihop, skaffa barn, resa osv - men ju mer jag på riktigt pratade om sånt så förstod jag att det var mer som fria fantasier. Han sa det man "borde" säga. 

Allt beror så klart på vart man själv befinner sig i livet.

Vill han ha barn går han per automatik bort i min värld för jag vill verkligen inte ha fler barn.

Män med barn under typ 13-14 år går också fetbort.

Har upptäckt att de flesta medelålders singelmän är trista gnällgubbar och jag förstår varför de är singel. Det skapar dock ett h-vete för mig att hitta en vettig karl med lite action och som inte fastnat i 80-talet när det gäller musik och klädstil.

Därför kan jag tänka mig att en karriärsman mer har hängt med och det är mer fart i honom. 

Jag har levt med en arbetsnarkoman som inte klarade av att kommunicera och kompensera. Jag är alltså van att klara mig på egen hand och nu med eget liv som jag själv styr över så känner jag nog faktiskt en lätt panik inför att träffa någon och behöva flytta ihop med den personen. 

Lever nog hellre särboliv...

Så jag kan vara ett kap för en karriärsman.

J-kligt bra ekonomi, sportig, otroligt självständig, inte klängig osv.

Nöjer mig med en massa sex och att vi är ett par officiellt, men det behöver absolut inte innebära att vi ska ligga i samma soffhörn varje kväll 7 dagar i veckan, tillbringar vår semester ihop eller ens gå på fester ihop osv.

Kvalitetstid före kvantitet!

Vill nog behålla min nuvarande frihet utan en massa förpliktelser...