Är det verkligen TS barn om det tillkom genom vännernas spermier och ägg?
Jag kan inte juridiken men det verkar grymt att kvinnan som bidragit med sina ägg, väntat och längtat efter ett barn, nu ska förvägras det. Det är ju vännernas biologiska barn med deras DNA, eller missförstår jag?
Surrogat är förbjudet enligt lag i Sverige och en kvinna som bär ett barn anses vara förälder. Den -biologiska kvinnan- har här inga rättigheter trots att det är hennes ägg. Den enda chansen hon haft var att adopterade barnet men då måste TS godkänna detta (oavsett pappan är med på detta eller ej).
Vill TS behålla barnet har hon all laglig rätt att göra det.
Det är den biologiska mamma som istället brutit mot lagen (trots att hon inte kommer straffas för detta av rättsväsenet då ingreppet skedde i utlandet)
Vilket är det rätta.
Biologi och DNA är skitsamma, barnet i magen har iaf efter v20 börjat bonda med TS, lär sig hennes hjärtljud och hennes röst. Band byggs. Bebisen känner inte av att de inte delar samma gener. För barnet är TS mamman.
Nyfiken ts. Har surrogtamödraskapet genomförat enligt lagstiftningen i ett annat land? Har ni skrivit på kontrakt enligt det landets lagstiftning?
Jag vet perosnligen inte vad som händer i så fall när två länders lagstiftning krockar.Jag tycker inte att det borde varit möjligt att genomföra surrogatmödraskap på laglig väg i det landet om du inte är medborgare där.
Om du på något sätt kan bli ekonomiskt skyldig till de genetiska föräldrarna borde ju också bero på de landets lagstiftning. Men som sagt, det låter konstigt om du är godkänd för detta som icke medborgare i landet.
Det borde finnas någon organisation som du kan vända dig till för råd. Det är ju viktigt att du får korrekt i fo utifrån din specifika situation.
Jag ville ha råd från lagkunniga.
Ni som hoppar på mig, hur skulle det ens gå till om jag ger henne barnet? Han vill ju inte, jag kan väl knappast bestämma att hon får barnet hur som helst? Planen var ju att han registreras som pappa och hon sen adopterar ?hans? barn, men vägrar han så går det ju inte.
Mamman är inte en oskyldig part i deras problem heller.
Jag har inte gjort något fel, men jag orkar inte mer svängar nu! Jag mår jättedåligt av det här och ångrar att jag ens gick med på det, jag har ingen egen önskan att behålla deras barn, men mina nerver tål inte mer skit. Behåller inte jag barnet hamnar det antagligen i systemet så vitt jag förstått och det vill jag inte.
Vilket system?
Förresten ts - jag har utgått från att du menat att ni genomfört lagligt surrogatskap i ett land där det är tillåtet och att paret är medborgare i det landet.
Inser nu att jag kan ha missförstått. Är ni alla svenska medborgare och det enda som skett utomlands är det "tekniska"?
Ni har gjort det helt på eget bevåg utan att vara del av npgot formellt surrogatsystem?
I så fall är det ju bara svenska lagar som gäller. Det innebär att du och den genetiska pappan kommer att registreras som barnets föräldrar.
Hurlättdet skulle vara att adoptera bort barnet till kvinnan i paret vet jag inte. Om det är du vill, kanske du kan kontakta RFSL ellee liknande och se om de kan hjälpa dig med rådgivning.
Läs vad jag skrev innan din hemska människa.
Ett par som adopterar väljer ett barn att vara föräldrar åt, då detta barn har blivit övergivet och inte har några föräldrar (trotts att det finns en biologisk anknytning) men detta barn är övergivet. Tills ett adoptivpar adopterar detta barn och blir föräldrar (juridiskt) men även i hjärtat.
Det barn du bär på som inte är ditt även fast du har juridisk rätt HAR EN BIOLOGISK mamma som vill ha detta barn, som har betalat för allt runt omkring och som trodde kunde lite på dig tills du har valt att behålla någon annans barn som vill ha sitt barn. Det är så äckligt gjort av dig. Du lämnade ut din kropp av egen vilja till en kvinna som inte kan bära sitt egna barn och du väljer då att ta hennes barn bara för att juridiken är på din sida.
Fy fan!
Hur ska du förklara det för barnet sen? Att du tog dig rätten att ta ifrån barnet sin riktiga mamma?
När jag läser vad du skriver så tänker jag på en sådan kvinnna som kidnappar gravida kvinnor och tar deras barn och låter mammorna dö sen. Det vill säga sjuka individer.
Vi är alla svenska medborgare ja, det var en äggdonation.
Men alltså...
Jag ser till min förvåning bara ett enda inlägg som jämför med en vanlig graviditet. I ett sånt fall spelar det liksom ingen som helst roll om pappan ångrar sig efter halva graviditeten. Graviditeten fullföljs ändå och båda blir föräldrar. Frågan är enbart hur de hanterar det därefter.
Jag fattar helt ärligt inte (bortsett från strikt juridisk) hur det ens kan vara en fråga hur man ska göra i detta läge. Givetvis fullföljs graviditeten och de biologiska föräldrarna blir juridiska föräldrar. DÄREFTER kan paret med relationsproblem diskutera om de ska gå isär, adoptera bort, lämna till socialen etc etc.
Om den biologiska pappan "vägrar" att ordna upp det juridiska på detta vis trots ett kontrakt om surrogatmödraskap (som jag förutsätter finns på papper) så är det en riktigt sjuk j*vel.
Enligt svensk lag är du förälder till barnet, precis som du säger.
Min gissning är att det skulle vara ett mycket gott utgångsläge för dig i en eventuell vårdnadstvist om barnets biologiska pappa inte var intresserad.
Bland annat sådana här situationer är för övrigt anledningen till att jag anser att surrogatmödraskap ska vara förbjudet.En fråga: om jag donerar ägg till en kvinna som inte har egna fungerande, får jag då kräva tillbaka barnet om jag skulle ångra mig?
Eller är det bara ibland som det är jätteviktigt vem som är äggdonator?
Nej, precis.
Min tanke var att äggdonatorn, barnafaderns ex(?)-fru, skulle kunna _försöka_ dra igång en vårdnadstvist. Men då hon inte anses vara förälder enligt svensk rätt skulle fallet sannolikt inte ens tas upp.
Kan inte ni mammor vara föräldrar tillsammans?
Nej, bara nej, jag är verkligen inte intresserad av något gemensamt föräldraskap med någon av dem. Ska jag ha barnet ska jag ha det själv, annars får de hålla sin del av avtalet.
Det handlar inte om några moderskänslors vara eller icke vara från min sida, jag vill bara barnets bästa.
Jag tänker att hon kan låta den genetiska mamman som vill ha barnet bli ensamstående, med förhoppning om att pappan ändrar sig, lika väl som att TS blir ensamstående mamma. Varför är hon garanterat bättre än den som önskar barnet från början och jobbar för att det ska bli till liksom?
Så du tycker att jag helt enkelt ska ge bort barnet och hoppas att allt annat bara löser sig? Att hon inte på något sätt räknas som vårdnadshavare är oviktigt?
Vilken komplicerad situation ni försatt er i!
Hade du tänkt uppge barnets biologiske far som far till barnet och kräva på underhåll? Eller tänker du inte uppge någon far till barnet?
Vad händer om den biologiska mamman och pappan lyckas pussla ihop sitt förhållande i framtiden och han ändrar sig och kräver delad vårdnad? För det borde han rimligtvis ha juridisk rätt till. Ska du ha delad vårdnad med dem då?
Nej, jag tycker att det låter som att det enda rimliga att du låter den biologiska mamman få sitt barn när det är fött.
Hårklyverier... Underförstått så menar alla att TS låter den genetiska mamman adoptera sitt barn. Det tror jag du också förstår.
Sen kanske det inte låter sig göras hur enkelt som helst. Jag vet inte mycket om juridiken vid adoption men utgår ifrån att det är en ganska omfattande process för att få adoptera ett barn.
Att jag refererar till kontraktet är att mannen och kvinnan skrivit kontrakt med ts och därför kan mannen inte avsäga sig föräldraskapet.
Åter igen jag refererar till kontraktet där han skrivit på för surrogat och han kan därför inte avsäga sig föräldraskapet som ts säger att han vill.
Ts skrev att hon bara ville ha barnet om hon fick ha det självt och då skrev jag att hans namn redan finns på ett kontrakt så hon kan alltså inte uppge fader okänd om han nu skulle vilja det.
Men det har inte ts sagt att hon ska heller men det är alltså inte möjligt för mannen att be henne att göra det då han redan skrivit på ett kontrakt.