Han vill inte ha barnet längre, kan jag behålla det?

Är du fortfarande vän med barnets biologiska mor? Nära vänner?
För det första så behöver du "riktig" juridisk rådgivning, inte bara svar här.

Som jag har förstått det så kommer pappan anses vara barnets far, så länge du inte vägrar uppge honom. Han blir då skyldig att betala underhåll, och barnet har rätt att umgås med honom, såvida han inte vägrar detta. Om du inte kryssar i att han skall vara vårdnadshavare så kommer du vara ensam vårdnadshavare tills han ev stämmer dig på vårdnaden.

Om den biologiska mamman skall ha någon som helst möjlighet att aoptera barnet ser jag bara att detta skulle gå genom att hon och du ingår ett skenförhållande som sambos, där ni lever under nära förhållanden och barnet skulle under en period (ev flera år) se er båda som föräldrar. Därefter kan hon ansöka om att få adoptera barnet, vilket verkar kunna gå utan pappans godkännande så länge han inte är vårdnadshavare. Däremot skall man ta in hans åsikter och vilja, och vägrar han godkänna något så beror det troligen på hur närvarande han varit, hur mycket man lyssnar på honom.
När en ev adoption gått igenom så att hon och du är föräldrar kan ni ju separera om ni vill, men då kommer du såklart ha ett band till barnet. Dessutom kommer du vara den som barnet ärver, och som är skyldig att betala underhåll.
Jag vet inte om det i framtiden skulle vara möjligt för kvinnans ev nye make att adoptera barnet från dig, för att lösa alla dina juridiska förbindelser till barnet, men det låter som en lång och ev omöjlig process (och troligen inget du ens skulle vilja då).

Frågan är istället om det på något vis finns en möjlighet för kvinnan att tex agera som familjehem för barnet direkt det fötts (utan att du gett vårdnad till pappan), och att hon efter en tid skulle kunna få adoptera det från dig. Det är troligen väldigt svårt att få till, men socialtjänsten bör kunna besvara den frågan bättre. Som jag förstått det är det mycket svårt av familjehem att få adoptera, och man gör allt för att ursprungsföräldrarna skall behålla kontakt med barnet.

Problemet är ju att pappan vägrar. Visst blir han förälder ändå, men för att hans fru skall kunna få adoptera hans barn (som en annan kvinna fött) måste ju barnet leva med de bägge under lång tid, och hon får senare adoptera barnet av TS, som då ej skall ha varit närvarande som barnets mamma.

Jämför med att hustrun skall adoptera älskarinnans barn. Det är ingen enkel process, och barnet kan ju inte då växa upp hos älskarinnan, pappan säga nej till adoption, och hustrun får barnet. Hon kan ju inte heller ta barnet själv direkt från BB, då hon inte juridiskt är anhörig (såvida inte någon överrenskommelse med soc gjorts om familjehem eller så).

Här tror jag det skiljer sig väldigt mycket på individnivå. Precis som vissa människor gör allt för att bli föräldrar, oavsett DNA skulle vissa aldrig vilja ha barn. En del skulle aldrig kunna tänka sig att donera ägg eller spermier för att DNA är så viktigt för dem, medan andra inte bryr sig ett dugg om de barn de satt till världen.
Själv känner jag att DNA/släktskap för mig skulle vara viktigare än graviditeten.
Jag håller med om att det är mycket problematiskt med surrogatmödraskap just för att man ser föräldraskap på så olika vis, och det skulle krävas mycket tydlig lagstiftning, där det ändå för en del skulle innebära hjärtesorg, för att man inte reagerat som man trott på en graviditet.

Det är väl inte så märkligt att dela med sig av tankar och funderingar, som kanske kan ge TS någon idé om hur hon kan ställa sig till detta, samtidigt som jag är tydlig med att jag är just en privatperson och inget "äkta juridiskt" jag kommer med?

Det är inte "bara" att behålla barnet. TS kommer få ta hand om ett barn hon inte tänkt sig från första början, och dessutom vara bunden till fadern i minst 18 år. Därtill kommer biologiska mamman troligen inte vilja ge upp "sitt barn", utan kommer antagligen störa TS på olika vis. Hon kommer kanske även tala om för barnet så fort det vuxit upp lite att det är hon som är mamman, och att TS "stulit" barnet.
Juridiskt har TS rätt att behålla barnet och inte bry sig om mamman, men i verkligheten kommer det inte vara enkelt.

De kan ju även vara föräldrar tillsammans som vänner, även om de väljer att ha varsin manlig partner. De kan välja att bo i kollektiv, eller välja att vara varannanveckas-föräldrar, givetvis med mycket tätare kontakt i början. Detta är en riskabel väg, då det inte kommer vara juridiskt fastslaget att den andra kvinnan är mer än vän till TS och barnet. Det bygger alltså på att TS på lång sikt kommer vara beredd på att inte inskränka kontakten med den andra kvinnan. Hon har inga rättigheter (eller skyldigheter) och om de blir osams kommer det drabba barnet i första hand. Hon kommer även behöva testamentera till barnet om hon vill att det ärver henne. Det går att uppfostra ett barn tillsammans som vänner, men det är en svår och skör sits.

Ok, men du blir ju inte av med pappan om han ändrar sig och vill vara delaktig i föräldraskap. Om kvinnan är den sorts person som kan tänka sig att trakassera dig och komma på diverse oanmälda besök osv framöver så lär det bli ett bekymmer för dig, även om hon inte har någon juridisk rättighet till barnet.

Det kommer bara stå i förlossningsjournalen om TS (eller möjligtvis någon annan) berättar det. Annars kommer alla förutsätta att TS är genetisk förälder. Ingen kommer att forska i hur TS blev gravid.

"Man ska" innebär inte automatiskt att det blir så. Rätt många som tex undanhåller uppgifter om otrohet.

Har du missat att hela processen skett utomlands? Om inte TS, eller hennes två vänner, berättar något på MVC kommer alltså ingen få veta något, oavsett hur det skall vara i normala fall.