Återuppbygga förhållande efter otrohet

Kanske inte det svar du vill höra men...

Det är de facto tiden som avgör om det var rätt att förlåta, stanna och gå vidare.

Jag har i flera år befunnit mig i nån form av väntrum. Ständigt hoppas jag på att få må bra, hoppas att få känna att det var rätt beslut, hoppas få känna att vi klarade av det och kom ut på andra sidan, hoppas få känna något annat än ett "jaha". Men det kommer aldrig.. Hur jag än gör gnager det inom mig. Hur många lyckliga stunder vi än har så är det ständigt i min mage och hjärta.

Utåt sett har vi gått vidare. Nya projekt med huset, semester, grillkvällar och kompisbjudningar, vi har en vardag som fungerar. Vi har sex. Vi håller hand och säger älskling

Men ändå äts jag upp inifrån.

Har jag kommit vidare? Nej. Är jag lycklig? Nej. Var det värt att stanna? Nej.

Nu letar jag efter giltiga skäl att orka gå. Att orka krossa honom som han krossade mig genom att säga att jag inte fixar det här. Jag ångrar mig. Efter flera år är jag bara en skugga av mig själv.

Nä jag vill väl inte hämnas men jag har insett att jag har blivit bitter. Jag ville ju tro på att vi löser detta, jag har varit tillmötesgående och generös och förlåtande och vi har pratat, ältat, gråtit och what ever för att vi ville ta oss igenom det och bli lyckliga igen.

Men tiden har gjort mig bitter. Jag var tyvärr inte så öppensinnad och förlåtande som jag ville tro i början. Jag har insett mycket under tidens gång och jag var jävligt naiv i början och det var väl min naiva tro som var mitt lyckopiller under flera år. Men sen kom tiden ikapp mig. Jag är mest bitter på mig själv egentligen.

För mig var det mycket enklare, mitt försök varade bara ett halvår. Jag var naiv och gick på allt skitsnack om "mänskliga misstag", "tänk på barnen" och bara man kan prata öppet med varandra så kan man överkomma alla hinder...så korkad som jag var så förlät jag. Ett halvår senare kryper det fram att hon inte alls pratat öppet och fullkomligen skitit i både mig och barnen och fortsatt vara otrogen för hon var ju käääär ju (men det hade hon såklart glömt nämna). Och eftersom betänketiden då var över så vart det skilsmässa och idag är jag enormt glad över att jag inte slösade bort ännu mer tid på henne för hon var/är verkligen en vidrig människa, det tog tyvärr bara lite tid för mig att inse det. 

Jag behöver inte boka tid med mig själv för att inse att jag aldrig mer kommer vara så naiv och lättlurad.

Jag känner mig inte som en annan sort.. Intressant att du tar på dig den analysen och lägger fram som en sanning. Jag tror det finns lika många sätt att hantera detta som det finns människor som hamnar i det.

Nej jag vet inte varför du väljer som du gör men det var ju heller inte frågan, frågan är vad du är ute efter med din tråd. Vill du bara ha solskenshistorier som ger dig hopp?

Nej det är inte fel att hoppas, dock är det inte bra att stoppa huvudet i sanden och låtsas. Om du behöver andra för att ge dig hopp så är du kanske osäker på ditt val eller kanske tom missnöjd med ditt val?

Jag förstår absolut ditt val, jag gjorde ju samma val som du och vet varför man gör ett sånt val. Men för min del var det ett stort misstag som jag aldrig kommer göra igen och som jag inte rekommenderar andra att göra. Varför skulle man rekommendera andra att göra något som bara leder till mer lidande?

Man fattar ju inte ett rationellt beslut om man stannar. Partnern har bevisat att hen kan ljuga, bedra och förnedra. Att lita på någon som visar denna sida är ju dumt. Det går emot logiken. Partnern har ju redan visat att älskaren/älskarinna betyder mer än hela relationen i ett akut läge där hen kunnat gör det valet. Partnern har visat att hen är benägen att kunna förnedra och trampa på den hen borde älska.

Det är ju att gå emot all logik och all självbevarelsedrift att stanna med en sådn person.

Livet gör ont ibland. Det håller jag med om. Men när en livspartner väljer att aktivt utsätta den andra för smärta och lidande så handlar det inte om att livet händer. Då handlar det om att ens partner VÄLJER att att åstadkomma skada och lidande för att hen inte bryr sig/ inte älskar eller inte värderar relationen. Det är inget som bara händer. Din man har högst troligt bara lärt sig dölja saker bättre.

Du väljer att bli offer för fler otroheter. Den som lämnar är den som väljer att inte bli offer för otrohet igen.

Men misshandel efter omständigheterna är rättvist.

Jag fick sömnsvårigheter, rasade i vikt, gjorde ingen nytta på jobbet, jag gick som en zombie i månader, depression, självmordstankar, psykvård. Det tog mig flera år att bli någorlunda funktionell igen.

Jag är lite förundrad. Jag bad om svar från de som har gått genom en otrohet och lyckats gå vidare tillsammans. De flesta svar som jag får är precis tvärtom,att man ger rådet att lämna. Varför?

Varför är det så viktigt att trycka ner i halsen på mig att det är bättre att lämna?

Jag har gått genom ett helvete, det har min man också. Tillsammans har vi bestämt oss för vad vi vill. Mitt i detta helvete ville jag komma i kontakt med andra som bestämt sig för att göra det jobb som vi har påbörjat. Och detta vill jag inte för att jag är osäker på mitt beslut utan för att veta hur andra har gjort, tänkt osv.