Här är vi alla vänner.

Barn av betong med hjärtan av sten. Barn av betong med ögon som brinner, ser världen genom stadens fönster, en del förlorar, andra vinner. Livet växer i en värld av cement, graffitin berättar om det som hänt. I varje spricka och mur finns en historia som är deras och vår. Barn av betong, med själar och längtan som brinner. Skriver jag, havets barn, en själ av vatten och vind.

Tack så mycket, alltid trevligt att kunna sprida lite inspiration. Välgång till dig!

Tack så väldigt mycket! Hoppas att du har fått njuta av ditt Earl Grey i dag. Jag bryggde en kopp te förut, riktigt gott. Varit lite förkyld här, på bättringsvägen nu, sedan bär det av ut i skärgården ett tag. 

Ja iste är ju jättegott! Speciellt då det är varmt. Det blir bittert lätt om det överskrider fem minuter, ungefär där, 4-5 minuter. Tack, redan känns det bättre som väl är. Har du några sommarplaner?

Det är skönt att inte planera allting, utan ta det lite som det kommer. Jag ska ut i skärgården ett tag när det ännu finns tillfälle och möjlighet. Annars ska jag mest vara i stan och göra lite av varje. Fast nu ska jag gå och lägga mig, god natt!

Det är jätteskönt sådant. Att släppa lite på jagfixeringen. Att inse att man inte är en separat enhet utan att man är universum som betraktar sig själv från olika punkter. Att uppgå i en samhörighet med omgivningen. Åtminstone en stund.

Så fint beskrivet. En augustinatt något år satt jag på en liten ö ute i havsbandet helt ensam, såg stjärnfall och ljus kanske från sedan länge slocknade stjärnor, havets röst, vågornas kluckanden. Kände mig inte alls ensam, då tänkte jag på det här, en skön känsla att luta sig tillbaka mot.

Ja du skulle ha sett, det finns en hel del sådana fina öar. Man hittar dem om man letar lite. Den där känslan att man är en del av något större är nog viktig, på en äng ser vi varje enskilt strå bilda just en äng och vi tänker på den som en enhet. Man kan se separata enheter, men de existerar inte i en egen existens, utan vi är allt och alla i samma existens.

Inte från just den skärgården, men om man tittar lite österut så hamnar man i Ålands skärgård, blickar man sedan ännu lite österut så hamnar man i Åbolands skärgård. Därifrån kommer jag. Fast jag bor där inte längre, utan i en stad. Om du gillar skärgårdar kan jag rekommendera ett besök då det finns så många öar, runt 40 000,  och moränbildningar som kan vara väldigt vackra. Ljusa somrar, friska höstar, mörka vintrar fast väldigt ljusa då solen skiner och snö och is har lagt sig och förväntansfulla vårar.

Äntligen känns förkylningen bättre så nu kan jag börja leva som vanligt igen! God natt!

Det är alltid bra att vända på saker, så man får se hur månens baksida ser ut, och hur undersidan av botten ter sig, och så där. Jag är väl inte överförtjust i smaksatta teer, eller så kanske jag bara har smakat sådana som inte fallit mig i smaken. Citron kanske man kan pressa ner i ett redan välsmakande te. Jag tror att kardemumma och kanel hade kunnat lämpa sig också. Rooibos har jag faktiskt aldrig smakat ännu. Det kanske jag borde.

Det kan han, säkert väldigt mycket när han önskar. Skarp och verbal. Visst är det en skön tanke! Man känner förtröstan i det och det är viktigt att kunna känna det. Så klart att du ska utforska åtminstone den delen av Finland, som är ett mycket fint land, tycker jag så klart. Skärgården är min helgedom. Det är mitt rike och solen min krans, båten min farkost. Döpt av vinden i havets famn, själens längtan som kompass. Hemvändaren ska åter komma i förväntans vår med hopp i hjärta och bröst, åter fras till forna hemmets trygghet och tröst. Där livet böljar i vildgräs och himmel och hav smälter samman i horisontens gränslösa vy.

Du som varit med om så mycket. Sårat hjärta, drömmars skönhet fördunklas ibland. Sårande ord och kanske vad värre är. Förräderiets ögonblick, förvanskad blick av tårars hetta. Ropar i avgrundens djup. I varje ingenting finns potentialers frö, en kraft som pulserar i existensens tö, en oändlighet i tomrummets sällsamma kärna, där intet är något och allt kan vara. Du är så klart välkommen ut i skärgården, att göra mitt rike till ditt. Det är verkligen fantastiskt där om man gillar natur. Den verkliga stillheten sänker sig först till hösten, årstidernas växlingar är påtagliga. Mer så än här i staden faktiskt. Välkommen!