Här är vi alla vänner.
Nordsjön, september 2019Vind nordnordväst 9 m/s. Seglar för styrbords halsar med god fördevind mot Schiermonnikoog. Vågorna är bara cirka mellan 1.20-1.40 meter nu, mjuka, följsamma och vattnet fräser kring fören. Tröstlösa grå, lågt hängande sjok och ett lätt duggregn driver över ett lika grått hav. Gårdagens storm har lagt sig, havsytan var mer vit av skum än de olika färgvarianter den brukar ha eller anta beroende på ljus. Ett fradgande rytande inferno. Även i luften fanns detta skum, lossbrutet från vattnet, sikten var därför dålig. Inget annat att göra än att i tid dreja bi och kasta i drivankaret och skalka luckorna. Varför gör man det här? Varför ger man sig ut i detta element, på havets stigar att föras av vindens hand? För att det är meditativt med den närvaro som tarvas och för att då, nu och sen flätas samman i presens. För att rädsla inte finns på havet. Även den enfaldiga skäriflickan kan lite grand om någonting. Älskar detta, och jag kommer älska att vända åter hem och se hemlandets konturer och ljus igen.