Här är vi alla vänner.

Är så besviken på mig själv att jag inte tog vara på och gjorde något av det som hände mig igår. Satt på tåget 13.23 mellan Stockholm och Uppsala, på en av SJ:s dubbeldäckare på väg mot Ljusdal, när en kvinna i jeansjacka med två barn i låg-/mellanstadieåldern steg på. Om det nu finns något som heter kärlek vid första ögonkastet så var det ett sådant ögonblick. Vilken fantastiskt vacker kvinna. Hon hade långt hår och stora himmelska ögon. Efter att hon satt sig mer började hon spelade kort, vändtia, med sina barn. Under hela tiden så hade jag så svårt att släppa ögonen från henne och de stora vackra ögonen. Lade märke till att det inte fanns någon ring på ringfingret men väl på flera andra av hennes fingrar. Tvingade mig själv gång på gång att vända bort blicken för att hon inte skulle märka hur jag tittade och uppfatta mig som obehaglig. Hon var så fin med barnen. Kände att detta var en mycket bra människa.

Efter lite mer än halva resan och efter att hon spelat klart med barnen så reste hon sig upp och satte sig på den lediga platsen intill mig och tog därefter upp en pocketbok och började läsa. Kunde inte undvika att läsa över hennes axel. Det var en mycket romantisk novell där en kvinna förälskade sig i och blev uppvaktad av en man. En romantiker! Just då kände jag en sådan otrolig attraktion och samhörighet med denna människa som jag inte trodde var möjlig med någon jag inte kände. Hela jag bara längtade efter att få prata med henne, men jag ville inte störa. Sedan tog det slut, min station ropades upp och jag bad om ursäkt och reste mig upp. Det som då hände fick mig att skriva detta inlägg. Hon lyfte huvudet, vände upp blicken mot mig från där hon satt och såg mig djupt i ögonen. Länge. Det varade så länge att det för mig kändes som en evighet. Ingen av oss gjorde som vi normalt kanske gör, viker undan blicken om det blir allt för lång ögonkontakt. Det kom ett försiktigt men lugnt leende från båda, sedan stannade tåget och jag vände mig om och steg av medan hon fortsatte norrut. Va!? Genast ångrade jag mig. Varför sa jag inget? Varför gav jag henne inte mitt nummer? Vilken idiot jag är! Jag hade kunnat stanna kvar ombord om det hade krävts, bara för att få veta om det hade kunnat leda till något. Nu finns det inte en chans att jag kommer att få se henne igen. 

Tack för mig. Ville bara skriva av mig. 

ps. Om någon möjligen vet vem denna underbara kvinna är så berätta gärna för henne vad jag skrev.