Öppna vårat förhållande

Jag tänker att det lätt låter äckligt i monogama människors öron när man gör den jämförelsen, för att för er är kärlek mellan man och kvinna (eller vilken könskombo vi nu talar om) så intimt förknippad med sex. Dvs, den kärleken är en sexuell kärlek, och då blir ju jämförelsen med barn som att man tänker att man skulle ha sex med sina barn, vilket givetvis är minst sagt äckligt. Jag menar nu inte att ni ser det som en ENBART sexuell kärlek - naturligtvis inte! - men att sex är en oskiljaktig del av den kärleken.

Personligen ser jag (och många med mig) kärlek som en sak, och sex som en annan, och man kan ha sex med den man älskar, men man kan även ha sex med nån man inte öht älskar eller har en nära relation till. Omvänt kan man älska människor som det aldrig skulle falla en in att ha sex med (och här är ju då barnen ett typexempel). Men kärleken är liksom i mångt och mycket av samma slag... Sen är kärleken till ens barn naturligtvis annorlunda jämfört med kärleken till en vän eller en partner ändå, för att man har nån slags kroppslig connection med barnen (iaf om man är kvinna, och det är ens biologiska barn), men det är ju lite beside the point.

Min poäng är att om man är poly så har man kanske en annan upplevelse av kärlek än man har när man är monogam; man lägger en lite annan innebörd i det. Det är först på typ senaste året som jag sakta har börjat förstå detta: att vi faktiskt inte menar samma sak när vi pratar om att älska någon. Och det är skitsvårt för båda "läger" att få sin hjärna runt det motsatta sättet att tänka, men det är lite spännande och intressant också :) Och sen finns det naturligtvis en massa poly-människor som har precis samma syn på sex som monogama människor - det finns alla varianter :) Men jag tänker att just den här jämförelsen med att man kan älska flera barn eller flera vänner är född ur det synsätt som jag (och många med mig) har :)

Tycker att du har ett otroligt sunt och inlyssnande sätt att resonera :) 

Vad gäller din ursprungliga fråga kan jag bara säga som andra redan har sagt: PRATA med varandra. Lyssna, prata, var beredd på att bromsa om det känns jobbigt osv. Med tanke på att det var din man som ville detta till en början, och med tanke på din förmåga att se saker från olika perspektiv tänker jag att ni har jättegoda förutsättningar att lyckas :) 

Det där är en bra fråga :) Jag tycker att AoOs svar här säger allt::Exakt så. Så precis, väldigt jättemycket mitt i prick. Alltihop :) 

Nu var just denna delen av ditt inlägg ju inte riktad till mig, men kan inte låta bli att svara ändå... För det första är det ju väldigt märkligt att ställa denna råga till en människa som är uttalat poly - hur tänkte du där? För det andra: nä, det är nog inte en majoritet av människor som skulle kunna tänka sig att leva utan sex. Frågan är bara hur den frågeställningen kom in i bilden? Vad har den med nånting i den här tråden att göra? Så här - och nu svarar jag bara utifrån mig själv: generellt sett vill jag ha sex med alla män som jag upplever står mig nära. Det är ofta besvarat, men ibland inte. Vissa män är partners; vissa är fwb; vissa är enbart vänner. Jag vill även ofta ha sex med män som jag inte upplever står mig nära, bara för att det finns en fysiskt attraktion (faktum är att de män som jag attraheras av direkt ofta är idioter som jag inte öht skulle vilja umgås med utanför sexet). Svaret på din första fråga är alltså ja, det är fullt möjligt att som poly ha en relation med en människa man inte har sex med. Det är nog däremot inte så vanligt att välja att ha enbart sexlösa relationer. Som svar på din andra fråga - hur kärleksrelationer skiljer sig från vänskapsrelationer: för min del är det ingen känslomässig skillnad, mer än kanske en skillnad i intensitet (så att de jag väljer att vara i en relation med är de jag älskar "mest"). Däremot är det ju en praktiskt skillnad, i det att man ofta har mer ansvar för varandra om man är i en relation, och ännu mer tydligt blir det ju om man dessutom bor ihop. Hoppas att du känner att du fick bättre svar nu :)

Ok, nu tror jag att jag fattar vad du menar! JA!! Absolut! Men om man får välja så väljer man inte bort sexet, och - som AoO sa: fördelen med att vara poly är ju att man ska ha extrem otur om alla man är med råkar vara asexuella. :) Kort sagt: det går alldeles utmärkt att älska någon utan att sex är inblandat; däremot är det nog många av oss som har svårt att leva utan sex. :)

Öh... och som jag har fattat det är precis just det här en JÄTTESTOR skillnad..? För monogama är det just att kärleken är förbehållen EN enda som är det centrala; dvs man kan bara älska en människa åt gången? Eller hur? Min poäng är att jag älskar väldigt många människor, och den känsla jag har för dem skiljer sig inte annat än i grad. Sen har jag/vill jag ha sex med en del av dem, medan jag inte vill ha det med en del andra (främst kvinnor, eftersom jag är sorgligt straight), men det ena (kärlek) har liksom inte med det andra (sex) att göra. För mig. 

Jag tänker att det nog trots allt är så att monogama gör en väldigt tydlig skillnad mellan å ena sidan det man ibland kallar "romantisk kärlek" och å andra sidan den kärlek man känner för en nära vän eller en familjemedlem (som inte är ens partner), så jag vidhåller nog ändå att vi ser på det på olika sätt. 
Men... alltså - va? Du verkar ju inte öht ta in vad jag säger... De två har inte med varandra att göra! Sex är en sak. Kärlek är en annan. Lever man i en relation med någon så sammanfaller de ofta, men det ena är inte avhängigt av det andra.  På vad vis är det jag säger motsägelsefullt? Jag fattar verkligen inte? Det är ju som att säga att en kärleksrelation inte skulle kunna hålla bara för att partnern i fråga inte var intresserad av att gå på konserter, t ex. Jag lever för musik, och om jag aldrig mer skulle få gå på en konsert i mitt liv skulle jag tycka att livet skulle kännas rätt trist. Men att därifrån dra slutsatsen att ett förhållande med någon som inte tyckte om att gå på konserter inte skulle hålla i längden...? Håller du med om att det vore en ganska absurd slutsats? Om en partner inte tycker om att gå på konserter kan jag ju alltid gå med nån annan, eller hur?

Jag håller fullständigt med dig, från början till slut - det är exakt så här jag känner också (med undantag för det du säger om att vänskap inte ingår i kärlek; där känner jag som sagt lite annorlunda - jag ser det mer som en skillnad i grad snarare än i art). 

Ja, du har helt rätt. Dels är vi alla olika, och det går egentligen inte att placera folk i vattentäta kategorier och säga att de här tänker så, och de där tänker så, och dels så utvecklas vi under hel livet, och ändrar syn på saker och ting. I stand corrected :)Alltså, jag bor inte längre ihop med någon; jag har kommit fram till att jag inte funkar att bo ihop med haha. Personligen skulle jag nog trivas bäst med att inte dra några gränser alls mellan vilka jag har en sk kärleksrelation med; vilka som är fwb; vilka som är "bara" vänner; och vilka som enbart är kk. Men de flesta vill ju definiera sina relationer, och eftersom det inte spelar så stor roll för mig, så länge en etikett inte ändrar hur verkligheten ser ut, så blir det ändå så. Att de flesta relationer jag har är definierade med en etikett, alltså. Men, som sagt, för mig personligen finns det inga tydliga gränser. Som jag sa i nåt tidigare inlägg är det väl närmast det rent praktiska som avgör; ju mer ansvar man har för varandra, och ju större del någon är av ens liv, desto tydligare blir det att kategorisera det som en faktisk partner/kärleksrelation. Och, som jag också sagt tidigare: även intensiteten i kärleken. Men, som sagt, helst skulle jag vilja slippa att kategorisera öht, eftersom jag inte upplever några tydliga gränser, och eftersom alla de jag anser står mig nära är speciella för mig på sina egna vis.  Ok? Vad är din fråga här?Ja? Det har jag ju sagt hela tiden? Att det skulle vara svårt att leva utan sex alltså. Men återigen: detta påverkar ju inte den eller de kärleksrelationer jag har. Om jag förstår dig rätt så är din poäng att en kärleksrelation utan sex inte funkar, eller? Och mitt svar är att jo, för mig kan en kärleksrelation utan sex fungera alldeles utmärkt. "Bara kärlek" skulle räcka alldeles utmärkt för att relationen skulle funka. Hade det däremot varit så att den relationen även hade ett förbud mot sex med nån annan, så hade den så klart kraschat, eftersom jag inte är beredd att leva utan sex. På samma sätt som en kärleksrelation där jag var förbjuden att gå på konserter skulle krascha, eftersom jag inte är beredd att leva ett liv utan musik. Men i min värld har varken sex eller konserter en tvingande koppling till en kärleksrelation. Det är lika absurt att tänka sig att en kärlekspartner till mig skulle förbjuda sex med andra, som att den skulle förbjuda mig att gå på konserter med nån annan. Det är liksom en icke-fråga, see? Hade jag däremot levt i ett monogamt förhållande hade frågan ju blivit relevant, eftersom det där faktiskt är så att ett sexlöst förhållande innebär ett liv utan sex. Men nu är jag ju inte monogam. Sen fattar jag fortfarande inte riktigt vad den här frågan har med trådstarten att göra... Vad är det du försöker bevisa? Varför är du så besatt av just frågan huruvida en kärleksrelation utan sex skulle funka eller inte? 

Ja, det blir ju lätt det... är det ok om vi diskuterar vidare här i tråden, även om det inte alltid har direkt med din trådstart att göra?

Men... varför skulle de inte få prova att ha ett öppet förhållande om de båda vill det? Vilken konstig sak att säga...
Och detta baserar du på... vad?

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Okej så du kan inte definiera vllka som du är vänner med, vilka som äf kk, fwb, eller du har kärleksrelationer med. 

Ok - inser att jag får göra en liten rättning av mig själv där: de som bara är kk kan jag ganska lätt skilja ut från övriga. Det är ofta svin som jag inte öht är intresserad av att umgås med i nån annan situation än sex :) Men i övrigt så njaä... jag tycker det är svårt att dra gränser där, och, ffa: det är för mig helt ointressant.

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Om du inte ens vet vem du har en kärlelsrelation med och vilka som är vänner, och vad som är skillnaden, kan du borse från övriga frågor, för de bygger på att man har skillnader i dessa relationer. 

Ja, ok :) det var lite så jag upplevde det också: att de frågor du ställer liksom är icke-frågor för mig :)

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Jag är väldigt övertygad om att kärleksrelationer kan fungera utan sex på olika sätt, men att de flesta innehåller sex. 

Ok, ja - detta är vi helt överens om :)

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Du skriver dock att du att dina relationer ändå ÄR definierade med en etikett, men att DU egentligen inte ser gränserna. Hur kan du då HA ettiketter? Hur har ni kommit fram till dem, när DU inte ser skillader. De du har relation med har väl antagligen någon uppfattning om detta eftersom ni ändå HAR OLIKA relationer. Hur upplever DE din inställning, och hur kommer det sig att du(de) valt olika ettiketter? 

Det är alltså inte jag som satt etiketterna, utan den andre, i respektive relation. Jag sätter mig bara inte upp mot dem, för de stör mig liksom inte, så länge de inte påverkar nåt. Fn har jag ett öppet förhållande med en man - vi kan kalla honom Patrik - som ser sig själv som min särbo. Det är han som satt etiketten att han och jag har ett kärleksförhållande, och att vårt förhållande är öppet, snarare än poly. Jag har inga problem med att han ser det så, och det är även så jag för enkelhetens skull presenterar det för folk som undrar. Av de män som Patrik anser är mina fwb är där en som anser att vi är mer än så, och det kan han ju få göra om han vill. Han är i sin tur mer eller mindre monogamt gift, och inte öppen om den roll jag har i hans liv (hans fru vet dock, men hon i sin tur vill inte att "allmänheten" ska veta (ja - det är lite komplicerat)), så det påverkar ju inte min och Patriks relation. Resterande fwb och kk har samma etiketter som Patrik (mindre komplicerat :) ) Bland folk jag inte har sex med är alla (utom jag) rörande överens om att de är mina vänner, inget annat.

Om jag själv skulle beskriva min situation så skulle jag säga att jag har två människor som jag älskar mest i hela världen, och där min kärlek är lika stark för båda två. Den ene (Patrik) är man, och honom har jag dessutom sex med; den andra är kvinna, och henne har jag inte sex med (eftersom jag tyvärr är sinnessjukt straight). Båda två tar upp en stor del av min vardag, och vi delar med- och motgångar i livet fullt ut. Det är detta jag menar med "det praktiska" - när man är så intensivt inter-linked att man har gemensamt ansvar för mycket som händer i ens liv. Så om jag skulle vara tvungen att sätta en faktisk etikett så skulle jag väl säga att dessa två var mina kärlekspartners, och att övriga var mina vänner (om jag inte har sex med dem), mina fwb (om jag har sex med dem och mina kk (om jag enbart har sex med dem). Men, som sagt: helst undviker jag det helt. Att sätta etiketter alltså. 

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur människorna i mitt liv upplever min inställning till etiketter, eftersom jag inte har pratat speciellt mycket om den... jag ser ärligt talat ingen anledning att tjafsa om det; är de på det klara med vad de vill definiera oss som, och jag är ok med det, så spelar det ju ingen roll att jag själv inte skulle sätta nån etikett, tänker jag. För Patrik är det dessutom viktigt att han får känna att han är min "riktiga" partner; han är i grunden helt monogam, och får jobba en del på att vara ok med att jag inte är det. Och i sista änden är han ju den som betyder allra, allra mest för mig (han och kvinnan jag nämnde, men henne ser han inte öht som ett hot), så det blir ju rätt ändå. Jaah... helt okomplicerat är det ju inte, haha.

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Du skrivet att det praktiska är avgörande. Så förvirrande... Vad styr då det "praktiska"? Hur kan det praktiska vara det styrande....?Om jag resonerade så skulle mitt ex vara den som kammade hem storvinsten tidigare, för han stod för "det praktiska". 

Som sagt, jag uttryckte detta väldigt otydligt; med "det praktiska" menar jag alltså att ju mer inblandad man är i varandras vardagsproblem, och ju mer gemensamt ansvar man har för dessa, desto lättare blir det väl att se det som att man har en etablerad kärleksrelation. Under förutsättning, förstås, att kärleken finns där också. Jag skulle t ex inte i något universum anse att jag har en kärleksrelation med pappan till mina barn, även om vi fortfarande har en del gemensamt ansvar för vissa vardagssaker. Men säg att min kärlek för Patrik hade varit på samma nivå som min kärlek för han som är gift, då hade det ändå varit lättare att sätta etiketten "kärlekspartner" på Patrik än på den andre (även om jag som sagt har svårt att sätta etiketter öht), helt enkelt för att jag delar mycket mer vardagsproblem med honom. Är du med på hur jag tänker? 

Ok :) Ja, detta har jag väl svarat på nu, tror jag: Kärleksrelationer och vänskapsrelationer skiljer sig för mig bara i graden av intensitet, och jag har väldigt svårt att dra gränser mellan det ena och det andra, och att sätta etiketter som "vänskap" på en relation, och "kärlek" på en annan.

Riktigt, riktigt bra inlägg!!

Öh... du är medveten om att det där bara är två olika uttryck för samma sak va? Sen kan det ju inte riktigt vara det du baserar det på ändå, med tanke på att det finns gott om lyckade öppna och poly-förhållanden, även om just du kanske inte varit med om det... 
Ja, för alla vet ju att de som har flera partners alltid får könssjukdomar, medan de som håller sig till en enda aldrig får det... Eller? Sanningen är att risken stiger i förhållande till hur oförsiktig man är, inte i förhållande till hur många partners man har.

Haha - jag fattar absolut hur knäppt det låter, men det är precis på grund av att de är svin som jag tänder på dem... Och jo, det är så klart fel att premiera, men jag betvivlar att de skulle bli annorlunda som personer bara för att de inte får sex... Men jag förstår helt att det verkar konstigt.

Fast... va? Inser du inte att du säger två helt olika saker här? Tycker man att man är nånting är det frågan om hur man själv definierar nånting som är på ett visst sätt. Tror man att man är nånting är det frågan om att man utgår från att nåt är på ett visst sätt, men sen är det egentligen inte på det sättet. Det är ju en jäkla skillnad. I de relationer jag har har vi tydliga ramar för var som gäller; hur vi beter oss mot varandra; när vi ses; vad vi gör när vi ses osv. Vi har alltså samma bild av vad vår relation innebär. Sen väljer vi att kalla det för olika saker, men det spelar ju ingen roll, så länge vi i praktiken har det vi vill ha, eller hur? Som strömming/sill - när jag var liten var min älsklingsrätt stekt strömming med potatismos. Sen när jag blev vuxen och flyttade söderut, så kallade alla plötsligt strömmingen för sill - sill, liksom?? Det är ju små bitar av rå fisk i en burk?? Men ok, så länge jag inte får det som jag anser är sill på tallriken, utan det som jag anser är strömming, så spelar det ju ingen världens roll att andra säger att det är sill (det var för övrigt det jag menade när jag skrev att så länge etiketterna inte påverkar nåt så sätter jag mig inte upp mot dem). Är du med? Alla har samma fisk i åtanke, men vi kallar den för olika saker. På samma sätt har jag och mina närstående samma relation i åtanke, men vi kallar den för olika saker. Jag hoppas att du fattar den här liknelsen; gör du inte det så är det bara att beklaga - jag vet inte hur jag kan göra det tydligare än så här. Alltså: "Han kan ju få tycka att vi är mer än fwb" = 'han kan få kalla den specifika relation vi har för vad han vill'. "Han kan ju få tro att vi är mer än fwb" = 'han kan få ha en fantasibild av vår relation som inte stämmer med verkligheten'. Jäkla skillnad som sagt. Jag har aldrig sagt det senare alternativet här. Det vore ju att föra dem jag bryr mig om bakom ljuset.

Uh... vad är det här svar på? Trådstarten? För i så fall kan du inte ha läst den speciellt noga :) Sen dina åsikter - de får ju stå för dig... men det är trist när människor är så stenhårt fast i sina egna åsikter att de vägrar att se att alla är olika :( 

Ja, det håller jag med om. Och jag hade inget hellre önskat att Patrik hade varit helt ok i allt detta. Men tyvärr är det ju inte så mycket att göra åt. Och jag menar inte det som att jag rycker på axlarna åt det - som sagt: hade jag kunnat ändra på det så hade jag gjort det för länge sen. Jag ska svara på ditt andra inlägg också (#65), men hinner inte nu. 

Njae - jag skrev att han anser att vi är mer än fwb; dvs han sätter en annan etikett på det, men innebörden i praktiken är ju densamma: vi älskar varandra, vi har sex med varandra, men han lever med sin fru och sina barn, och vi träffas bara då och då. Hade jag skrivit att han tror att vi är mer än fwb, så hade det inneburit något helt annat: nämligen att han tror att vår relation är på ett visst sätt, medan den egentligen inte är det. Exempelvis att han tror att jag älskar honom fast jag egentligen inte gör det. Han väljer att se på vår relation som mer än fwb eftersom han älskar mig - han ser mig inte bara som en vän - men han är helt införstådd med ramarna för vår relation, och han är också införstådd med mina känslor för honom. Är du med?
Hm, ok... jag märker att jag inte lyckas få fram hur jag menar alls... Alltså, du frågar MIG hur JAG gör skillnad på ett regelrätt kärleksförhållande och en relation där jag älskar den andre, men där vi inte är i ett förhållande. Jag svarar då att jag gör inte den skillnaden - jag tycker att det är jättesvårt att dra tydliga gränser mellan olika relationer som involverar kärlek, och jag ser egentligen inte nån poäng med att göra det heller. Men, om jag ändå måste dra en gräns, så antar jag att det för mig är enklast att dra den vid det praktiska, så att relationer där jag har en stark kärlek för den andre, och där vi dessutom delar mycket av de praktiska vardagsproblemen hamnar i kategorin "riktigt kärleksförhållande", medan relationer där det enbart finns en stark kärlek, men inget av den delade vardagen, inte hamnar i den kategorin. Men jag menar alltså inte att det ÄR på detta viset, jag menar bara att om jag blir tvungen att nämna ett avgörande kriterium så är det det tydligaste och enklaste kriteriet jag kan komma på. Men det är klart att det är ett dåligt kriterium - det är precis det som är min poäng: det finns liksom inga avgörande kriterier på det viset, och det går inte att dra tydliga gränser. Lyckades jag förklara bättre nu? Sen att det måste finnas kärlek med i bilden är ju givet - det var väl det frågan gällde: hur jag gör skillnad mellan olika typer av relationer där jag älskar den andre? De som jag inte älskar är ju inte öht aktuella här?

Jag skulle - med stor sorg i hjärtat - säga att då är det slut. Och det är inte för att jag inte tycker att vår kärlek är värd att kämpa för, eller att han inte är tillräckligt bra för att jag ska kunna vara med bara honom eller något sånt. Det är för att jag redan vet av erfarenhet att jag inte klarar att leva monogamt. Patrik, å andra sidan, har valt att se om han kan funka i ett icke-monogamt förhållande, och hittills funkar det bra. Ja, han tycker att det är jobbigt, men han säger iaf själv att det inte är för jobbigt. Och vi har som sagt en väldigt, väldigt bra kommunikation kring det.