Öppna vårat förhållande

Jag tänker att det lätt låter äckligt i monogama människors öron när man gör den jämförelsen, för att för er är kärlek mellan man och kvinna (eller vilken könskombo vi nu talar om) så intimt förknippad med sex. Dvs, den kärleken är en sexuell kärlek, och då blir ju jämförelsen med barn som att man tänker att man skulle ha sex med sina barn, vilket givetvis är minst sagt äckligt. Jag menar nu inte att ni ser det som en ENBART sexuell kärlek - naturligtvis inte! - men att sex är en oskiljaktig del av den kärleken.

Personligen ser jag (och många med mig) kärlek som en sak, och sex som en annan, och man kan ha sex med den man älskar, men man kan även ha sex med nån man inte öht älskar eller har en nära relation till. Omvänt kan man älska människor som det aldrig skulle falla en in att ha sex med (och här är ju då barnen ett typexempel). Men kärleken är liksom i mångt och mycket av samma slag... Sen är kärleken till ens barn naturligtvis annorlunda jämfört med kärleken till en vän eller en partner ändå, för att man har nån slags kroppslig connection med barnen (iaf om man är kvinna, och det är ens biologiska barn), men det är ju lite beside the point.

Min poäng är att om man är poly så har man kanske en annan upplevelse av kärlek än man har när man är monogam; man lägger en lite annan innebörd i det. Det är först på typ senaste året som jag sakta har börjat förstå detta: att vi faktiskt inte menar samma sak när vi pratar om att älska någon. Och det är skitsvårt för båda "läger" att få sin hjärna runt det motsatta sättet att tänka, men det är lite spännande och intressant också :) Och sen finns det naturligtvis en massa poly-människor som har precis samma syn på sex som monogama människor - det finns alla varianter :) Men jag tänker att just den här jämförelsen med att man kan älska flera barn eller flera vänner är född ur det synsätt som jag (och många med mig) har :)

Asexuella människor är ju kapabla att älska, för att ta ett exempel. De har ju inte bara vänskapliga relationer.

Så klart är ju att vänskap skiljer sig från kärleksförhållanden, oavsett om sex är med i ekvationen.

För mig personligen brukar sex vara en del jag vill ha med, men om jag skulle falla för någon som inte vill ha sex så kan jag ju avstå. Ingen dealbreaker.

My bad. Satt på en urtråkig internutbildning och surfade samtidigt... men försökte lyssna med ett halvt öra. (Det är förvånande hur tråkigt deklarationsarbete är... )

Vet du, det jag lärt mig är att kärlek ibland kommer i de mest oväntade personer. Och även om jag älskar sex så får jag ju det i nuvarande relation, så om jag blev förälskad i någon som inte vill ha eller skulle vara oförmögen att ha sex så skulle det inte vara ett hinder. Ärligt talat. Fördel att vara poly där. Relationer kan se olika ut och ändå vara djupa.

Det där är en bra fråga :) Jag tycker att AoOs svar här säger allt::Exakt så. Så precis, väldigt jättemycket mitt i prick. Alltihop :) 

My bad. Satt på en urtråkig internutbildning och surfade samtidigt... men försökte lyssna med ett halvt öra. (Det är förvånande hur tråkigt deklarationsarbete är... )

Vet du, det jag lärt mig är att kärlek ibland kommer i de mest oväntade personer. Och även om jag älskar sex så får jag ju det i nuvarande relation, så om jag blev förälskad i någon som inte vill ha eller skulle vara oförmögen att ha sex så skulle det inte vara ett hinder. Ärligt talat. Fördel att vara poly där. Relationer kan se olika ut och ändå vara djupa.

Det där är en bra fråga :) Jag tycker att AoOs svar här säger allt::Exakt så. Så precis, väldigt jättemycket mitt i prick. Alltihop :) 

Jag skulle inte ha ett monogamt förhållande alls. Jag fungerar inte så. Jag försökte alltför länge att pressa in mig i den mallen. Och då/där var sex inte den springande punkten.

Nu var just denna delen av ditt inlägg ju inte riktad till mig, men kan inte låta bli att svara ändå... För det första är det ju väldigt märkligt att ställa denna råga till en människa som är uttalat poly - hur tänkte du där? För det andra: nä, det är nog inte en majoritet av människor som skulle kunna tänka sig att leva utan sex. Frågan är bara hur den frågeställningen kom in i bilden? Vad har den med nånting i den här tråden att göra? Så här - och nu svarar jag bara utifrån mig själv: generellt sett vill jag ha sex med alla män som jag upplever står mig nära. Det är ofta besvarat, men ibland inte. Vissa män är partners; vissa är fwb; vissa är enbart vänner. Jag vill även ofta ha sex med män som jag inte upplever står mig nära, bara för att det finns en fysiskt attraktion (faktum är att de män som jag attraheras av direkt ofta är idioter som jag inte öht skulle vilja umgås med utanför sexet). Svaret på din första fråga är alltså ja, det är fullt möjligt att som poly ha en relation med en människa man inte har sex med. Det är nog däremot inte så vanligt att välja att ha enbart sexlösa relationer. Som svar på din andra fråga - hur kärleksrelationer skiljer sig från vänskapsrelationer: för min del är det ingen känslomässig skillnad, mer än kanske en skillnad i intensitet (så att de jag väljer att vara i en relation med är de jag älskar "mest"). Däremot är det ju en praktiskt skillnad, i det att man ofta har mer ansvar för varandra om man är i en relation, och ännu mer tydligt blir det ju om man dessutom bor ihop. Hoppas att du känner att du fick bättre svar nu :)

Har inte provat, så kan omöjligen svara på det.

Ok, nu tror jag att jag fattar vad du menar! JA!! Absolut! Men om man får välja så väljer man inte bort sexet, och - som AoO sa: fördelen med att vara poly är ju att man ska ha extrem otur om alla man är med råkar vara asexuella. :) Kort sagt: det går alldeles utmärkt att älska någon utan att sex är inblandat; däremot är det nog många av oss som har svårt att leva utan sex. :)

Öh... och som jag har fattat det är precis just det här en JÄTTESTOR skillnad..? För monogama är det just att kärleken är förbehållen EN enda som är det centrala; dvs man kan bara älska en människa åt gången? Eller hur? Min poäng är att jag älskar väldigt många människor, och den känsla jag har för dem skiljer sig inte annat än i grad. Sen har jag/vill jag ha sex med en del av dem, medan jag inte vill ha det med en del andra (främst kvinnor, eftersom jag är sorgligt straight), men det ena (kärlek) har liksom inte med det andra (sex) att göra. För mig. 

Jag tänker att det nog trots allt är så att monogama gör en väldigt tydlig skillnad mellan å ena sidan det man ibland kallar "romantisk kärlek" och å andra sidan den kärlek man känner för en nära vän eller en familjemedlem (som inte är ens partner), så jag vidhåller nog ändå att vi ser på det på olika sätt

Men... alltså - va? Du verkar ju inte öht ta in vad jag säger... De två har inte med varandra att göra! Sex är en sak. Kärlek är en annan. Lever man i en relation med någon så sammanfaller de ofta, men det ena är inte avhängigt av det andra.  På vad vis är det jag säger motsägelsefullt? Jag fattar verkligen inte? Det är ju som att säga att en kärleksrelation inte skulle kunna hålla bara för att partnern i fråga inte var intresserad av att gå på konserter, t ex. Jag lever för musik, och om jag aldrig mer skulle få gå på en konsert i mitt liv skulle jag tycka att livet skulle kännas rätt trist. Men att därifrån dra slutsatsen att ett förhållande med någon som inte tyckte om att gå på konserter inte skulle hålla i längden...? Håller du med om att det vore en ganska absurd slutsats? Om en partner inte tycker om att gå på konserter kan jag ju alltid gå med nån annan, eller hur?

Oj vilken diskussion det blev :).

Iaf så känner jag så här; sex är inte livsviktigt i en relation. Av olika anledningar kan man ju ha ett förhållande utan att ha sex. Att träffa någon som är asexuell eller av andra anledningar inte kan ha sex är inget hinder i min värld iaf. Monogam eller poly spelar ingen roll här. Jag känner att sex och kärlek är olika saker och har alltid gjort sen jag va tonåring. Jag kan ha en kärleksrelation utan sex lika väl som en sexuellrelation utan kärlek. Jag behöver inte ha kärleken för att ha grymt sex och jag kan ha kärleksrelationer som är underbara även utan sex. Här ingår inte vänskap, jag känner inte samma sak för en vän som för en jag är kär i.

Jag kan ju tycka det är underligt att dessa två "måste" hänga ihop för att man ska kunna ha en bra och sund relation. Varför då egentligen? Alla är olika men inom kärleken så förväntas vi ha sex för att det ska kunna vara sunt och långvarigt. Tycker det är rätt knäppt..

Under en period tappade jag och maken sexet pga sjukdom hos han och jag skulle säga att dessa månader utan sex var bättre än när vi hade sex. Och då va jag den som "blev utan" pga hans operation. Jag kröp ju inte på väggarna för det och grunden till det var kommunikation.

Ja, du har helt rätt. Dels är vi alla olika, och det går egentligen inte att placera folk i vattentäta kategorier och säga att de här tänker så, och de där tänker så, och dels så utvecklas vi under hel livet, och ändrar syn på saker och ting. I stand corrected :)Alltså, jag bor inte längre ihop med någon; jag har kommit fram till att jag inte funkar att bo ihop med haha. Personligen skulle jag nog trivas bäst med att inte dra några gränser alls mellan vilka jag har en sk kärleksrelation med; vilka som är fwb; vilka som är "bara" vänner; och vilka som enbart är kk. Men de flesta vill ju definiera sina relationer, och eftersom det inte spelar så stor roll för mig, så länge en etikett inte ändrar hur verkligheten ser ut, så blir det ändå så. Att de flesta relationer jag har är definierade med en etikett, alltså. Men, som sagt, för mig personligen finns det inga tydliga gränser. Som jag sa i nåt tidigare inlägg är det väl närmast det rent praktiska som avgör; ju mer ansvar man har för varandra, och ju större del någon är av ens liv, desto tydligare blir det att kategorisera det som en faktisk partner/kärleksrelation. Och, som jag också sagt tidigare: även intensiteten i kärleken. Men, som sagt, helst skulle jag vilja slippa att kategorisera öht, eftersom jag inte upplever några tydliga gränser, och eftersom alla de jag anser står mig nära är speciella för mig på sina egna vis.  Ok? Vad är din fråga här?Ja? Det har jag ju sagt hela tiden? Att det skulle vara svårt att leva utan sex alltså. Men återigen: detta påverkar ju inte den eller de kärleksrelationer jag har. Om jag förstår dig rätt så är din poäng att en kärleksrelation utan sex inte funkar, eller? Och mitt svar är att jo, för mig kan en kärleksrelation utan sex fungera alldeles utmärkt. "Bara kärlek" skulle räcka alldeles utmärkt för att relationen skulle funka. Hade det däremot varit så att den relationen även hade ett förbud mot sex med nån annan, så hade den så klart kraschat, eftersom jag inte är beredd att leva utan sex. På samma sätt som en kärleksrelation där jag var förbjuden att gå på konserter skulle krascha, eftersom jag inte är beredd att leva ett liv utan musik. Men i min värld har varken sex eller konserter en tvingande koppling till en kärleksrelation. Det är lika absurt att tänka sig att en kärlekspartner till mig skulle förbjuda sex med andra, som att den skulle förbjuda mig att gå på konserter med nån annan. Det är liksom en icke-fråga, see? Hade jag däremot levt i ett monogamt förhållande hade frågan ju blivit relevant, eftersom det där faktiskt är så att ett sexlöst förhållande innebär ett liv utan sex. Men nu är jag ju inte monogam. Sen fattar jag fortfarande inte riktigt vad den här frågan har med trådstarten att göra... Vad är det du försöker bevisa? Varför är du så besatt av just frågan huruvida en kärleksrelation utan sex skulle funka eller inte? 

Jo det är inte samma det vet jag, dåligt exempel. Men det handlar likväl inte om bara sexpartners. Kärleken är större än sex och jag ser inget konstigt i att man kan ha känslor och älska flera samtidigt. Det finns ju egentligen inget rätt eller fel i frågan, alla gör som man själv vill men samtidigt förväntas man i största allmänhet vara monogam i dagens samhälle.

Skulle maken träffa någon som han vill ha ett förhållande med så skulle jag va med på det. Varför ska jag hindra han i det när det bara skulle göra han olycklig i våran relation och förmodligen slutar det med att vi skiljer oss för att jag inte tillåter han vara den han är. Tror inte alls våran kärlek skulle bli mindre av att han har möjlighet att ha känslor för någon annan samtidigt. Tvärtom.

Ok? Vad är din fråga här?

New Dawn skrev 2020-03-14 23:24:03 följande:

Ok - inser att jag får göra en liten rättning av mig själv där: de som bara är kk kan jag ganska lätt skilja ut från övriga. Det är ofta svin som jag inte öht är intresserad av att umgås med i nån annan situation än sex :) Men i övrigt så njaä... jag tycker det är svårt att dra gränser där, och, ffa: det är för mig helt ointressant.

Det är alltså inte jag som satt etiketterna, utan den andre, i respektive relation. Jag sätter mig bara inte upp mot dem, för de stör mig liksom inte, så länge de inte påverkar nåt. Fn har jag ett öppet förhållande med en man - vi kan kalla honom Patrik - som ser sig själv som min särbo. Det är han som satt etiketten att han och jag har ett kärleksförhållande, och att vårt förhållande är öppet, snarare än poly. Jag har inga problem med att han ser det så, och det är även så jag för enkelhetens skull presenterar det för folk som undrar. Av de män som Patrik anser är mina fwb är där en som anser att vi är mer än så, och det kan han ju få göra om han vill. Han är i sin tur mer eller mindre monogamt gift, och inte öppen om den roll jag har i hans liv (hans fru vet dock, men hon i sin tur vill inte att "allmänheten" ska veta (ja - det är lite komplicerat)), så det påverkar ju inte min och Patriks relation. Resterande fwb och kk har samma etiketter som Patrik (mindre komplicerat :) ) Bland folk jag inte har sex med är alla (utom jag) rörande överens om att de är mina vänner, inget annat.

Om jag själv skulle beskriva min situation så skulle jag säga att jag har två människor som jag älskar mest i hela världen, och där min kärlek är lika stark för båda två. Den ene (Patrik) är man, och honom har jag dessutom sex med; den andra är kvinna, och henne har jag inte sex med (eftersom jag tyvärr är sinnessjukt straight). Båda två tar upp en stor del av min vardag, och vi delar med- och motgångar i livet fullt ut. Det är detta jag menar med "det praktiska" - när man är så intensivt inter-linked att man har gemensamt ansvar för mycket som händer i ens liv. Så om jag skulle vara tvungen att sätta en faktisk etikett så skulle jag väl säga att dessa två var mina kärlekspartners, och att övriga var mina vänner (om jag inte har sex med dem), mina fwb (om jag har sex med dem och mina kk (om jag enbart har sex med dem). Men, som sagt: helst undviker jag det helt. Att sätta etiketter alltså. 

Jag vet ärligt talat inte riktigt hur människorna i mitt liv upplever min inställning till etiketter, eftersom jag inte har pratat speciellt mycket om den... jag ser ärligt talat ingen anledning att tjafsa om det; är de på det klara med vad de vill definiera oss som, och jag är ok med det, så spelar det ju ingen roll att jag själv inte skulle sätta nån etikett, tänker jag. För Patrik är det dessutom viktigt att han får känna att han är min "riktiga" partner; han är i grunden helt monogam, och får jobba en del på att vara ok med att jag inte är det. Och i sista änden är han ju den som betyder allra, allra mest för mig (han och kvinnan jag nämnde, men henne ser han inte öht som ett hot), så det blir ju rätt ändå. Jaah... helt okomplicerat är det ju inte, haha.

Som sagt, jag uttryckte detta väldigt otydligt; med "det praktiska" menar jag alltså att ju mer inblandad man är i varandras vardagsproblem, och ju mer gemensamt ansvar man har för dessa, desto lättare blir det väl att se det som att man har en etablerad kärleksrelation. Under förutsättning, förstås, att kärleken finns där också. Jag skulle t ex inte i något universum anse att jag har en kärleksrelation med pappan till mina barn, även om vi fortfarande har en del gemensamt ansvar för vissa vardagssaker. Men säg att min kärlek för Patrik hade varit på samma nivå som min kärlek för han som är gift, då hade det ändå varit lättare att sätta etiketten "kärlekspartner" på Patrik än på den andre (även om jag som sagt har svårt att sätta etiketter öht), helt enkelt för att jag delar mycket mer vardagsproblem med honom. Är du med på hur jag tänker? 

Haha - jag fattar absolut hur knäppt det låter, men det är precis på grund av att de är svin som jag tänder på dem... Och jo, det är så klart fel att premiera, men jag betvivlar att de skulle bli annorlunda som personer bara för att de inte får sex... Men jag förstår helt att det verkar konstigt.

Fast... va? Inser du inte att du säger två helt olika saker här? Tycker man att man är nånting är det frågan om hur man själv definierar nånting som är på ett visst sätt. Tror man att man är nånting är det frågan om att man utgår från att nåt är på ett visst sätt, men sen är det egentligen inte på det sättet. Det är ju en jäkla skillnad. I de relationer jag har har vi tydliga ramar för var som gäller; hur vi beter oss mot varandra; när vi ses; vad vi gör när vi ses osv. Vi har alltså samma bild av vad vår relation innebär. Sen väljer vi att kalla det för olika saker, men det spelar ju ingen roll, så länge vi i praktiken har det vi vill ha, eller hur? Som strömming/sill - när jag var liten var min älsklingsrätt stekt strömming med potatismos. Sen när jag blev vuxen och flyttade söderut, så kallade alla plötsligt strömmingen för sill - sill, liksom?? Det är ju små bitar av rå fisk i en burk?? Men ok, så länge jag inte får det som jag anser är sill på tallriken, utan det som jag anser är strömming, så spelar det ju ingen världens roll att andra säger att det är sill (det var för övrigt det jag menade när jag skrev att så länge etiketterna inte påverkar nåt så sätter jag mig inte upp mot dem). Är du med? Alla har samma fisk i åtanke, men vi kallar den för olika saker. På samma sätt har jag och mina närstående samma relation i åtanke, men vi kallar den för olika saker. Jag hoppas att du fattar den här liknelsen; gör du inte det så är det bara att beklaga - jag vet inte hur jag kan göra det tydligare än så här. Alltså: "Han kan ju få tycka att vi är mer än fwb" = 'han kan få kalla den specifika relation vi har för vad han vill'. "Han kan ju få tro att vi är mer än fwb" = 'han kan få ha en fantasibild av vår relation som inte stämmer med verkligheten'. Jäkla skillnad som sagt. Jag har aldrig sagt det senare alternativet här. Det vore ju att föra dem jag bryr mig om bakom ljuset.

<

Nähä, och det får ju stå för dig. Vår relation funkar bra, även om det stundtals är jobbigt för Patrik, men vi har en väldigt öppen och fin kommunikation om det. Jag har inte tvingat Patrik att vara tillsammans med mig, eller på något vis krävt att han ska ställa upp på mina villkor. Det är han som själv har valt det. Hade det varit mer ok om jag hade ställt upp på att vara monogam när jag inte är det? Eller vill du bara förklara för mig att du inte skulle tro på vårt förhållande oavsett vem av oss det hade varit som hade valt att anpassa sig? I så fall: tack för upplysningen. Det är noterat. Jag är glad att jag nu vet att en helt random främling på nätet inte tror på vårt förhållande :)<

Jag frågade inte om du höll med. Jag frågade om du fattade hur jag menade. Att vi tycker olika beträffande det mesta är väl ganska uppenbart vid det här laget, men det innebär ju inte att vi inte kan förstå vad den andra menar, eller respektera varandras åsikter. Och det där med torftiga relationer med mycket praktiskt fokus: ja? Det var ju exakt det jag sa. Att det så klart inte är en kärleksrelation om det inte finns nån kärlek