Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Näe, ingen är religiös alls, men det liknar en sorts sluten sekt där mamma och omvärlden ska hållas borta. 

Ja, anledningen är ju känd.  Stora flickan säger att pappa mår dåligt och att han berättar att jag inte bryr mig om småsyskonen längre, att jag bra bryr mig om min nya familj. Att jag inte betalar för sådant han köpet till barnen (jag betalar ju underhåll, men det förstår inte barnen). Barnen hör om at tjag publicerat bilder på FB förra sommaren och de gillar de inte. Osv.

Vad är det för ansledning som du tror? Har de en hemlig anledning som jag inte kan känna till? pappan som hatar mig skulle väl säge den då? Eller menar du att de har en hemlig anledning som de inte ens vill säga till pappa? Han skulle väl gärna vilja hör anya negativa saker om mig.

Handlar dina tankar om dig och din mamma? Vad hjälper det mig? Menar du att jag döjer att jag är kriminell eller något sådant? Men inte ens då tar barn så mycket avstånd från en älskad förälder. Jag förstår inte vart du vill komma. Tror du mig inte? Är det för smärtsamt? Kan du förtydliga, du döljer vad du menar?

Ja det är jobbigt för dem men de ser ju inte mina kontaktförsök oftast för de blockerar ju allting, precis som deras pappa? Vill du att jag ska glömma mina barn? Eller bara försvinna ur deras liv? Vad är ditt råd? Det är förbryllande oempatiskt.

Jag har aldrig glömt barnen, inte ens en dag. Jag hade kontakt med Socialen och jurist men de sa att det nog skulle ordna sig. Pappan sa till Socialen att han skulle samverka och barnen sa när de var ensamma med socialtanten att de gärna var med mamma och bodde hos mamma men inte visste hur det skulle gå till. Då blev pappa rasande på barn, mig och socialtanten. Socialen la ner ärendet.

Så jag har aldrig sluta tkämpa. Skickat brev som kommer tillbaka oöppande. Ringt varje vecka, inget svar. Gråtit och längtat. Är det jag som ska ha skulden för detta verkligen? Eller mina barn somfar så illa? 

Finns det inte en vuxen ansvarig här som helt och hållet beter sig mycket mycket illa? Och som ska ha skuld, inte jag eller barnen?

Och vad gör jag nu? Det är hemstk otäckt att acceptera att barnen misshandlas psykiskt och tillsammans med sin pappa ska låtsas att deras älskade mamma och hennes släkt är liksom döda, fast de lever och längtar...

Jag har ju försökt göra något klokt och vänligt i alla nu, ända sedan skilsmässan då jag var naturligt ledsen. Och nu är ju alltid nu. Det är ju dräför jag frågar i tråden om nu, det är ju alltid där man är, eller hur?

Det är nog vanlig svartsjuka, ånger och oförmåga att bearbete och gå vidare hos pappan. Hämnd med barnen som vapen. Helt onödigt och så otäckt.

De har inte blockat mig allihopa. Läs tråden. Ja, jag var älskad kramig mamma sedan de föddes. Jag hade kontakt med dem i samband med skilsmässan och jag har försökt vara förälder åt dem de senaste fyra åren. Jag har gemensam vårdnad. Jag har inte glömt bort dem en enda dag under fyra år, vad får dig att tro det?

De är inte spädbarn, så klart, vad menar du? Att de inte kan påverkas av en vuxen?

Jag är en älskad förälder i min stora flickas ögon och hon säger att småsyskonen inte får prata om mig. Jag är en bra bonusmamma och min släkt vet att jag är en bra person. Menar du att jag är galen?

Så din tolkning av tråden är att jag är galet ont och inte förstår anledningen till att jag är bortmobbad fast anledningen är mitt framför mina ögon? Vilken anledning, vem vet det? Den skulle väl den hatfyllda pappan säga då? Vet du?

Mina barn ser du som kloka goda barn som också inte kan ta fel? De är egentligen helt vuxna i dina ögon?

Tycker du pappan har något eget ansvar? Har han alltså inget att göra med barnen och hur han samverkar med mig? För han har rätt I allt och jag har fel.

Du behöver utveckla och tala tydligt. Vill du slå på mig som ligger? Jag tror du har rejält fel om du tror att pappan, jag eller barnen är onda/goda. Vi är nog helt vanliga människor som varit med om en vanlig skilsmässa.

Jag ägnade mig helt åt barnen när de var hos mig i början varannan vecka.
Vi hade det väldigt bra på våra veckor, även om de var sorgsna och stela när de kom på måndagarna.

Nja, allt dejtande var alltid på de veckor då jag inte hade barn. Så det var fel av mig, menar du? För att jag dejtade, hittade ny kärlek efter ett år och flyttade ihop många år efteråt så ska det vara OK att mobba ut den andre föräldern eller frysa ut sin mamma 99,5 procent. Det tycker jag verkar väldigt hårt. 

Jag tror nog mycket väl att jag kan coacha barnen igenom detta om jag får träffa dem. Just det är nog anlednngen till att jag inte längtre får det.

Det ligger inget mera bakom. Min nya man har inget med detta att göra, han har knappt träffat barnen förutom min stora flicka som han är en vänlig bonuspappa för.

Vad är det som du menar inte har skrivits här? Vad skulle det vara? Du antyder, och behöver vara klarare. Du misstänker att jag gjort vadå?

Jag skrev fel om att det varit exakt fyra år helt utan barn, jag kan göra en tabell om det behövs över de tre barnens umgänge, men jag hinner inte det nu. Är det väldigt viktigt, så kan jag göra det?

Varför spelar pappan - hans ord och betydelse ingen roll för det som skett? Berätta gärna hur det ligger till. Det blir så konstigt med vaga antydningar.