Styvmamma-upproret

Jag vet inte om jag delar Vs beskrivning helt igenom men det jag har märkt, genom alla år som jag har läst på familjeliv, och genom personlig kontakt, är att det är vanligt. Hur vanligt är ju svårt att säga eftersom det inte bedrivs sådan forskning på det.

Att du inte har uppmärksammat problematiken är nog helt säkert som du säger för att du helt enkelt inte har haft anledning att komma i kontakt med problematiken. Till skillnad från dig så har jag haft anledning att komma i kontakt med problematiken.

När jag själv stötte på problem kände jag mig väldigt ensam. Det fanns ingen att prata med. Jag försökte få hjälp på bvc och mvc men de hänvisade mig vidare. 

Idag, efter alla år, har jag haft kontakt med flera som haft liknande problem som jag. Det är intressant hur många gemensamma punkter man har och djupt tragiskt hur många som har drabbats av depression. 

En annan sak jag har märkt är att kvinnor har svårt att berätta vad de upplever. Det finns olika anledningar till det. En är att en del människor är snabba med att döma. Du säger att det är jobbigt att leva ihop med någon som har barn sen tidigare, och vips tolkas det som att du hatar hans barn. Jag tror du kan skrolla upp bara i den här tråden och se om du kan hitta liknande det jag beskriver. 

För att man ska kunna höra talas om problem måste man lyssna och de som har problemen måste våga berätta.

Din historia är väldigt intressant. Jag har hört andra berätta liknande saker, hur fungerar bra ända fram till att nyheten om bebisens ankomst sprider sig. 

Din beskrivning av en man som betedde sig som om han var otrogen mot sin tidigare familj var också intressant. Där satte du ord på en känsla jag själv hade.

Jag tror överhuvudtaget att de här männen har svårt att hantera den där rollen där de är mittemellan. Kände du att du kunde prata med honom om det? Jag menar, när du hade en liten bebis att ta hand om, sömnbrist, och omställningen, vad hände när du försökte prata med honom om det? 

Det här är ju oerhört komplext för den du har som du kan påverka är din man, men han i sin tur ska bolla med dig och med sitt ex, och där står du helt maktlös men är ändå den som får ta smällen i slutändan. 

Depression och hantera en man som gör allt för att få dig att hålla tyst, man är inte som starkast då precis. Sökte du hjälp utanför hemmet? 

Nej, av hänsyn till alla inblandade så väljer man att inte ge ut för mycket detaljer. Det förstår jag. 

Jag vill ju i alla fall hävda att om mvc och bvc hade följt upp kvinnor som ska få sitt första barn med en man som har barn sen tidigare, så skulle mycket ha kunnat lindrats. Du hade kunnat få hjälp att sätta dina egna gränser. Blivit förberedd på vad som kan hända, hur andra kan reagera. Han kunde ha fått samtal om hur tänka med att fördela sina prioriteringar, om sina egna eventuella skuldkänslor och hur hantera dom. Var och en för sig och båda två tillsammans.  

När jag berättade för min barnmorska om hur hans ex hade betett sig så var ju inte det första gången hon hade hört om ett ex som betedde sig konstigt. Hon blev inte ett dugg förvånad, det hade hon hört så många gånger förut, det är något som händer med exen när det ska komma ett barn. 

Ja, jag förstår faktiskt det. Det krävs att man är frisk och stark för att orka vara sjuk. Mår man dåligt så är det tyvärr såna negativa tankar som upprepas. Det där du nämner, "du visste vad du gav dig in på", det är ju en av de saker som brukar kastas på "styvmammor". Har du tänkt på vad det kom sig att du tänkte så? Jag funderar på om det var något du snappat upp att andra människor tänker.

Rätta mig om jag har fel men var det inte så att hon gjorde så gott hon kunde för att hindra honom från att ha barnen på umgänge? 

Ja, jag tänkte på det förut när du blev anklagad för att ha hindrat din make från umgänge med sina barn. Jag vill minnas att hon hindrade att ge honom information, så att han till exempel inte fick möjlighet att vara med på utvecklingssamtal.

Det du nämner här är ju faktiskt en väldigt väsentlig del av en människas liv, att träffa och leva med vuxen kärlek i sitt liv. Vem vill ge upp sin reproduktionsförmåga? Om det nu är det man känner och vill.

Problemet är inte att vilja ha vuxen kärlek i sitt liv. Ett problem är när mannen, eller kvinnan, tror att de kan återskapa den förlorade kärnfamiljen och ställer förväntningar och krav därefter. Eller när de tror att de kan fortsätta sitt liv som vanligt med sitt tidigare barn medan han överlämnar arbetet med de gemensamma barnen på kvinnan. 

De här barnen är alltså uppfostrade av egoistiska typer? 

Det intressanta är att när någon faktiskt ber dig om en lösning på problemet så gör du inget annat än att upprepa ditt mantra om att pappan har ansvar för alla sina barn. Plus att du började prata om egoistiska föräldrar. Var du nu fick det ifrån. Nu vill du tydligen snurra dig ur att du tog upp de egoistiska föräldrarna.  

Tappadstekspade frågade inte dig om orsaken. Hon frågade dig om lösningen. Du upprepar ett mantra: "pappan har ansvar för alla barnen". Tappadstekspade får svara för sig själv men jag tvivlar på att hon ser att du har levererat en lösning. 

Vidare tycker jag att din slutledning haltar. Föräldrarna behöver inte vara egoister om barnen är vana vid att alltid få som de vill. Vill du snurra in dig ytterligare i dina resonemang så varsågod men gör det inte för min skull. För min del får du gärna avstå. 

Det är som sagt Tappadstekspade som bad dig att ge en lösning, inte jag.