Det är lika med att gå in i tråd på tråd och bara märka ord och dra tråden helt ot.
Känner man att man inte har de problemen så kan man bara hoppa över att svara i tråden, eller komma med ett råd till ts.
Problemen börjar oftast inte förrän det blir konkurrens om tid och engagemang från föräldern, vilket inte brukar inträffa förrän de gemensamma barnen kommit.
Då hamnar plötsligt särkullarna i skymundan, jämfört med tidigare då de var ensamma primadonnor på scenen och föräldern hade alltid i världen att lägga på dem.
Vadå uppror. Vad ska du åstadkomma, någon slags gemensam lagändring....
Vad vill du ändra på?
Hur vill du ha ditt liv?
Varför skaffade du barn in i denna soppa?
Du kan skilja dig.
Men är inte allt det där redan allmän kunskap? Vem som helst kan väl förstå att det är jobbigare och stressigare att pussla ihop en bonusfamilj än en kärnfamilj? Att det är lättare att komma i kläm om man är "den nya" som inte vågar ta plats? Att det finns risker med att skaffa barn med någon som redan har barn sen innan?
Vad hade du själv för bild av bonusfamiljer innan du blev en del av en? Liksom, vad trodde du skulle hända?
För att det är ju uppenbart. Klart det är stressigare med bonusfamiljer just för att det är fler människor inblandade. I en kärnfamilj behöver du först (i de flesta fall) bara få det att fungera med din partner. Eventuella barn kommer in i en naturlig roll i familjen. Alla vet var dom står. I en bonusfamilj måste du inte bara ta hänsyn till din partner, utan även hans/hennes barn, eventuellt dina egna, särkullen/särkullarnas andre förälder etc etc. och alla måste kunna samarbeta på någon nivå. Kombinera det med att bonusbarnen just är barn och inte kan hantera sina känslor på bästa sätt än. Det kanske fortfarande är jobbigt att mamma och pappa inte bor ihop, känns som att man blir ersatt av förälderns nya etc. Lägg till nåt nytt gemensamt barn på det. Hur kan man inte tro att det är jobbigare än en kärnfamilj?
Går man in i en bonusfamilj vet man t.ex. att man (troligtvis) kommer vara låst i den staden familjen bor i, åtminstone tills alla barn är myndiga, förutsatt såklart att särkullarna har två närvarande föräldrar. Vet inte hur många trådar jag läst här om ledsna bonusmorsor som otrivs och vill flytta, men kan inte för att partnerns ex såklart inte låter honom flytta till en annan stad med barnen och han kan inte lämna dem. Självklart finns det bonusfamiljer som fungerar, på samma sätt som det finns kärnfamiljer som inte gör det. Det är lika uppenbart som att det är uppenbart att bonusfamiljer kommer mer fler utmaningar än kärnfamiljer. Fler personer ska fungera ihop och det är fler som man måste ta hänsyn till från början.
Kan ni som inte själva är styvmammor sluta kapa tråden? Jag vänder mig till andra styvmammor för att ventilera problem i styvfamiljen, inget annat. Ni som inte är styvmammor har inte en susning.
Jag tror inte att det främst är dessa problem som ts syftar på, utan att bonusbarnen curlas och ursäktas in absurdum. Jag har läst flera trådar om barn som tillåts bete sig illa mot bonusföräldern utan att föräldrarna sätter ner foten, om att föräldern är mycket strängare mot de gemensamma barnen än mot de barn han har sen tidigare, att bonusbarnen behandlas som om de var mycket yngre än vad de är av föräldrarna osv.
Konstigt att detta med att man borde vetat vad man gav sig in på bara gäller styvföräldrar. Det är inte särskilt många som skriver till föräldrar som beklagar sig över att de har olika slags problem med sina barn att de borde ha vetat vad de gav sig in på när de skaffade barn.
Nej det är inte allmän kunskap, det förväntas att den nya ska ge upp sitt och ägna sig åt partnerns barn, men inte ha något att säga till om.
Jag är en person som inte backar för konflikter, jag skulle aldrig acceptera att va något slags dörrmatta som alla andra kom före och aldrig fick ha en åsikt. Jag satte tvärstopp när maken prioriterade sina större barn över de gemensamma i början. Han trodde det skulle fungera som tidigare i stort sett, att jag skötte mitt och han passade upp särkullarna. Men han blev snabbt varse om att jag inte tolererade det, utan dumpade halva ansvaret i knät på honom. Sen var det slut med skjutsandet osv. Sömnbristen gjorde sitt till också, så han orkade helt enkelt inte att agera betjänt åt dem längre.
Ska man genomdriva en förändring får man inte va rädd för sura miner och man måste ha en vilja av stål och inte vika.
Haha, "din dumma åsiktsmaskin"? Roligaste jag har hört på länge! Skulle det vara ett försök till en förolämpning? Är det så du pratar med människor som inte stryker dig medhårs?