Styvmamma-upproret

Det är ju ändå bra att en del faktiskt blir upprörda över det de läser. Det är inte precis söta små historier à la teveserien Bonusfamiljen precis. Sima i Bonusfamiljen fick inte förlossningsdepression och Martin ställde sig inte och gapade på Sima för att hon ville ha lite lugn och ro efter förlossningen. Lisa tog ju faktiskt Eddie lite extra när de fick sitt barn.

Jag gillar också serien. Det är bra att den finns men man får ta den för vad den är, en idyllisk saga. Även den nya serien Dejta tar upp ombildade familjer. I det senaste avsnittet får huvudpersonen veta att hennes ex väntar barn och hennes reaktion är inte liten. Vi får inte höra henne själv säga varför hon reagerar så starkt men jag tror jag förstår varför.

Tack för att du finns! Det är bra att vi får prata om dessa svåra ämnen. <3

Jag tycker det är bra att man fick se den reaktionen, jag tycker inte det är orimligt att känna en sorg när exet skaffar barn. Jag tror att separationen kan se ut så, en sorg för varje steg, en sorg när en flyttar ut, en sorg när den ena träffar en annan, ett steg vidare, en sorg när exet flyttar ihop med någon annan. Har man två barn ihop så tänker man kanske omedvetet på nåt sätt att ens ex ändå ska tycka att det räcker så och inte vill göra livet mer komplicerat. Jag får erkänna att jag har inte sett alla avsnitt, det var det här avsnittet som fångade mig, men exet träffar ju en barnlös tjej, men tjejen har svårt att få barn, jag vet inte hur huvudkaraktären ser på det, men när hon då visar sig vara gravid, jag tänker att det är det yttersta steget. 

Vad kan man tänka sig att hon går igenom? Att känna att exet har ersatt henne fullkomligt? Att det där med att ha barn var i alla fall det som var unikt för dom, nu är det inte det längre? Nu kommer han att ha det med henne också? Vad kan man tänka sig?

Huvudpersonen i Dejta hanterar väl det ändå hyfsat bra? Hon håller masken inför exets kvinna, hon söker sedan upp exet för att skälla ut honom och vet inte att alla de där människorna står bakom henne. Kan ju i och för sig bli intressant att se om hon i kommande avsnitt kommer att kräva att deras gemensamma barn måste vara hos honom mer nu när det ska komma ett barn, om hon passar på att boka en resa lagom till förlossningen, nu när hon vet att de ändå bara kommer att vara hemma, eller om hon kommer att hålla en välkomstceremoni med sina barn på deras trappa när de anländer från bb samtidigt som hon meddelar att hon ska driva sin cateringfirma i Västindien i tre månader från och med nu, men det passar ju bra för deras gemensamma barn läääängtar ju efter att få bonda med den lilla bebisen.

Vad tror ni att de har skrivit in i manuset? 

Eddie har ju lämpligt nog någon npf-diagnos, så alla ska förstå vilken utmaning Patrik har. 

Katjas kille Henrik får ju däremot ett bryt över William men det är under en väldigt kort period.

Jag håller med dig, jag tror inte att manusförfattarna vågar visa en styvmorsa med större problem än Sima. 

Jag håller med. Sima känner lämpligt nog Eddie sen tidigare. Hon finner sig i att flytta in i Martins pojkhem men de har ju faktiskt ett sovrum där de vårdar vuxenrelationen och Martin säger ifrån om nån av ungarna rusar in. Vi får inte se hur Martin av skuldkänslor låter barnen kliva in och bli välkomnade ner i deras säng samtidigt som Sima får titta på medan Martin övergår till att mysa med sina stora barn i stället. Vi får inte se hur Bianca och Eddie mer och mer börjar klistra sig på sin pappa och vill vara med hela tiden. Bianca och Eddie fortsätter att leva sina egna liv med kompisar och sina egna problem som tidigare.

Jag tycker att man måste tillåta sig att känna känslorna, om man känner den där stora sorgen, om man känner sig förrådd, eller som någon som kunde ersättas så lätt, eller vad man nu kan gå igenom. Prata om det. Även exen måste få tillåtas att berätta utan att bli dömda som "bittra". Jag tror det är många ex som går igenom något, vad det än är, när det där barnet är ett faktum och som i stället börjar hänga upp sina känslor på att exmannen inte är tillräcklig för deras gemensamma, hittar på nya regler, ger uttryck för de där känslorna på ett sätt som skadar. 

Verkar som att du tycker den är intressant eftersom du fortsätter att prata om det.

Min man har aldrig benämnt vårt barn som sladdis. Det kanske är så att det inte är den känslan som kommer när det handlar om barn med olika mammor.

Och som nån sa, svärföräldrarna och mina föräldrar hade flera barnbarn och såg knappast mitt barn som sladdis. Det jag diskuterade var att omgivningen lätt glömmer att se mig som förstagångsförälder. Det finns andra sätt att göra det på än att prata om sladdisar.

Men hade någon benämnt mitt barn som sladdis så hade det helt klart varit absurt.

Eller så är livet inte svart eller vitt. Det är ju snarare konstigt att man ska lämna innan man har försökt allt. Vad jag förstod går de i parterapi.