Styvmamma-upproret

Semestrar oh ja. Och högtider. Men jag klarar mer av att jämka ihop med olika aktiva andra idéer - det jag hade svårast för i gamla kärnfamiljen var just den negativa passiviteten.

Kanske är bonusfamiljer och kärnfamiljer inte så olika trots allt.

Japp, små vardagsvanor är svåra att ändra. Hos oss har bonusarna en förkärlek att öppna nya ostar, smörpaket, brödpåsar osv... jag blir plötsligt farsan som har ansvar för att äta upp deras bortglömda mat...

Men jag väljer mina strider, det är rätt få saker jag tar upp. Däremot brukar jag slugt ha några på lager när det behövs...

Klassiker... min sambo har rätt mycket bli på sina barn, hon tjatar om de har skor och gammal gympapåse framme i hallen osv... 

... gnatar hon plötsligt över att jag har lagt en tidning kvar på köksbordet sedan imorse så säger jag att jag genast ska ta bord den men sedan ber jag att få visa hennes tre pappershögar som legat på bänkar i köket i veckor...det tar fraktiskt skruv rätt bra. Med skämt och beredskap så man kan ge svar på tal kommer man långt.

Imorogn kommer städning 5 timmar så jag behöver mobilisera familjen nu så att saker plockas bort hjälpligt så städning kan ske proffsigt imorgon.

Det skulle becka igen helt här om vi inte hade städning varannan vecka...

Man kan säga att vi lever som en kärnfamilj sen de slutade komma. Men egentligen började det redan efter andra barnet, för då gick det inte att lägga upp allt efter deras umgänge längre utan de fick liksom rätta sig efter oss. 
Det var rätt skönt när man kunde bjuda hem dem på middag och sen åkte de hem efteråt, man slapp den känslan av gäster som stannar för länge.

En sak som blev mycket bättre efter andra barnet var hur jag upplevde andras bemötande, att när vi bara hade ett så kallades det för sladdis, rätt irriterande eftersom det var mitt första och ingen sladdis alls. Likadant hette det att det var snällt av maken att skaffa ett barn till.... 
Efter andra barnet så blev vi sedda som en familj, och slapp de i mitt tycke urbota korkade kommentarerna.

Tror du att de glömde? För dom var det ju en sladdis, de hade barnbarn sen tidigare? Dina föräldrar kallade väl inte barnet sladdis?

Jag tänkte mest på att du skrev att dina svärföräldrar glömde att ditt barn var ditt första. Det gjorde inte Ess. Jag tog för givet att du menade att dina svärföräldrar också kallade ditt barn för sladdis. Vilket är en helt naturlig sak att göra i deras fall.

Ingen attack, bara en fråga i all nyfikenhet.   

Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.

Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.

Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!

Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.

Det är nog något som bara vi som fått första barnet med en förstågångsförälder förstår. Det är speciellt. När man inte har barn så vet man inte vad man kan förvänta sig. Därför kan man inte greppa vad man går miste om. Bonusmammorna förstår att mannen inte känner likadant/upplever samma men förstår inte varför. Då är det lätt att anklaga bonusbarn eller exfrun. Känslan av ilska förstärks nog när man börjar ana att exfrun upplevt något med ens sambo som man aldrig kan matcha.

Du verkar ha prioriterat sunt. Både dina barn och ditt ex vann på din prioritering.

Precis, det går inte att dra alla styvfamiljer över en kam. I den här tråden så diskuterar vi som har upplevt problem, av naturliga skäl vill vi utbyta erfarenheter. Självklart finns det många styvfamiljer som inte har upplevt dessa problem.

Jag hänger i denna tråden så jag tycker fenomenet bonusfamiljer är intressant. Jag jobbar med barn med problemskapande beteende och mer än 9 av 10 barn som jag möter i jobbet lever i bonusfamiljer.

Du och din sambo verkar inte lyckliga. Du nöjer dig med något som du och ert barn omöjligtvis kan vara lyckliga i.