Styvmamma-upproret

Varför ska någon lyssna på DITT gnäll?! Varför klaga över att läsa 50 sidor när du inte ens lagt energi på att läsa hela trådstarten? Varför lägger du energi på att svara överhuvudtaget? Det står dig fritt att start upprop för de saker du värnar om. Med din inställning om att du inte har nåt att lära så kommer du aldrig att lära dig nåt.

Du ser ju också att det lockar till sig exakt samma ilskna människor också. Den här nya som dök upp på slutet är ju inte heller nåt nytt under solen. Ändå är det så fascinerande att de återuppstår, samma gamla föreställningar som dyker upp, om och om och om och om och om igen. De här människorna finns överallt, de är dina kollegor, jobbar inom vården, eller vart du minst anar, finns de. Som tror att de vet och vill diktera hur andra ska och bör göra, och som inte för allt i världen tror att det finns något att lära sig. Vilken kategori du själv är i vet jag inte. Du skriver i alla fall inte långa inlägg om hur du minsann har växt upp och vilken familj du minsann har idag, eller om vilka ämnen man minsann borde skriva om. Du verkar inte ha någon ambition att tysta ned någon. 

Det är ett tabu-belagt ämne. Det är svårt för de som befinner sig i det att prata om det. Och de blir tystade.

Att det startas liknande trådar om och om igen beror helt enkelt på att kvinnor råkar illa ut, år efter år, kvinna efter kvinna, som så småningom inser att de inte varit så ensamma om det som de från början trodde. 

Har du något förslag på vad man ska göra i stället? Eller har du bara åsikten att det är ett meningslöst ämne att prata om? 

Vad menar du med "göra reklam för"? Tycker du att syftet med tråden borde vara att "göra reklam för" något? 

Jag tror faktiskt att folk är så här otrevliga på riktigt. I alla fall okunniga. Det här med att man ska vilja kalla sig för bonusförälder till exempel. Jag är inte ute efter att provocera när jag säger att jag varken vill se mig själv som en bonus eller som en mamma till någon annans barn. Men det väcker ont blod i många människor, för de tycker att man ska vilja vara en bonus, och  att man ska vara som en mamma till någon annans barn. Jag tycker att sådan förväntningar är onödiga och att det skapar onödig skada att ha sådana förväntningar. 

När jag säger att jag varken vill vara bonus eller mamma till någon annans barn så är en del väldigt snabba med att tolka detta till att man hatar sin partners barn. Detta är väldigt fascinerande. Ingen fråga om vad man menar, det går direkt till att man avskyr barn. Detta innebär att dessa människor redan bär på sin föreställning om att man hatar sin partners barn. 

Jag tycker att det är bra att det kommer fram vad dessa människor är beredda att påstå och hur de uttrycker sig mot en grupp som de har sina föreställningar om.

Du säger att trådstarten är provocerande skriven. Det skulle inte kunna vara så att den är skriven ur en känsla av vanmakt? 

Jag tror inte hon syftade på att du röker. Du borde lugna ned dig lite och ta dig tid att förstå vad som verkligen avses. Jag tror hon menar att du skulle kunna gå ihop och uppröras över amning och rökning, med tanke på att du just nu ingår i gruppen ammande kvinnor, det borde ligga dig närmare till hands att uppröras över något som faktiskt ligger närmare dig själv. Med tanke på att du själv lever i kärnfamilj och uppenbarligen inte har haft de problem som tråden avser. 

(V) får rätta mig om jag har tolkat henne fel.

De som skriver, ja. Men som jag har sagt tidigare, om det leder till att en enda kvinna LÄSER det här och förstår att hon inte är ensam, då är jag nöjd. 

Men du är ju inte särskilt trevlig själv, så vad förväntar du dig? Jag tycker det verkar som att du blir provocerad för att du blir bemött med samma som du ger. 

Gör alla verkligen det? Jag gjorde inte det och en röd tråd i de berättelser jag har hört är just att man känt sig väldigt ensam. 

Jag har mött precis det jag möter på nätet i verkligheten. Tonen är inte densamma men åsikterna och föreställningarna om att man hatar barn ifall man så bara nämnder att det finns problem. Att tonen inte finns där i verkligheten är för att de håller fasaden uppe i verkligheten men ger den full frihet på nätet.

Vad man kallas är väl fullt väsentligt, men inte en diskussion vi behöver ha i den här tråden. Jag blir däremot trött på att vissa envisas med att kalla en för bonusmamma, och därmed också vill säga att jag ska minsann inte kalla mig för bonusmamma för att jag varken är en bonus eller en mamma, och då säger jag att nej, jag brukar inte heller kalla mig för bonusmamma. Då blir det väsentligt. 

Och nej, det är inte ett sätt för barnen att enkelt benämna sin nya familjemedlem. Jag skulle vilja gå in på hur mycket fel det fanns där i en och samma mening men jag lämnar den diskussionen tills vidare. 

Du säger att personligen hade du aldrig flyttat ihop eller skapat familj med någon som inte velat vara en del av mina barns liv. Där har du redan skapat dina förväntningar på hur du tycker att det ska se ut när en man och kvinna skapar ett liv ihop när den ena har barn. "Vara en del av mina barns liv", vad betyder det? Att vara med på dina barns aktiviteter? Att lämna och hämta? Att natta? Vilken föreställning har du av hur det "ska" vara? Dessutom säger du "någon som INTE vill velat vara en del av mina barns liv". Vad innebär det? När tolkar du att någon INTE vill vara en del av dina barns liv? Kommer du att bli provocerad ifall din partner inte vill hänga med på ditt barns aktiviteter? Kommer du att bli stött ifall din partner hellre ägnar sig åt sina intressen den veckan ditt barn bor hos er? Det går att läsa in så mycket och ingenting i den lilla mening du yttrade där.

Den där njutningen du beskriver. Jag har sett den i många år. Jag har sett kvinnor som ängsligt startar en tråd om problem de har i styvfamiljen och som direkt lockar till sig folk som verkar njuta av att tala om att hon borde flytta, att hon inte ska komma där och förstöra deras familj, till och med de som tycker att hon ska göra abort ifall hon är gravid. Det finns folk som njuter av att ge sig på "styvmammor". Vad kommer det sig, tror du? 

Det är väldigt märkligt men tyvärr inte ovanligt. Med en del är det ju bara så att de har bestämt sig redan innan för hur de tror att det är och det tar ganska mycket energi att få dom att förstå hur fast de är i sina egna föreställningar innan man kan ta steget vidare att faktiskt berätta om sina egna problem.