Styvmamma-upproret

Jag har också upplevt att det blir ganska så ensamt runt styvbarnen, det är inte bara man själv som uppfattar att dom har ett lite speciellt beteende. Min egen svärmor har tagit upp med mig att hon tycker att styvbarnen tyr sig enbart till sin pappa och mamma, hon är ändå barnens farmor men upplever sig alltså själv bli utesluten av styvbarnen. Dom tackar för övrigt inte henne heller för presenter. Min egen mamma fokuserar mest på vårt gemensamma barn numera, hon försökte vara schysst i flera år men ny verkar hon ha gett upp att bli s.k. Bonusmormor. Jag håller med om att dessa curlade barn inte får öva sig tillräckligt i empati eller i att visa hänsyn, de kanske är medvetna om stora saker som klimathotet tex men förstår inte att de behöver tacka farmor för presenten eller visa hänsyn till halvsyskon, annars blir de inte omtyckta.

Ja, för vissa ombildade familjer fungerar det säkert. Jag måste erkänna att jag är rätt besviken på detta faktiskt, jag tog för givet att vi skulle umgås med min släkt och styvbarnen och att alla skulle blandas friskt och på ett enkelt sätt. Kanske går det om några år, kanske går det aldrig. Jag hade å andra sidan en idé om att jag och exet skulle umgås också när jag var nybliven styvmamma, snacka om att vara blåögd :) Men vem vet hur det är i framtiden. Just nu så blir det ansträngt och jag irriterar mig på att styvbarnen beter sig ouppfostrat mot min släkt, samtidigt som jag varken vill eller orkar leka polis åt halvstora barn när jag inte ens är deras förälder och de knappt lyssnar på mig. I det läget så ordnar man ju släktkalasen på vissa veckor och låtsas som om det regnar...

Tappar ni inte respekten för pappan? Personligen tycker jag det inte finns något mer avtändande än en pappa som behandlar sina halvvuxna barn som bebisar.

Du Sean som har skrivit så mycket i tråden utan att vara i vår sits kanske skulle kolla in tråden Anmäld till soc pga förlossningsdepression som ligger uppe nu. En nyförlöst förstagångsmamma som lever i styvfamilj med sin mans barn sedan tidigare. Mannen väljer att jobba på annan ort dom veckor han inte har sin äldste 11-åring. Sedan kommer han hem och leker pappa andra veckan när han äldste son är med. Ts har blivit förlossningsdeprimerad och självmordsbenägen. Jag vet inte hur det var med er övriga styvmammor som råkade illa ut när era bebisar var nyfödda men min sambo betedde sig precis så här: var en engagerad pappa när bonusbarnen kom, försvann helt till sitt jobb andra veckan. Kvar var jag med bebisen. Detta är tyvärr ett vanligt fenomen och det är så fruktansvärt sorgligt att fler nyblivna mammor i styvfamiljer råkar illa ut. Detta måste komma ut till allmänheten.

Det är fruktansvärt det du har upplevt. Men du är tyvärr långt ifrån ensam. Det låter som om du har PTSD. Vilket är vanligt för kvinnor som får förlossningsdepression. Känner så med dig, har varit precis där. Man glömmer aldrig.

Varför sa du inte stopp direkt när du kom hem och de skulle flytta in på heltid?

Jag har alltid varit tydlig med att flyttade de in så flyttade jag ut. Skulle de tvunget flytta in så hade de fått vänta tills jag hittat ett nytt boende, aldrig i helvetet jag skulle bo med dem.

Den där, "om det hade varit dina barn", det är helt sjukt. Min man har aldrig behövt säga det till mig, jag satte den censuren på mig själv, vet inte hur jag kunde hålla på och ens försöka föreställa mig hur det hade varit om hans barn hade varit mitt barn. För det första, då hade jag ju inte varit förstagångsförälder. För det andra, då hade jag redan varit förälder i x antal år och varit en ganska erfaren förälder som gått på föräldramöten och vabbat och allt vad det innebär att vara förälder, och allt som man som förälder någon gång gör för första gången. 

Att han har barn innebär inte att man ska tänka på hur det hade varit om det hade varit ens egna. Det är där han brister i att missa att se att du får ditt första barn, att du just går igenom den Stora Omvälvningen. Och att du, precis som han och hans ex, har rätt att få vara i Bebisbubblan. 

Men visst hamnar man lätt i underläge när någon tar till om-det-hade-varit-dina-barn-kortet. 

Exakt, där har mitt "för det tredje", hade det varit mina barn hade jag sagt ifrån till dom, förmanat och tjatat, samarbetat med. Det vet jag nu när mina barn inte är bebisar längre, men som nybliven mamma kunde jag så klart inte hävda det med samma säkerhet för man är inte mamma på det sättet till bebisar. Ännu en anledning att inte böja sig för såna sjuka kommentarer.

Låter helt sjukt att han driver både tesen om hur det hade varit om det var dina barn samtidigt som han driver tesen om vad du inte får göra eftersom det inte är dina barn.

Jag tycker du gör helt rätt som ifrågasätter att den andra föräldern sparkat ut sina barn trots att det faktiskt ÄR hennes barn.

Jag tror inte att det är någon här som tycker att styvmamman ska ta mer ansvar än mamman för de tidigare barnen. Om pappan går med på att ha de äldre barnen på heltid måste han självklart se till att det funkar.

Om man får generalisera så verkar män ofta tro att deras liv kan fortsätta som tidigare när ett barn kommer. När de får sitt första barn tror de att de kan fortsätta att jobba, träna, träffa kompisar, spela dator etc lika mycket som tidigare.

Många får sen ingen naturlig föräldrarelation eftersom de är borta så mycket. Sen blir det skilsmässa och när de sen har sina barn på deltid så överkompenserar de och curlar/spelar roliga partypappan vilket de sen fortsätter med när de får ett nytt barn vilket leder till den situation som ni styvmammor i tråden har.

Sedan tror jag inte att exen krånglar och strular för att de är bittra och svartsjuka som ni alltid säger, utan för att de är rädda för att de äldre barnen ska bli utkonkurrerade av bebisen och förlora i viktighet hos pappan.

Tack! Jo jag vet att hon gillar mig och hon är superbra på de flesta sätt, bästa svärmor jag haft då hon är väldigt noga med att visa att hon respekterar mig och att det är mitt/vårat hem osv. Dock så har hon tagit på sig mammarollen för barnen då hon inte tycker att deras biologiska mamma duger till något. Vilket stämmer till visso då mamman träffat en 15 år yngre kille och flyttat 20 mil bort. Det blir liksom lite too much...mannen planerat allt med sin mamma. Ska han på jobbresa får jag reda på det genom henne eftersom de bestämt att hon ska ha barnen då. Träningar, klädinköp, tandläkarbesök...allt styr han upp med hjälp av sin mamma.

Jag kanske bara är väldigt självständig men jag har fått klara allt själv med mina barn. Mina föräldrar har hjälpt till med hämtning/lämning ibland när jag behövt det bara.

Det mesta med denna familj är för skumt för mig....fick ett missfall för ett tag sedan trots att jag hade spiral så blev jag gravid. Sjukt att säga det men på ett sätt är jag glad att vi inte har gemensamma barn då jag är påväg bort...

Man får inte säga något till hans barn för då blir de rädda för mig, han håller dem under sina vingar hela tiden och man får inte ens be dem plocka upp efter sig eller tillrättavisa dem. För då är det direkt SYND om barnen.

Båda våra minsta barn är 6 år gamla och leker gärna. Dock får jag springa och passa hela tiden då makens son är som en tvååring, slåss,sparkas och tar saker från min son när de leker. Jag säger ifrån och då springer han till pappa och gråter varpå pappa tröstar/tycker synd om och sedan får jag mig en ?skopa? av maken vid lämpligt tillfälle.

Jag letar boende och försöker hålla huvudet kallt under tiden.

Skällde hon ut dig? Har hon varit hemma hos er sedan dess?

Det kan vara som du säger om svärmor, men jag vet att hon hade höga förhoppningar om mig och vilken roll jag skulle spela. Jag har dock fullt upp med mina 3 egna barn.

Nej jag pallar inte detta så jag planerar för flytt.

Ja det låter som en klassisk dåligt samvete-pappa. Fy vad tråkigt för dig att det går ut över er vuxna relation (och över dina barn kanske). Pappan har väl använt sig av sin egen mamma för avlastning, inget fel i det egentligen eftersom den biologiska mamman verkar lite svår men det är ju omöjligt att komma in som ny flickvän när man både har ett ex att tampas med OCH en svärmor som har tagit rollen som exet brukar ha. Usch vad tufft. Att du inte kan säga till barnen och att de då börjar gråta och springa till pappa känner jag igen, så är det här också. Och att pappa tröstar och ger en en arg blick. Haha! Det skulle vara komiskt om det inte var så att kärleksrelationen sprack efter några år i sånt här. Men vad tur att ni inte har gemensamma barn! Min svärmor skällde ut mig för flera år sedan, då jag var en skör och nybliven mamma. Jag tig väldigt illa vid mig och tog på mig skulden över det hon sa. Kände mig som en riktig Elak styvmor. Sa förlåt och blev ännu mer tyst och tillbakadragen hemma. Vi har umgåtts som vanligt sedan dess. Så här i efterhand tycker jag att jag borde ha svarat tillbaka och förklarar för svärmor ett och annat om vår familj som hon inte kände till. Men det är lätt att vara efterklok.

Jo det har hon faktiskt börjat göra haha! Både hon och jag säger ifrån mycket mera numera. Just för att vi ser att det gemensamma barnet märker särbehandlingen av de äldsta. Och för att min mamma har märkt att jag får vara ensam med vårt gemensamma barn mycket. Det gillar hon inte såklart. Men svärmor vet ingenting om detta. Hon tror att hennes son är värsta super-pappan :D

Men fy vilken hemsk människa....

Här har inte svärmor sagt något direkt till mig utan jag har förstått att mycket pratas med maken bakom ryggen på mig.

Har blivit konflikter ganska många ggr med maken nu där han anklagar mig för att inte tycka om hans barn, dom är rädda för mig osv, vilket bara gör att jag drar mig undan mer.

Söker lägenhet men hittat ett hus som jag lagt ett bud på före visning, problemet är att maken i den familjen inte hittat nytt boende ännu...

Tack snälla, jag hoppas verkligen. nu är jag nästan i upplösningstillstånd. Varit hemma hela veckan och tål inte att se ungarna

Ja precis, ens mamma ser ju till slut vad som pågår. Även mina nära vänner har reagerat, det är flera som inte gillar min man. Tyvärr.