Styvmamma-upproret

Precis som du och många andra styvmammor härinne har påpekat så fungerar styvfamiljslivet ofta bra och relativt friktionsfritt FRAM TILLS MAN SKAFFAR GEMENSAMMA BARN. Det är då som styvmamman verkligen börjar ta plats i familjen och konkurrera med den gamla, splittrade familjen. Det är då som eventuella orättvisor kommer upp till ytan mellan halvsyskonen. Det är då som exet puttas ner från platsen som Drottningbiet i familjen. Det är då som pappan till alla barnen måste steppa upp. Det är då som styvmamma förstår vad det innebär att få ett eget biologiskt barn. Jag vet inte om någon av er andra kan relatera men jag trodde verkligen att jag älskade mina styvbarn före jag fick ett eget barn.

Det är bra att du blivit en lejoninna. Det har jag med blivit. Bättre sent än aldrig!

Ja, precis som Rudbeckius var inne på så måste pappan i det läget våga vara den Tråkige föräldern, som sätter gränser och håller husregler och sitter still i båten. Inte alla varannan vecka-pappor som pallar den rollen, speciellt inte om de har ex och barn som hotar med att bo mest hos mamma om de inte får som de vill..

Ja nu kommer de att skriva att du misshandlar ditt barn och bonusbarnen, att du måste lämna eller anmälas till soc och att du inte vet vad en välfungerande familj är :) Haha!

Men ärligt talat så är det nog många män i kärnfamiljer som också har svårt att vara den Tråkige föräldern. Som väljer att vara den rolige lek-pappan som hoppar in och tar barnen på något skoj på helgen så att mamma får sovmorgon. Medan mamma sköter i princip allt det övriga runt barnen resten av veckan och är den som tjatar och tjatar och sätter gränser. Det kanske är såna pappor vi har fått med oss in i nästa familj?

Jo, jag är i samma situation med biomamman, hon curlar och curlar barnen som om livet stod på spel. Då är nog min sambo lite mer avslappnad än henne faktiskt. Även om han också curlar och försöker vinna pris i mest snälla pappan-tävlingen. Jag har också halv-stora styvbarn och det är inte ett dugg synd om dom. Dom har vant sig vid att det serveras oxfilé varje vecka och att helgerna aktiveras till max, att de i princip är färdiguppfostrade i sin unga ålder och att det är en tystnad runt om dom när dom gör fel eller tabbar sig på något sätt. Jag skriver att det inte är synd om dom, men vid det laget som dom fyller 25 och inser att inte hela världen är deras betjänter så är det nog det.

Du tar upp känsliga ämnen: barnuppfostran, moderskap, styvmoderskap. Det väcker mycket känslor hos andra. Det är tabu att som kvinna ha negativa åsikter om sin mans barnuppfostran eller om styvbarnen. Om barn över huvud taget, egna och andras. Som Karin skriver så leder det direkt till att omgivningen tror att man HATAR barnen. Varför det blir så svartvitt vet jag inte. Kanske beror det på föreställningen om den Goda modern och den Elaka Styvhäxan. Eller för att vi är primala varelser som mest ser till vår egen flock och gärna positionerar oss när vi upplever flocken som hotad. Jag tror att vissa som skriver härinne känner sig just det: som hotade. Men frågan är varför det är så? Varför känner dom sig hotade av att vi styvmammor diskuterar?

Det där ställer ju verkligen till det, att man går omkring och är rädd att ifall man säger ifrån så kommer man att ses som den elaka styvmodern. Jag har hållit inne bra mycket mer än vad som är nyttigt för en enda människa bara för att jag har varit rädd för det. Samtidigt som det var tydligt att pappan aldrig sa ifrån till sitt tidigare barn och det gör det än svårare då, då hamnar man i gnällfacket, den som gnäller medan pappa är roliga pappan. Jag har pratat med min man om varför han gjorde så, ibland var det för att barnet snart skulle till sin mamma och då var det lättare att bara sopa det under mattan. 

Med våra gemensamma barn förmanar han och tjatar han, det är en mycket rakare kommunikation med dom. Med hans tidigare barn kändes det som att man gick på äggskal. 

Låt oss diskutera vad curlande ger för konsekvenser: Personligen så tror jag att det ger barnet en falsk självbild av att vara självtillräcklig och lite bättre än alla andra. Att barnet kommer undan med sånt som andra barn och vuxna inte kommer undan med. Och barnet tror att det inte får konsekvenser. Detta tar barnet med sig in i vuxen ålder, vilket kan leda till både farliga situationer och kvaddade relationer. Min upplevelse är också att dessa barn själva kan dra till sig eller söka drama, eftersom de lever så friktionsfritt på hemmaplan. Dvs att de kan bete sig ganska naivt och dra till sig konflikt på andra ställen än hemma, som i skolan eller i arbetslivet. Det ger dom helt enkelt inga fördelar långsiktigt, även om det ger dom fördelar kortsiktigt.

Ja, detta känner jag igen. Det här med social uppfostran är ingenting som prioriteras av en pappa som vill vinna pris i snällaste föräldratävlingen. Jag har själv suttit tyst och chockad när mina styvbarn inte tackar min egen mamma för fina och dyra presenter som hon ger till dom. Inte ens ett tack! Detta hände år efter år och nu har hon slutar att köpa presenter till dom. Det tar ett tag att reagera, man vill inte vara oartig tillbaka mot barn. Men till slut så blir det den här tystnaden runt dom och folk drar sig undan eller himlar med ögonen åt dom. Styvbarnen har aldrig gratulerat mig på min födelsedag, inte en enda gång. Tidigare så tog jag inte illa vid mig utan ryckte på axlarna åt det men efter några år så tröttnar man ju, barnen blir större och man kan inte längre skylla på att de är små och inte vet bättre. Sen har vi alla tillfällen då vi har umgåtts med övrig släkt och styvbarnen har ignorerat mig och släkten öppet, dvs vägrat hälsa eller svara på tilltal. För att dom inte känner för det. Detta har lett till att jag umgås med min släkt och vårt gemensamma barn och min man utan styvbarnen.