Inlägg från: Anonym (Spegeln) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Spegeln)

    Är MIN man otrogen?

    Jodå, hon visste om att jag och våra barn fanns. Hon vet om att min man var gift. Vi har träffats. Dom va kollegor.


    Anonym (Finns med dig som medmänniska) skrev 2020-04-29 22:57:52 följande:

    Hej! Förstår ju självklart att det känns fördjävligt att träffa henne men det får du nog räkna med att göra så kan bara ge dig rådet att vara förberedd på det istället och tänk i förväg på vad du ska säga och göra då. Men sedan också så är det ju faktiskt så att det är din man som bär ansvaret för vad han gjort mot dig och inte hon. Hon kanske inte ens visste om att du fanns?

    En tanke som slog mig... Skriv ett brev till henne som att du skulle möta henne. Vad skulle du skriva till henne i så fall?


  • Anonym (Spegeln)

    Tre månader har gått, jag känner mig som ett vrak till och från. Bryter ihop näst intill varje dag. Senaste veckan har varit hemsk. Jag va ju så smart och berätta för min chef vad som hänt. Och VARJE DAG, frågar hon hur jag mår, om jag inte ska berätta för fler, iallafall mina syskon, hur vi ska kunna gå vidare, hur kunde han vara otrogen, han va den sista man skulle tro skulle klanta till sig osv osv. Varje dag något om otroheten, vilket gör att jag bryter ihop på jobbet.

    VARFÖR BERÄTTADE JAG?? Mår ju knappast bättre av att ha en chef med valpögon, som frågar/kommenterar varenda dag. Ett av mina sämsta drag någonsin!

    Känner mig så tom, allt känns meningslöst. Jag ångrar allt. Får svårt att andas. Gråter konstant. Barnen frågar varför jag är så ledsen, och klappar mig på huvudet.

    Många gånger funderar jag på att ge upp. Lämna min familj..

    Morsdag idag, känns så fake med present o blomma som min man kostat på. Varför kosta på sig onödigt krafs, när han varit otrogen mot mig, sina barns mamma, och sen visa att man ?bryr? sig. Hjärtat går mer sönder av detta skit än vad det redan är!

  • Anonym (Spegeln)

    Fast att berätta för fler och få ännu fler som frågar? Nää, räcker med att chefen en hel vecka haft valpögon och frågat dagligen. Men däremot tar jag till mig att säga till henne att inte fråga lt säga nått utan hålla käft där.

    Att flytta isär, har slagit mig många gånger. Och gör vi det så kommer jag få ta lån för att få råd till allt, och sen stå där med massa lån även om vi hittar tillbaka och dubbla uppsättningar av allt. Känns inte rätt.

    Det som känns rätt är att försöka hitta tillbaka till tilliten som en gång fanns där. Inte att skuldsätta mig för att prova bo på två håll för att sen flytta ihop igen om så blir fallet.

    Önskar bara nån hade något vettigt att komma med som kunde hjälpa mig på traven i detta helvete. Inte peka o säga flytta ifrån. DET ÄR INTE DET JAG VILL!

  • Anonym (Spegeln)

    Tack, men det är inte så att min man kan åka till sin mamma bara så där, lr någon annan släkting för den delen. Han bodde på hotell, och det vi hade sparat, gick till hotellnätter och alla hans måltider utomhus.

    Han försöker så gott han kan här hemma. Det gör han! Men bara för att han bytte jobb så kom min tillit tillbaka automatiskt. Bara för att han spärrat henne på socialamedier och samtal så kom min tillit tillbaka. Eller, vad har ni för förslag att han ska göra så tilliten kommer direkt?

    Självskadebeteende, kanske, kanske inte. Men det är inte så att jag och min man bråkar. Han slår mig inte. Jag bryter ihop, för att jag ser mina barn. För att jag ser och blir påmind om hans svek, för att jag ser mina barn.

    Tack för alla era kommentarer, vissa har hjälpt en bit på vägen, andra inte.

    Jag tror inte många som svarat i denna tråd valt att ge den otrogne en andra chans, och därmed inte kan se det från mitt perspektiv.

  • Anonym (Spegeln)

    Anledningen till att han bodde på hotell och åt ute i början när vi va ifrån varandra var för att det inte fanns någon andrahands lägenhet. Att få förstahand fanns inte heller med så kort varsel.

    Anledningen till att våra gemensamma pengar gick åt, är för att vi har gemenast konto. Vi dela allt. Inget ditt är mitt.

    Vi har inga släktingar här,inte så många vänner heller. Jag vill inte att någon ska veta därför är svårt att bosätta sig hos någon som inte vet något.

    Har även skrivit det i mina tidigare inlägg!

    Just nu kommer vi inte flytta ifrån varandra. Jag vill ge oss en ny chans. Om vi sen väljer att flytta ifrån varandra. Ja, då får jag ta lån för att komma på fötter på nytt igen.

    Har läst tråden jag blev länkad till, och ska försöka få mig tiden till att kolla igenom filmerna.

    Jag försöker se varje dag som en NY DAG! Men kraschar alltid. Och som sagt, dom senaste dagarna, sen jag bytte jobb, har varit fruktansvärda. Dels för min chef som frågar konstant, och idag när jag sa till henne att jag inte vill bli frågad, så blev hon lite snopen, för hon vill ju bara mitt bästa. Jotack, men det bästa är inte att fråga varenda dag med valpögon hur jag ska klara av att gå vidare med min man som varit otrogen. Det räcker med att jag ser någon som ser ut som henne lr hennes syster så blir jag ett vrak. Jag får ont i kroppen, svårt att andas, nära till gråt, stickningar i kroppen, hjärtat slår hårt, blir svart för ögonen, yr.

  • Anonym (Spegeln)
    Lione81 skrev 2020-06-03 06:03:23 följande:

    Hej TS!

    Jag hoppas på mina bara knän att ni hittar tillbaka. Det hoppas du någon stans med. Det är tiden som får utvisa det hela.

    Hur fungerar det hemma hemma, går det att umgås med varandra, kan ni prata på all dagliga livet utan att allt skiter sig?

    Din syn på hur ett familjeliv ska se ut är väldigt vackert utav dig. Därför hoppas jag verkligen av botten av mitt hjärta att ni två någon gång i framtiden kan se på varandra som ett nystartat par. Och stärkas av den här tiden som par.

    Jag tror och hoppas det!

    Jag har alltid sedan du startat tråden verkligen stått på din sida och hoppas att ni kan hitta tillbaka. Skulle det inte gå, då har du verkligen visst för dig själv. Att du gav det en ärlig chans.

    Jag tror på dig. Skynda långsamt fram med din tid.

    Ta väl hand om dig TS!

    Kramar och all styrka till dig!


    Vi pratar och skrattar hemma, vi hittar på saker tillsammans efter jobb och skola.Idag cyklade vi alla iväg och stanna till vid en lekpark.utåt ser och är vi precis som vanligt,bara det att jag rätt som det är bryter ihop.Vi bråkar lr tjafsar inte med varandra.
  • Anonym (Spegeln)
    Sagoflickan skrev 2020-06-03 11:39:23 följande:

    Ja, nu var det jag som föreslog det väldigt tidigt i uppdagandet innan han själv ens hunnit komma på tanken men han gjorde det utan några som helst invändningar. Han var helt förstörd när han ringde upp dem en efter en.


    Vad sa han till din familj? Mådde du bättre av att familj och vänner fick veta hans snedsteg?
  • Anonym (Spegeln)
    Sagoflickan skrev 2020-06-03 22:03:50 följande:

    Min familj vet inget. Vi bor nära mina föräldrar och de avgudar honom. Jag vill inte att de ska veta för jag vill inte att han ska förlora anseende hos dem och att relationen med dem ska försämras. Det skulle försämra vår vardag mer. Sedan känner jag mina föräldrar och är inte säker på att jag själv skulle gynnas av att de vet.

    Till sin egen familj berättade han att han varit otrogen och att vi går igenom en kris. Att han gjort något fruktansvärt som riskerat vår familj och fått mig att må otroligt dåligt. Att han kämpar med sin självbild, sin skam och sin skuld. Han har berättat precis allt som hänt för sin mamma. Det var såklart jobbigt för honom att berätta för dem för han visste att det till viss del skulle förändra deras bild av honom men han kände själv att det var rätt sak att göra. Sen är det ju hans familj och de älskar ju honom ändå. Han grät och hade panikångest när han ringde dem. Jag berättade för hans vänner innan honom för jag ville fråga dem om de visste någonting och sedan har han berättat allt för dem också. Jag mår absolut bättre av att hans familj och vänner vet.


    Det är lite så jag oxå känner. Jag vill inte berätta nått för min familj lr vänner då jag inte heller känner att det kommer gynna mig. Vill heller inte att dom ska se ner på min man.
  • Anonym (Spegeln)
    Anonym (Moralgubben) skrev 2020-06-03 23:14:53 följande:

    Jag blir både ledsen och förbannad när jag läser dina inlägg. Ledsen då jag ser en djupt kränkt kvinna som försöker hantera väldigt svåra känslor. Och ser också hur otroligt ensam du är.

    Lite förbannad då du beskriver dina psykologkontakter. En terapeut skall i detta läge inte lägga sig i vilka val du skall göra. Hon/han skall hjälpa dig att förstå hur dina känslor fungerar. Och tillåta din känna det du gör.

    Jag tror att du behöver hjälp med att reda ut vilka känslor du har och varför du känner som du gör.

    Alla känslor har en funktion. Ex, skamkänsla. Den hjälper oss ofta att förstå om vi gjort fel eller inte. Om inte går vi emot den och inte tillåter  att ta över men till det behövs träning som du ska få hjälp med av din terapeut. För i ditt fall blir det som att du på din smärta orsakad av sorg och förtvivlan lägger en skam som orsakar ett lidande vilket gör att du drabbas dubbelt.Trots att du inte gjort något att känna skam för. Berätta i så fall vad du skall känna skam för. Jag ser inget av det i dina inlägg. Hoppas du förstår hur jag menar.

    Men du behöver få leva ut din sorg och förtvivlan. I någons famn. Någon du känner tillit till och som inte kommer med för många råd.

    Först i nästa steg kan man börja fundera över hur man vill göra. Och det är svårt. Ofta säger vi att vi älskar någon som gjort oss illa. Det kan då vara viktigt att reda ut vad det betyder. Är det livssituationen? Familjen och den sociala samvaron. Eller är det personen. Och är det den gamla eller nya personen man älskar?

    Jag brukar råda människor att göra en för/emot lista. Och göra den på djupet.

    Vad är bra med att fortsätta relationen. Och vad är negativt. Sedan pröva de olika argumenten. Och ta god tid på sig. Att ge sig själv ett riktigt genomtänk som skall hålla många år.

    Och jag blir lite förbannad då jag läser att när du genom går en svår abort med all den både fysiska och psykiska smärta det kan innebära är din man mest bekymrad över oralsex. När du behöver som mest stöd. Den mannen har MYCKET att lära om livet

    Vad som gör mig mest ledsen är att se hur ensam du varit. Hur din förtvivlan har fått löpa amok. Det är ALLTID bra att hitta någon att få gråta hos och få tröst. Och jag vet att det finns många  i din närhet som skulle vara glada över att få den ynnesten det innebär att få vara den personen. Du måste bara våga..

    Kom ihåg nu att du har huvudrollen i ditt eget liv.


    Tack för dina ord!
  • Anonym (Spegeln)

    Vad min man gör för att jag ska må bättre? Han gör allt och lite till. Han visar att han finns där för mig och våra barn. Han finns där när jag bryter ihop, han står kvar och försöker bära oss alla. Han bryter oxå ihop, men inte som mig. Han visar sin ånger, han underlättar det som är extra jobbigt för mig.

    Varför vi inte bråkar och tjafsar? Vi har aldrig bråkat lr tjafsat, klart man har olika åsikter om saker och ting. Men vi har alltid respekterat varandra, därav sällan bråk, inte ens innan att otrohetsaffär uppdagades. Jag har inget behov av att tjafsa. Jag har och får fortfarande flera luckor jag faller igenom, jag ställer alla frågor och funderingar om otroheten, samma frågor om och om igen, och han svarar. Han svarar, svara, svarar. Han tröstar och visar ånger. Ibland hjälps det, ibland vill jag bara lämna allt och försvinna. Han låter mig vara, men för att 5-10min senare komma tillbaka och försöka trösta. Och det är då jag behöver honom som mest, veta att han verkligen ångrar sig. Få en kram och bara få gråta.

    Får jag mina downs så kommer dom, vissa perioder flera dagar i sträck, ibland mer sällan, och då kan det gå 3-4 dagar. Det är inte så att vi pratar om otrogenheten varje dag. Men känner jag att något vill ut, så kommer det. Jag stänger inte in något.

    JAG blir dock påmind varenda dag, det är otroligt jobbigt, såklart. Men jag försöker att se framåt. Framtiden. Har vi en framtid tillsammans så väntar den där på oss. Om inte, Nää då är det så men då tar jag det då. Det är inte så att minsta lilla så ringer jag honom och berättar att nu blev jag påmind pga ... utan det är när det är som jobbigast som jag verkligen bryter ihop och hamnar på botten.

    Och som sagt, det jobbigaste är min chef just nu som påminner mig. Jag bad henne att inte prata om det. Men ändå kom hon senast igår, och förklarade att hon lider nå så fruktansvärt med mig, och vill jag så finns hon där, och hon tycker jag gör ett fantastiskt jobb och att det inte märks att jag är sårad. Så jag ångrar verkligen att jag ens sa något till henne. Att jobba där jag jobbar gör bara arbetet jobbigare att ta sig utanför dörren.

    Mycket känslor, och att känna en slags ovisshet i livet är hemskt. Hemsk att veta att vårt liv tillsammans kanske tar slut pga att han var otrogen. Inte tar slut pga kärleken mellan oss..

  • Anonym (Spegeln)

    Jag har sökt utbildningar till hösten, så kanske kommer börja plugga om jag har tur. Men i år är det extremt många som söker så vi får se.

    Har även börjat titta/fundera på att flytta närmare min familj/hemstad. Vi får se.

    Min man blev ju förflyttad från sitt jobb och sökte även han utbildning i samma veta som allt detta så han kör sin praktik på utbildningen till hösten och då kanske praktiken blir på annan ort.

    Vill så mycket. Vill mest av allt komma ifrån den här hålan för att slippa stöta på hans älskarinna och våga själv gå ut utan att få ångestattacker i hallen.

  • Anonym (Spegeln)
    molly50 skrev 2020-06-07 12:04:33 följande:

    Har ni möjlighet att flytta så gör det.

    Jag tror att om du fortsätter må dåligt,älta och bryta ihop så kommer det att fortsätta vara jobbigt för dig.

    Och även för din man.

    Det kan rentav bli så att han tröttnar till slut.

    Därför tror jag att det är viktigt att du får till en förändring så att du kommer bort från alt som får dig att må dåligt.

    Och kanske ska du,eller din man,berätta för fler så att du har stöd omkring dig när du behöver.

    Personligen så hade jag valt att lämna. Jag hade inte velat se min man om han gjort något sådant mot mig. Jag hade aldrig kunnat förlåta.

    Men du verkar ha bestämt dig för att ge din man en ny chans.

    Men om han gör om det så hoppas jag att du lämnar.. För din egen och barnens skull.


    Jag var tillsammans med en kille när jag var yngre, som oxå var otrogen, men honom lämnade jag direkt. Vi hade varit tillsammans i 3 år och bodde även tillsammans. Jag tog det jag behövde från lägenheten och flyttade ut rätt så fort. Hade tur att få andrahands lägenhet, bodde i en större stad och lättare att få lägenhet snabbt.

    Med min man känns det annorlunda, ja kanske för att vi varit tillsammans i 10år. Jag älskar honom. Vi har byggt upp vårt liv tillsammans. Men skulle han vara otrogen igen, ja då har han verkligen bränt chansen.

    Jag har berättat för två personer, min förra chef och min nuvarande chef. Att berätta har bara gjort att mitt mående påverkas mer. Jag kan komma till jobbet på bra humör, och så börjar hon efter 30min, ja då är det kört. En dag mådde jag så dåligt att jag fick gå hem då tårarna inte sluta rinna och ansiktet helt rödsprängt.

    Så nej, jag kommer inte berätta för någon. Inte nu. Kanske senare. Men inte i dags läget. Har funderat på hur jag skulle må om min man berätta för sin familj, men jag vet inte om det skulle göra saken bättre.
Svar på tråden Är MIN man otrogen?