Är MIN man otrogen?

Imorrn kommer han. Svårt att sova. Mycket tankar och mycket känslor.

Något i mig vill kontakta hans älskarinna och fråga, fråga varför, hur! Hon visste att han var gift. Jag vill ha svar på frågor från henne för att få klarhet i varför detta kunde hända! Galet. Ja, jag vet.

Men kommer det vara enkelt att gå vidare? Nej! Hur länge är tillräckligt för att älta? Hur länge får man vara arg och besviken? Hur länge ska jag gråta dagligen för att jag blir påmind av att min man inte var tillräckligt nöjd över oss som familj?! Att en avsugning var viktigare för honom, än att stötta mig när jag mådde som sämst efter aborten han tvingade mig att göra?

Känner mig trött. Kanske är jag dum som vill försöka? Försöka se om det kommer vara vi lr om det är slut..

Tankarna flyger iväg.

Jag är arg, och ledsen. Tyvärr är humöret i botten och jag blir lättirriterad på allt. Allt ifrån hur ett glas dras på bordet till att jag hör när grannbarnen galloperar i lägenheten ovanför. Jag håller på bli tokig!

Jag gråter! Jag skriker! Det är barnen som blir drabbade! Jag orkar inte!

Otroheten har hänt, den kommer aldrig bli ogjord. Min man valde att vara otrogen och leva dubbelliv. Och jag mår dåligt pga hans handlande!

Att utsätta sin fru och familj. Hur? Varför?

Just idag, vill jag bara ge upp. Ge upp allt..

Har fortfarande inte berättat för nån. Vet inte om det skulle göra saken lättare lr om det blir värre för mig.

Min förra chef ringde mig häromdan och fråga hur jag mådde, bröt såklart ihop i telefonen, men berätta inget. Hon hade hört av en exkollega att jag va hemma sjukskriven. Det kändes som att jag ville ringa upp henne efter att hon slutat och bara få berätta. Men sen ringer en annan gammal kollega upp och berättar att min förra chef frågat runt och dom ALLA hade börjar spekulerat i varför jag va hemma. Kändes inte alls bra, och jag ringde aldrig upp henne.

Har samtal med kurator imorrn.

Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

Skammen!

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.

Hur vet jag att mina vänner är mina vänner? Känns som att jag inte har nån just nu. Att jag är ensammast i hela världen!

Denna skam jag känner, fyfan!

Överväger att börja med antidepressiva, sertralin, dom jag fick utskrivna av läkaren.

Någon med erfarenhet?

Fördelar? Nackdelar?

Har fått insomningstabletter men vaknar ändå flera gånger varje natt, dock känner jag mig mer utvilad när jag vaknar fastän jag vaknar under natten.

Sertralin fick jag utskriven men ska ta en halv tablett.

Just nu så vet jag inte vad som är bäst. Döva allt lr leva och må skit.

Funderar på vem jag ska berätta för. Och hur, när.. alla är ju så upptagna med sitt. Sen Corona. Nästan alla har blivit permitterade så dom mår ju oxå skit just nu.

Det har kommit så långt att jag tom tycker det är jobbigt att sätta min fot utanför dörren. Känns som alla vet om att jag bor med en man som varit otrogen i tre år.

Jag har egen samtalsterapeut och sen har vi en tillsammans. Olika ställen och olika personer.

Det är den jag har själv som tyckte jag inte skulle säga nått tilö någon, och den vi har tillsammans tyckte jag skulle berätta för någon annan. Dubbla budskap..

Ja, jag hjälper gärna andra. Alla kommer till mig när det är något. Medans jag själv håller allt för mig själv. Alltid varit sån. Därför jag har svårt att öppna upp mig för andra. Därför jag skäms så nå otroligt över denna situation. Att jag varit så värdelös i egna mans ögon att han var tvungen att vara otrogen.

Fortfarande hemma från jobbet. Vet inte hur mycket jag klarar av. Jag kan inte kontrollera mina känslor lr tankar för den delen heller. Slutkörd varenda dag, och då gör jag inte ens mycket. Känns som att livet är en pest.

Tankar tankar tankar. Tänker på allt och lite mer, börjat överanalysera hela mitt liv med min man. När blev det fel? Hur kunde det bli så här! Jag ångrar att jag träffade honom! Jag hade aldrig blivit sårad då! Jag ångrar allt med honom!