Är MIN man otrogen?

Har fortfarande inte berättat för nån. Vet inte om det skulle göra saken lättare lr om det blir värre för mig.

Min förra chef ringde mig häromdan och fråga hur jag mådde, bröt såklart ihop i telefonen, men berätta inget. Hon hade hört av en exkollega att jag va hemma sjukskriven. Det kändes som att jag ville ringa upp henne efter att hon slutat och bara få berätta. Men sen ringer en annan gammal kollega upp och berättar att min förra chef frågat runt och dom ALLA hade börjar spekulerat i varför jag va hemma. Kändes inte alls bra, och jag ringde aldrig upp henne.

Har samtal med kurator imorrn.

Jag vet inte varför det skulle bli värre, samma sak om det skulle bli bättre om jag berättar. Den jag berättar för kommer garanterat se ner på min man, säkert säga sitt om att lämna. Tror ingen jag känner är positiv till att försöka laga ett trasigt förhållande pga otrohet. Känner inte att jag skulle få stöd i mitt beslut, att ge honom en chans.

Jag skäms! Jag skäms för att min varit otrogen, och jah skäms för att jag vill ge honom en chans.

Skammen!

Jag är med dig till 100%.
Det jag reagerar mest mot är att (man) med svordomar, fördömanden och ett vidrigt språk riktat mot TS påstår sig veta mera om TS och hennes situation än vad hon själv gör.
Han uttrycker sig på ett sätt som gör tydligt att han själv inbillar sig att han vet bättre än TS och bättre än alla andra och han försöker pressa henne till att fatta beslut.
Han sågar tom psykologer och terapeuter som yrkesmässigt jobbar med dessa frågor.
Alla andra inser ju det orimliga i hans villfarelser.

Jag tycker som du att TS inte ska fatta ett livsavgörande beslut just nu i denna situation.

Kärlek brukar väl vara den främsta orsaken till att vilja förlåta?

Men jag förstår absolut ditt ställningstagande, särskilt mot bakgrund att såväl du som jag och alla alltid utgår från sig själv.

Som du vet menar jag att väldigt många otrogna är otrogna pga av sina egna personliga problem.
Om det skulle vara så i TS fall så kan ju väldigt mycket förändras om hennes man kan lyckas lösa och komma över sina personliga problem.
Efter en sådan lösning kan ju faktiskt deras relation se helt annorlunda ut,
eller hur?

Vidare påminner jag om att många psykologer/terapeuter hävdar att man alls inte måste förlåta utan att det finns helt andra möjligheter och verktyg att gå vidare i livet på ett bra sätt.

Visst kan det vara så. Eller en rädsla för att bli ensam.
Ja, båda dessa orsaker tror jag är rätt vanliga, även i kombination. Och vi är väl överens om att jag inte har sagt att det också kan finnas nästan oändligt många andra orsaker.

Men det behöver det ju inte heller alltid vara.
Nej, även där är vi helt överens. Men skrev jag verkligen ALLTID?

TS man har ursäktat sig med att han bara ville ha en avsugning. Är det något man lever ett dubbelliv i flera år för?
Jag tycker mest att det låter som en dålig ursäkt.
Jag hoppas verkligen att vare sig du, jag eller någon annan tror på fullt allvar att avsaknad av en avsugning skulle kunna vara den egentliga orsaken.
Då ligger det nog väldigt mycket närmare till hands att tro att det är sannolikt att personliga problem ligger närmare sanningen. Så även där är vi överens.

Visst kan relationen bli annorlunda om man lyckas lösa sina problem.
Men sen har vi det här med tilliten. Den blir ju raserad efter en otrohet och kan ta lång tid att bygga upp igen.
Och kanske i synnerhet när den pågått under så lång tid som i TS fall.
Om han skulle ha personliga problem och dessa blir lösta så tror jag du kan hålla med om att hela hans liv kommer att te sig annorlunda och därmed också kärleksrelationen, om den fortsätter.
Håller med dig om att tilliten är ett stort problem. Men med god hjälp så är vi många som har klarat av lösa även det problemet. Men det förutsätter givetvis att han har kommit tillrätta med sina problem.
OM man tillsammans klarar att lösa alla sådana här problem så kan man faktiskt gå stärkta ur det, med djupare ömsesidig kärlek, med starka band och få ett lyckligare liv.

Om TS man har personliga problem så är det något han måste lösa själv.
Nej, där håller jag inte med dig. Jag skulle tom våga påstå att det är nästan omöjligt för någon att själv lösa sina personliga problem.
Ja, han måste erkänna sina problem, framförallt inför sig själv, och han måste ta fullt ansvar för dem.
Men sedan är jag övertygad att han behöver hjälp, både professionell hjälp och stöd av sin nära omgivning.

Nej,jag tror inte heller att man måste förlåta alla gånger.
Men samtidigt så tror jag att det kan bli lite svårare att gå vidare om man aldrig lyckas glömma eller förlåta.
Återigen är vi helt överens. 
Men med professionell hjälp finns det alltså verktyg och metoder som är mycket framgångsrika och som i de flesta fall ger ett mycket gott utfall.

Halva veckan har gått. Känns sisådär. Varken till det bättre lr sämre. Märker dock att barnen tjoar o är glada av att pappa inte jobbar så mycket längre. Alltså denna lögn till barnen är ju värst!

Vi hjälps åt med allt hemma, precis som vanligt. Jag bryter ihop, han försöker trösta. Ibland går det, ibland blir jag bara ännu mer arg då det är han som får mig att bryta ihop.

Vi har varit på samtal tillsammans och samtalsterapeuten säger att det kan vara bra att jag öppnar upp mig, men min man säger att jag absolut inte ska säga något till Maria, min en av mina bästa vänner. Jag förstår varför, för hon skulle gotta sig då hon själv har ett trassligt förflutet då hon själv bla skaffade barn med ett KK.

Och min samtalsterapeut säger att jag inte ska säga något till någon, för att det kommer att skada mig ännu mer nu när allt fortfarande färskt. Så jag vet inte. Samtalsterapeuten säger även att jag borde slänga ut min man, han kan flytta hem till en släkting om det blir för dyrt att bo på hotell.

En månad har gått, och jag ser inget ljus i denna långa tunnel. Jag förstår att det kommer ta tid, tid till att hitta min livsgnista och tid till att komma vidare. Jag tänker mer o mer, blir argare och argare. Igår så kände jag bara att jag ångrar allt med honom. Allt! Jag önskade att jag blev påkörd av en bil och dog, och att han själv var tvungen att berätta för barnen varför deras mamma avslutade sitt liv. Men jag kan inte vara så egoistisk, jag har två barn jag älskar. Vill jag se min man lida. Ja då kanske jag ska lämna honom och börja om? Jag måste tänka på våra barn. Det är inte deras fel.

Hur vet jag att mina vänner är mina vänner? Känns som att jag inte har nån just nu. Att jag är ensammast i hela världen!

Denna skam jag känner, fyfan!

Fortfarande hemma från jobbet. Vet inte hur mycket jag klarar av. Jag kan inte kontrollera mina känslor lr tankar för den delen heller. Slutkörd varenda dag, och då gör jag inte ens mycket. Känns som att livet är en pest.

Tankar tankar tankar. Tänker på allt och lite mer, börjat överanalysera hela mitt liv med min man. När blev det fel? Hur kunde det bli så här! Jag ångrar att jag träffade honom! Jag hade aldrig blivit sårad då! Jag ångrar allt med honom!

Jag tycker tvärtom att hon inte ska ha kontakt med honom alls tills hon läkt. Just nu ska hon bara umgås med människor som har hennes väl i första plan, och som kan på det objektivt. Det är han inte rätt person för.

Om hon snackar med honom nu, hur vet hon att hon får sanningen och inte bara en massa BS i syfte att få henne att förlåta? Du vet ju själv hur det är med otrogna människor och sanning. Är det inte lite naivt att tro att han kommer berätta sanningen bara för att hon behöver det?

Dessutom är hon just nu väldigt skör, ur balans och under väldigt starka känslor, inget bra läge att ta beslut åt något håll.

Att hon ska ta hjälp av andra håller jag däremot med om, ju fler desto bättre.
Men honom tycker jag inte hon ska ha kontakt med öht tills hon är i balans igen.

Jag och min man pratar, jag frågar, han svarar. Jag gråter och skriker, han försöker trösta. Jag blir galen. Han backar. Jag håller inga känslor för honom. Kommer det så kommer det, förutom när barnen är i närheten. Pika honom kan jag göra, men inte så barnen tar illa upp.

Jag tycker han är ärlig när han svarar på mina frågor. För det är inga trevliga svar jag får, jag frågar, han svarar. Jag får väl skylla mig själv som frågar. När jag frågat samma sak 30 gånger, så känns den frågan besvarad, OM han svarar samma sak varje gång. Lägger han till nått lr ?glömmer?, bockas den inte av. Jag börjar bli en psykopat!

Det var min förra chef som ringde, så ej min nuvarande chef. Men jag vet inte om jag vill berätta för henne, just för att hon börja fråga runt bland gamla kollegor samt att det är mycket på jobbet nu med Corona, permitteringar, andra öppettider, hon har själv en man som gått in i väggen så hon går på samtal, jag behöver inte bli en belastning för henne.

Just nu orkar jag inte umgås med någon, jag var till min bästis i lördags för det var barnkalas. Jag var helt slut när jag kom hem, och då lyfte jag inte ett finger. Blir matt av att ta mig utanför lägenheten. Jag skäms av att sätta min fot utanför dörren, det känns som om att alla vet. Jag vill bara fly staden och börja om. Flytta dit ingen känner mig!