Men vet ni vad... Jag tycker inte det är särskilt respektfullt mot ts och vad hon varit med om att ni håller på att diskutera vad ni tycker är rätt och fel sinsemellan, jävlig ovuxet beteende måste jag säga. Tror och hoppas om vi/ni skulle sitta öga mot öga allihop tillsammans med ts så skulle inte de här diskussionerna uppstå så varför då här? Hjälper henne inte ett dyft
Helt ärligt vet jag kanske inte riktigt hur jag ska ta steget att våga berätta. Jag vet att det inte är jag som gjort något fel, men denna skam jag känner. Just nu känns det som att jag hellre tar med mig den i graven än berättar för någon jag känner..
Vår relation har i mina ögon varit bra. Vi har gjort impulsresa/utflykter och min man har aldrig försökt slingrat sig pga nått annat. Vi har alltid varit nummer ett. Han har typ levt för oss.
Inga självmordstankar, men det är klart att jag tycker allt är jobbigt. Men jag har som sagt två barn, och dom är mitt allt. Skulle aldrig välja att avsluta mitt liv så dom blir utan mig. Däremot önskar jag ibland när tankarna spelar sig ett spratt att jag inte skulle valt min man till man..
Det är inte så att vi inte hade sex, vi hade sex samtidigt som han var otrogen. Men sexet han ville ha, var en avsugning varje gång, som förspel. Jag däremot är inte så mycket för oralsex, men tydligen så va dessa avsugningar allt och därav han var otrogen. Iallafall de han sagt.
Helgen har varit tung då barnen frågat varför pappa jobbar så mycket och inte är hemma. Så imorrn ska han komma hem/över på middag tillsammans med barnens Moster, känns skönt att ha min syster här oxå. Och min stackars syster tror att jag gått in i depression pga att hon ska flytta från byn, därför jag blivit sjukskriven. Hon har lovat mig att ta barnen så ofta hon kan, precis som hon gör nu när vi bor 5min ifrån varandra. Ville ju berätta, men jag skäms!
Men vad är det egentligen du skäms över?
Att du blev lurad?
Det är ju inte ditt fel. Det är din man som gjorde valet att vara otrogen så ansvaret ligger helt och hållet hos honom. Det är han som ska skämmas och inte du.
Att skylla på att du inte ville suga av honom låter som ren BS i min öron.
Om han såg det som ett så stort problem så borde han ha varit man nog att prata med dig om det.
Det är inget man lever ett dubbelliv i flera år för.
Jag tycker absolut att du ska berätta för din syster om det som hänt.
Du behöver allt stöd du kan få.
Och hon slipper tro att du är ledsen pga att hon ska flytta.
Jag har sagt till min syster att det absolut inte är pga att hon flyttar, men visst känns även det i hjärtat. Både barnens pappa och Moster flyttar.. Jag sa att det är mycket runt omkring just nu, både hemma och på jobbet. Men absolut inte att det är pga hennes flytt.
Blandade känslor att se min man, men jag gör det för barnens skull. Om vi nu går skilda vägar, hoppas jag ändå att vi kan ha en bra relation pga barnen. Vi kommer alltid att vara deras föräldrar, oavsett om vi håller ihop livet ut, lr väljer att gå skilda vägar. Tror det är viktigt för dom att se att mamma och pappa kan vara i samma rum tillsammans utan att halshugga den andre.
Känner att jag skulle vilja prata ensam med min man, få svar, öga mot öga. Har så mycket frågor, funderingar.. men är det en bra idé? Att smsa lr ringa är inte smama sak, man kan gömma sig bra bakom en skärm.
Jag hoppas iallafall att vi får en trevlig stund imorgon, för barnens skull. Och sen att även Moster kommer förbi gör nog barnens hjärta hela och kanske stillar deras frågor efter pappa veckan ut.
TS,hur gick det igår?
Återigen vill jag påminna om att det är fel att bara utgå från sig själv och sedan försöka påverka TS att begå handlingar eller fatta livsavgörande beslut.
Bara för att man själv (tror sig) aldrig kunna gå vidare efter något sådant så har man ingen rätt att döma ut TS eller någon annans möjligheter att gå vidare.
Det är självfallet inte lätt att förlåta vare sig en liten eller en långvarig otrohet.
Därför kan det vara viktigt och bra att känna till att en del mycket erfarna psykologer eller terapeuter säger att man måste inte förlåta allt.
Man kan finna andra verktyg och sätt att på ett mycket framgångsrikt sätt gå vidare.
Dessutom tycker jag det återigen är viktigt påminna TS och andra att TS själv givetvis alltid vet bättre,
och har större rätt att själv få bestämma över sitt öde,
än en samling skribenter i en tråd på nätet. Jag själv inberäknad bland dessa skribenter.
Lite uppdatering från mig.
Jag lever och jag tror själva chocken börja lägga sig då jag känner mig mer arg och besviken nu än ledsen. Klart jag fortfarande är ledsen. Men jag är nästan förbannad för det han utsatt oss för. Redo att splittra vår familj.
Vi har beslutat att fortfarande ha gemensam ekonomi samt att han kommer hem på måndag, men att vi kommer sova i separata rum. Har dock inte bestämt vems rum men gissar på att det är smidigast att ta lillens då det är lättast att natta i min säng utan frågor om varför.
Anledningen till att han kommer hem, är för att jag vill prova på hur det känns. Om jag har känslor kvar och att jag vill fortsätta våra liv tillsammans. Eller om det helt enkelt inte går för att tilliten inte kommer att kunna byggas upp. I dags läget litar jag inte alls på honom, har man kunna ljugit i tre år så är man mer lr mindre expert på att fortsätta. Men som sagt, det är lite därför jag vill ha hem honom för att se om det går att bygga nytt.
Skulle det inte gå så är vi eniga om att vi båda flyttar då hyran för mig blir för hög och han känner att han då vill börja om från början. Vi har även pratat om att vi ska försöka få tag på lägenheter någorlunda nära varandra så barnen kan gå kvar i skolan/förskolan utan att behöva både flytta och byta klass.
Det känns... vet inte ens vad det känns. Konstigt.. Jag är rädd, rädd för att jag försöker, och sen att han kommer krossa mig igen.. OM jag nu kommer så långt att det fungerar och att jag kan bygga upp min tillit såpass att förhållandet fungerar.
Finns det kärlek kvar från min sida?
Jag kanske är galen som ens utsätter mig själv för detta. Jag vet inte.
Min syster berätta att hennes bästakompis sambo varit otrogen EN gång på fyllan. Hon gjorde slut och flyttade ut. Och han valde då att fortsätta sitt snedsteg med tjejen han va otrogen med. Med ett snedsteg och hon lämna. Fanns det någon kärlek mellan dom? Eller var hon smart nog att dra för att inte bli sårad ännu en gång?
Lördag och vi ska burra ner oss i soffan jag och barnen. Trevlig lördag!
Imorrn kommer han. Svårt att sova. Mycket tankar och mycket känslor.
Något i mig vill kontakta hans älskarinna och fråga, fråga varför, hur! Hon visste att han var gift. Jag vill ha svar på frågor från henne för att få klarhet i varför detta kunde hända! Galet. Ja, jag vet.
Men kommer det vara enkelt att gå vidare? Nej! Hur länge är tillräckligt för att älta? Hur länge får man vara arg och besviken? Hur länge ska jag gråta dagligen för att jag blir påmind av att min man inte var tillräckligt nöjd över oss som familj?! Att en avsugning var viktigare för honom, än att stötta mig när jag mådde som sämst efter aborten han tvingade mig att göra?
Känner mig trött. Kanske är jag dum som vill försöka? Försöka se om det kommer vara vi lr om det är slut..
Tankarna flyger iväg.
Jag är arg, och ledsen. Tyvärr är humöret i botten och jag blir lättirriterad på allt. Allt ifrån hur ett glas dras på bordet till att jag hör när grannbarnen galloperar i lägenheten ovanför. Jag håller på bli tokig!
Jag gråter! Jag skriker! Det är barnen som blir drabbade! Jag orkar inte!
Otroheten har hänt, den kommer aldrig bli ogjord. Min man valde att vara otrogen och leva dubbelliv. Och jag mår dåligt pga hans handlande!
Att utsätta sin fru och familj. Hur? Varför?
Just idag, vill jag bara ge upp. Ge upp allt..