Helt ärligt vet jag kanske inte riktigt hur jag ska ta steget att våga berätta. Jag vet att det inte är jag som gjort något fel, men denna skam jag känner. Just nu känns det som att jag hellre tar med mig den i graven än berättar för någon jag känner..
Vår relation har i mina ögon varit bra. Vi har gjort impulsresa/utflykter och min man har aldrig försökt slingrat sig pga nått annat. Vi har alltid varit nummer ett. Han har typ levt för oss.
Inga självmordstankar, men det är klart att jag tycker allt är jobbigt. Men jag har som sagt två barn, och dom är mitt allt. Skulle aldrig välja att avsluta mitt liv så dom blir utan mig. Däremot önskar jag ibland när tankarna spelar sig ett spratt att jag inte skulle valt min man till man..
Det är inte så att vi inte hade sex, vi hade sex samtidigt som han var otrogen. Men sexet han ville ha, var en avsugning varje gång, som förspel. Jag däremot är inte så mycket för oralsex, men tydligen så va dessa avsugningar allt och därav han var otrogen. Iallafall de han sagt.
Helgen har varit tung då barnen frågat varför pappa jobbar så mycket och inte är hemma. Så imorrn ska han komma hem/över på middag tillsammans med barnens Moster, känns skönt att ha min syster här oxå. Och min stackars syster tror att jag gått in i depression pga att hon ska flytta från byn, därför jag blivit sjukskriven. Hon har lovat mig att ta barnen så ofta hon kan, precis som hon gör nu när vi bor 5min ifrån varandra. Ville ju berätta, men jag skäms!
jrockyracoon skrev 2020-03-14 02:41:32 följande:
Jobbigt för dig TS!
Mitt råd är att du ändå försöker öppna dig för din vän. Du har inget att skämmas över och du behöver få stöd. Att berätta för andra vad som hänt är också en extra bearbetning och kan hjälpa dig och få dig att gå vidare i din process.
Hur har relationen med din man varit innan det här hände? Kan du se några tecken såhär i efterhand på att det här skulle hända, eller finns det inga röda flaggor du kan se nu alls? Jag tänker på om man kan lita på att din man gör saker han lovat, eller om han ofta väljer den enklaste vägen trots att det riskerar att skada andra. Har din man visat empati för andra och har han kunnat offrat saker för andra även i de fall det har betytt en personlig uppoffring för honom själv?
Jag tänker att om du lyckas se en koppling mellan hans svagheter och hans otrohet så kan det bli lättare att förstå hur detta kunde ske, och kanske också ge svaret på hur du ska kunna gå vidare.
Bra att du går i samtal. Har du självmordstankar? Viktigt att du berättar det i terapin i så fall.
Givetvis kan man inte ursäkta otrohet med att vilja pröva nya former av sex. Att vara otrogen är ett val man har gjort medveten om att man sviker den andras tillit, och sveket är så stort att sådana ursäkter bara är patetiska.
Att du gråter och är trött och ledsen är givetvis för att du bearbetar det svek du varit med om. Det är en läkeprocess. Du är inne i en jobbig period nu. Men det kommer att kännas bättre! Styrkekram till dig, TS!