Är MIN man otrogen?

Nej du har rätt att det inte är enkelt att ensidigt bryta överenskommelsen och att man borde lösa sina problem mer renhårigt. Nu gör inte alla det, vilket konstaterats.

Jag behöver inte alls ta åt mig av dina insinuationer men finner de rätt typiska och onödiga - nån sorts lust att skuldbelägga för att dölja det faktum att skulden kanske egentligen ibland ligger hos den som sunkar ner sig och slutar bry sig om kärleksrelationens idé och innebörd om intimitet?

Debattörerna på FL skulle vara mycket upprörda på TS om genus var omvända. 
Komiskt att kvinnors längtan efter kärlek och sex är fin och ska uppmuntres medan mäns lika vackra längtan efter kärlek och sex ska fördömas som tjatig, löjligt tafsande och ful? 

Inte jämställt alls. Tröttsamt ensidigt.

Vi har alla ansvar för våra val. Situationer kan vara olika.

1) Den som sviker överenskommelsen om att vara monogam har ett ansvar för den handlingen, oavsett kön.Det kan får konsekvenser som man bör beakta när man slarvar med att ha dialog om monogamins problem i realtionen.
2) De som kanske slarvar med närhet/ömhet/sexualitet i sin parrelation (oavsett kön) har ett ansvar för detta. Det kan få konsekvenser som man bör beakta när man slarvar med att njuta och utveckla sin sexualitet.

Vi har ju debatterat förut. Jag försöker vara pedagogisk. 1) och 2) gäller samtidigt och kan interagera.

3) Bra vuxna förstår mänskligt beteende och kan lösa konflikter, de kan samtala och förstå att flera parallella faktorer samverkar. De har förmåga till kompromiss, diskretion och förlåtelse/försoning. Kanske kan de utvecklas av vissa kriser.

Så de tär alltså inte så enklet som du dogmatiskt hävdar - att man väljer att vara otrogen och aldrig tvingas. Utifrån ditt resonemang kan man alltså inte heller tvingas till ofrivilligt celibat och kärlekslöshet i en relation. Logigen behövs här och vi behöver akta oss för schabloner och enkla plattityder.

Jag är överens med dig till stor del. Roligt att vi kunnat föra dialog. Vi skiljer i att jag även tycker att en passiv handling är ett aktivt val för hjärnan som ger konsekvenser. Den bedragna är egentligen trött på relationen och missköter den så att partnern är otrgen eller arg och gör slut. På det sättet kan den bedragne skylla de misslyckade bekymret och uppbrottet på den andre. Det kan vara så ibland.

Håll tummarna nu.

Vi är hemma och jag ska bara danska mod till att konfrontera honom. Pulsen är i 390 och jag kräks snart!

Tack för alla fina stöttningar!

Det va inte lätt men nu är det gjort, och vilken jäkla lättnad att få ut sig det.

Jag började med och berätta hur trevlig vi haft det med barnen idag med semmelfikat och att barnen va så glada att få följa med Moster hem sen, och han höll med. Bad min syster ta bilder på oss, ett sista kort som familj.. Visade bilden och han titta länge på den. Fråga honom om han såg nått konstigt med den. Fick ett nej, för den va verkligen perfekt. Perfekt för vem som helst att se, men inte för mig, som nu skulle konfrontera min otrogna man!

Han blev helt tyst, kanske chockad. Jag vet inte. Jag bröt ihop! Jag sa inget om messet jag fått utan sa bara att jag visste. Visste att dom sågs, visste att det pågått i 3 år!, att dom haft sex, att dom varit där o där, osv osv. Han fyllde i för att bekräfta. Han ljög inte! Sen om han kanske lämna några godbitar för sig själv, det vet jag inte och jag vill heller inte veta.

Han sa att han kände en lättnad, att han inte visste hur han skulle bryta upp från henne. Jag gav som förslag att lämna tillbaka nyckeln. Ett steg åt rätt riktning. Han sa att han alltid älskat mig och barnen, och att han alltid kommit hem.. usch, kände mig så äcklad!

Hans händer som varit på någon annan, har tagit på mig. Hans läppar har rört vid någon annan, har även rört mig. Hans *** har varit i någon annan, och varit i mig. Jag känner mig våldtagen? Vet inte, äcklad!!

Han har pussat på en annan kvinna och sen kommit hem och pussat våra barn godnatt med samma läppar. Usch!!

Han sa att han vill välja oss, sin fru och sina barn. Jag vet inte. Jag vill inte, men ändå älskar jag honom.

Han bad mig följa med och lämna tillbaka hennes nyckel. Jag gjorde det efter mycket om och men. Han har blockat henne, säger han.

Han vill att vi ska lösa det här, och att han ska ta kontakt med att vi ska gå på familjeterapi lr vad nu heter. Han har smsat sin chef om att få byta arbetsplats alt säga upp sig, hans chef har messat tillbaka att han ev kan bli förflyttad, fått se sms.

Har gråtit konstant, vaknat i natt av att jag gråter. Allt känns så hemskt! Tre år!! Vår minsta blir fyra, han va alltså bara ett år när min man börja vänsterprassla. Vi har varit på mängder av resor och äventyr och han har haft sin älskarinna i tankarna? Tre år!!!

Jag dör sakta inombords!

Men när våra barn kommer hem, ska jag vara starka för dom! Jag ska aldrig svika min familj jag har 

kvar!

Just nu känner jag mig så tom, så ensam. Så ledsen, besviken. Sviken!

Jag sa att om han verkligen vill vara med oss så får han fixa saker/samtal för att visa att han verkligen vill. Sen om det hjälper lr att jag kan börja lite på honom. Det vet jag inte än då det så mycket i huvudet just nu.

Alla våra år tillsammans snurrar i huvudet, allt vi gjort, allt vi gått igenom..

Usch..

Nej, ingen riktig förklaring