Kapad kontakt med pappan

Hej. 

För att göra en väldigt lång historia kort: Vi är skilda sedan åtta år, har tre barn växelvist, de är 9, 12 och 14 år. 

Samarbetet har aldrig fungerat, vi har inte pratat alls under dessa åt.  

Vi har försökt med samarbetssamtal flera ggr men pappan har avbrutit dem. Jag har flera ggt vädjat om att vi ska ha kontakt och god kommunikation men han ignorerar både mejl och telefonsamtal. Kort sagt; vi har ingen kontakt alls och har aldrig kommit överens om något alls, stort som smått. 

Nu har två av barnen nästan kommit in i tonåren. De har behov av att ha aktiviteter, skjutsningar, engagemang etc. Han vägrar allt detta vilket skapar ångest hos dem. Och de blir ledsna över att pappan inte engagerar sig alls i dem. Jag har i flera år lekt med tanken på att stämma honom på vårdnaden men orkar inte.

Hösten 2018 deklarerade 12-åringen att hon bara skulle bo där varannan helg. Han godtog det under viss protest, snackade en del skit om mig. Jag har försökt inbjuda till samtal men han vägrar. 

Det har funkat bra, flickan har mått bättre. Systrarna har fortsatt bo där varannan vecka. 

Men nu vill hon inte ens bo där varannan helg. Han har ingen delaktighet alls i hennes liv, hon idrottar och tävlar tex mycket, han har aldrig varit med. Inte heller det vill han bemöta, eller prata om. Igår fick jag henne att åka dit ändå, då hade de inte träffats på en månad och han har heller inte hört av sig. Känner nu att jag kanske borde struntat i det bara?? Jag tar ansvar för deras relation och det tär. 

Storasystern upplever samma problem med pappan men "härdar ut". 

Jag känner också oro för den yngsta som nu tar nåt slags moraliskt och känslomässigt ansvar för pappan. 

Finns det fler här med fler barn där de bor olika??