Kapad kontakt med pappan

Hon är tillräckligt gammal att välja själv. Stötta henne att träffa sin pappa om hon vill men tvinga henne inte. 

Har ett bonusbarn som när han var ca 15 fullkomligt vägrade bo mer hos mamman. Han hade kämpat och kämpat (mamman har psykisk sjukdom) men orkade inte bo där mer. Hon blev väldigt arg och körde nåt slags "krig" mot både far och son i 4 månader innan hon accepterade att han inte ville bo där.
De yngre syskonen fortsatte bo varannan vecka ett tag till men det blev vårdnadstvist (hade varit under uppsegling innan det här hände, pga hennes sjukdom och de samarbetssvårigheter som då blev konsekvensen) så den drog igång på allvar och slutade i både vårdnad och boende för min man.
Så var det i nästan två år ungefär, sedan har det blivit lite ökat umgänge för de yngre barnen, för mamman har fått vård. Det blev ett umgängesavtal i tingsrätten som bygger på att barnen kan träffa henne mer om de vill, inte om hon vill. Domaren var oerhört tydlig med att inget hade med vad föräldrarna önskade att göra utan enbart fokus på barnen. Min man har fortsatt ensam vårdnad men hon kan alltså träffa de yngre barnen lite mer nu (om de vill) 14-åringen är mest där varann helg + kanske lite extra på lov men bestämmer helt själv. Den yngsta (12) vill vara där så det barnet kör nästan 50/50. Den äldste som hunnit bli myndig gör så klart helt som han vill. 

Det måste väl uppstå massor av tillfällen där han tex skulle behöva skriva under blanketter osv, om ni har gemensam vårdnad, men som krånglar för dig? Kan absolut vara av värde för dig att åtminstone diskutera läget med en jurist? 

Jag hade också en pappa som var helt ointresserad av mig. Jag var i din dotters ålder när jag gav upp på min pappa för egentligen ville jag ju att han skulle vara intresserad av mig och vad jag gjorde men det var han aldrig. Det är inte roligt i längden att försöka få kärlek och uppmärksamhet från någon som inte bryr sig.

För mig handlade det inte alls om någon press från mamma att sluta åka till pappa eller någon svartmålning eller vad som helst. Tvärt om försökte mamma alltid övertala mig att träffa pappa, tala om för mig att pappa egentligen älskade mig också osv. Det var jättejobbigt att höra men aldrig känna eller uppleva. Det blev en stor lögn som jag var tvungen att bära. Jag var jätteledsen och stressad över det men det visade jag inte för mamma tills jag var 15 och fick ett gigantiskt utbrott. Äntligen slutade mamma tjata.

Mina syskon frotsatte bo varannan vecka men min storebror började glesa ut sina besök efter mitt utbrott. Jag vet inte om det var för att han var stor och hade sina kompisar där vi bodde eller om det var för min skull. Jag har aldrig frågat.

Kan det vara värt ett försök trots ointresse? 

Tack för alla svar!
Jag har för flera år sedan resonerat med en jurist men inte vågar ta steget och söka ensam vårdnad. 
Vi få se. Jag kommer inte tvinga henne umgås med honom. Senast hon åkte dit för att spendera en helg där, for han på hockey med kompisarna.