Kommer vi att orka?

Jag känner igen din beskrivning. Vår dotter är likadan och hon är nu 5 år. Jag vet hur uppgiven man blir av alla tips om att försöka sätta gränser eller försöka tävla med barnet eller försöka avleda eller göra ett schema. Men inget hjälper. Jag har insett att vår tjej bara är mycket mera intensiv än andra barn. Hon har ingen diagnos heller, hon fungerar bra på dagis. Men hemma är hon så intensiv. Skall höras och synas hela tiden, har börjat tävla mer och mer med lillasyster som är 1,5 år. Vi har skojat med min man att man kanske måste skiljas bara för att kunna dela upp veckorna så att man skall orka. Men skall ge dig lite hopp. För ca 1-2 månader sedan har hon börjat leka mera för sig själv. Jag har försökt hålla fast vid en timme på eftermiddagen då jag vägrar leka. Då städar jag och fixar. Har så satt fram pysselsaker till henne. Flickorna måste vara i olika rum, annors funkar det inte. Men hon har nu börjat leka mer för sig själv också utanför denna timme. Visst ropar hon på mig med jämna mellanrum men inte hela tiden. Redan det känns så skönt. Men det är en kamp.

Har gråtit och varit så ledsen pga att vårt familjeliv inte kännats glädjefyllt. Att man inte kunnat umgås som en normal familj utan det känns som en liten diktator tar över. Hatar att ha gäster hos oss så hon också skall vara i centrum då precis hela tiden. Vår andra dotter är helt annorlunda och med henne funkar alla vanliga tips. Det är en helt annan värld med henne och vi har nu insett hur tufft vi haft det med vår äldsta dotter.

Jag känner igen din beskrivning. Vår dotter är likadan och hon är nu 5 år. Jag vet hur uppgiven man blir av alla tips om att försöka sätta gränser eller försöka tävla med barnet eller försöka avleda eller göra ett schema. Men inget hjälper. Jag har insett att vår tjej bara är mycket mera intensiv än andra barn. Hon har ingen diagnos heller, hon fungerar bra på dagis. Men hemma är hon så intensiv. Skall höras och synas hela tiden, har börjat tävla mer och mer med lillasyster som är 1,5 år. Vi har skojat med min man att man kanske måste skiljas bara för att kunna dela upp veckorna så att man skall orka. Men skall ge dig lite hopp. För ca 1-2 månader sedan har hon börjat leka mera för sig själv. Jag har försökt hålla fast vid en timme på eftermiddagen då jag vägrar leka. Då städar jag och fixar. Har så satt fram pysselsaker till henne. Flickorna måste vara i olika rum, annors funkar det inte. Men hon har nu börjat leka mer för sig själv också utanför denna timme. Visst ropar hon på mig med jämna mellanrum men inte hela tiden. Redan det känns så skönt. Men det är en kamp.

Har gråtit och varit så ledsen pga att vårt familjeliv inte kännats glädjefyllt. Att man inte kunnat umgås som en normal familj utan det känns som en liten diktator tar över. Hatar att ha gäster hos oss så hon också skall vara i centrum då precis hela tiden. Vår andra dotter är helt annorlunda och med henne funkar alla vanliga tips. Det är en helt annan värld med henne och vi har nu insett hur tufft vi haft det med vår äldsta dotter.